Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Politik & samhälle
Torbjörn Nilsson (red.)
Du sköna nya stad
Privatisering, miljö och EU i Stockholmspolitiken
Stockholmia | 308 s | Isbn 9789170312588
Recensent: Erik Persson
Från storskalig planering till entreprenörskap

En stor del av bidragen i denna antologi om Stockholm ägnas åt de senaste decenniernas privatiseringar och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet. Några bidrar med intressant kunskap om den kommunpolitiska utvecklingen men boken är dåligt sammanhållen.

När jag under våren läste om boken Du sköna nya stad – Privatisering, miljö och EU i Stockholmspolitiken i ett pressmeddelande från Stockholmia Förlag och några veckor senare också fick förfrågan om att recensera den, väckte titelns anspelning på Aldous Huxleys dystopiska roman Du sköna nya värld från 1932 mitt intresse. Samtidigt blev jag konfunderad. Vilket var egentligen bokens övergripande tema? Vilka omvandlingsprocesser var det man ville fånga med denna fyndiga, om än kanske inte helt originella titel? Debatten i kommunfullmäktige i Stockholm om privatiseringar och friskolereformer, de senaste decenniernas framväxande miljöpolitik, samt hur det svenska EU-inträdet tagit sig uttryck i den stockholmska politiken, är som framgår av undertiteln viktiga teman i boken. Men här ryms även en analys av idrottspolitiken i Stockholm som går tillbaka ända till slutet av 20-talet, en redogörelse för de olika partiernas kampanjarbete i kommunvalet i 2010 och en övergripande sammanfattning av den kommunala politiken i de nordiska grannländernas huvudstäder under hela efterkrigsperioden.

Dessutom är det förstås svårt att läsa en bok betitlad Du sköna ny stad utan att tänka på försommarens upplopp i Husby och ­andra förorter runt om i Stockholm och på vilket sätt de senaste decenniernas privatiseringsvåg, utförsäljningen av allmännyttan, friskolereformerna och det fria skolvalet bidragit till en alltmer ­socialt ­polariserad stad. Nu handlar bokens artiklar om de senaste 30 årens privatiseringsvåg och friskolereformer i Stockholm framför allt om debatten om detta i kommunfullmäktige och artiklarnas författare är försiktiga med att dra alltför långtgående slutsatser om vilka konsekvenser dessa reformer har fått. I bokens förord menar också bokens redaktörer att titelns anspelning på Huxleys roman inte nödvändigtvis ska läsas som att utvecklingen är entydigt positiv eller negativ, utan att detta är upp till läsaren själv att värdera. Oavsett hur man väljer att se på detta hade jag ändå velat se en tydligare sammanhållen inramning av boken.

I bokens inledning lyfter redaktörerna i alla fall fram en tidsmässig och tematisk periodisering av politiken i Stockholm under efterkrigstiden: 1945–1971: Stad ska med plan byggas; 1971–1986: Mellan planeringsvåg och marknadsvåg, och 1986–2012: Marknad i världskonkurrens. De flesta av bokens artiklar knyter framför allt an till den senare perioden, men några av artiklarna har ett längre tidsspann. Boken hade nog tjänat på att kocentreras till den senare tidsperioden.

Ett tema som framträder i flera av bidragen, men som jag gärna hade sett lyftas fram mer i boken som helhet, är just detta med världskonkurrens. Detta knyter an till den amerikanske geografen David Harveys inflytelserika beskrivning av de senaste 30 årens stadspolitiska utveckling som en övergång från storskalig planering till entreprenörskap, där städer runt om i västvärlden kommit att jobba alltmer på varumärkesbyggande, marknadsföring och utåtriktade satsningar. I denna process har allt fler av städernas politikområden kommit att underställas denna utåtriktade marknadsföringslogik. När jag läser artiklarna i Du sköna nya stad är det slående just hur denna logik fått allt större inflytande över olika kommunala politikområden i Stockholm. Detta blir inte minst tydligt i bokens artiklar om idrotts-, miljö- och EU-politik, där just attraktivitet, marknadsföring och internationell konkurrenskraft blivit allt viktigare argument.

En stor del av Du sköna nya stad ägnas som sagt åt de senaste decenniernas tilltagande privatiseringar och konkurrensutsättningar av offentlig verksamhet och friskolereformer. Detta är naturligtvis högaktuella ämnen, som bara nu under våren skapat står oenighet på såväl Miljöpartiets som Socialdemokraternas partikongresser. Dessutom väckte som bekant SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser under hösten 2011 upprörda röster från näringsliv och borgerliga debattörer, trots att den framför allt visade på att det finns för litet forskning om konkurrensutsättningens och privatiseringarnas konsekvenser.

Organisationsforskaren Anders Ivarsson Westberg studerar i sitt bidrag till boken debatten om privatiseringar och konkurrensutsättning i Stockholms kommunfullmäktige från mitten av 80-talet fram till i dag. Perioden kännetecknas av maktskiften vid i stort sett varje val, där de borgerliga drivit på privatiseringarna och konkurrensutsättningen när de suttit vid makten och de rödgröna satt stopp för dessa processer när de fått majoritet i stadshuset. Samtidigt har antalet utförsäljningar och upphandlingar stadigt ökat under perioden och de rödgröna stoppen har ofta varit relativt tillfälliga. Och precis som på riksplanet är det Socialdemokraterna som sedan mitten av 80-talet har svängt mest i frågan om privatiseringar.

Även det fria skolvalet och de senaste decenniernas friskolereformer, som lett till att hälften av alla gymnasieelever och en fjärdedel av alla grundskoleelever i Stockholm i dag går i en friskola, har förstås också varit ämne för en intensifierad debatt under de senaste åren. I den redan nämnda SNS-rapporten pekades på ett antal problematiska konsekvenser av friskolereformen, som till stor del hänger samman med de snabbväxande och vinstdrivna koncernskolorna. Förutom den uppenbara risken för betygsinflation, verkar vinsten i dessa koncernskolor i hög utsträckning genereras genom sänkta kostnader per elev, vilket uppnås genom stordrift, standardisering och låg lärartäthet.

Pedagogikforskaren Henrik Román bidrar med två artiklar till boken. Han lyfter fram att det under 80-talet låg en stark tonvikt i debatten på att öka den pedagogiska variationen, medan de nya skolor som etablerats under senare år, framför allt de som ingår i större koncerner, snarare framstår som konkurrenter till de kommunala skolorna än som pedagogiska alternativ. Intressant i sammanhanget är att vår nuvarande utbildningsminister var verksam skolpolitiker i Stockholm i början av 1990-talet och då propagerade hårt för valfrihet, individualisering och pedagogisk variation. Men den skolpolitik som Jan Björklund senare har argumenterat för och genomdrivit har snarare kännetecknats av en betydligt restriktivare hållning till valfrihet och individualisering.

En annan intressant aspekt som Román framhåller är att det snarare är det fria skolvalet än etablerandet av friskolor i sig som bidragit till ökad rörlighet av eleverna inom Stockholm och som bidragit till en ökad social segregation. Han pekar också på att det går att skönja en segregerande rörelse i flera steg. När många elever från Stockholms ytterområden söker sig till en viss innerstadsskola har det inte sällan fått effekten att många elever som bor nära den i stället söker sig till någon annan närliggande skola. I stor utsträckning verkar det fria skolvalet alltså ha utvecklats till ett negativt val; man väljer bort skolor med fel elevsammansättning. Det övergripande mönstret är också att elever rör sig från ytterstadsskolor till skolor i innerstaden, medan få rör sig åt andra hållet. Som bekant är andelen elever som går ut nian utan behörighet att söka gymnasiet många gånger högre i ytterstadsområden som Rinkeby-Kista, Skärholmen och Spånga-Tensta än i innerstaden, något som tyder på att eleverna i stor utsträckning segregeras utifrån studiemotivation. En liknande slutsats kom även Skolverket fram till i rapporten Likvärdig utbildning i svensk grundskola? från i fjol.

Ett av de intressantaste bidragen i antologin står den vid KTH verksamme forskaren Ullrika Gunnarsson-Östling för. I artikeln ”Mellan ekologi och tillväxt” studerar hon den miljöpolitiska debatten i Stockholm från det första miljöpolitiska programmet 1976 och framåt. Om det i debatten runt privatiseringar och friskolor, i alla fall under 80- och början av 90-talet, fanns tydliga ideologiska skillnader mellan partierna, så verkar det redan från 70-talets mitt ha rått en stor konsensus runt miljöpolitiken, där de flesta verkar vara överens om att problemen kommer att lösa sig om vi bara lyckas utveckla bättre teknik och smartare transportlösningar. Även om Gunnarsson-Östling själv inte använder ordet så verkar den miljöpolitiska debatten i Stockholm i stor utsträckning kunna karaktäriseras som postpolitisk, det vill säga som en fråga som snarare än att kännetecknas av konfliktfylld debatt betraktas som något som bäst behandlas av tjänstemän och experter. Kanske är det också symptomatiskt att just ordet politik försvann i 2012 års program, som kort och gott kallades miljö­program. Intressant är också hur inställningen till frågan om tillväxtens koppling till miljöproblemen förskjutits under perioden. Under 70-talet fanns det även politiker från borgerligt håll som ifrågasatte tillväxten, medan den i dag i stället lyfts fram som en förutsättning för hållbar utveckling, något som inte ens verkar ifrågasättas av Vänsterpartiet i Stockholm.

I det sista av bokens bidrag presenteras som en jämförelse den politiska utvecklingen i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors under efterkrigstiden. Men den drygt 20 sidor långa artikeln blir alltför översiktlig, inte minst med tanke på det långa tidsspannet, för att egentligen kunna tillföra särskilt mycket. Dessutom spretar det här åt olika håll när det gäller vilka delar av respektive stads politik som lyfts fram. För att bättre passa in i denna antologi hade det varit intressantare om artikeln hade fokuserat på bokens övergripande teman om privatiseringar och miljö- och EU-politik och avgränsat sig till utvecklingen från 70- eller 80-talet och framåt.

Denna spretighet är problematisk även för boken i stort. I en väl sammansatt antologi talar de olika artiklarna med varandra och skapar tillsammans en större helhet. I Du sköna nya stad hakar de olika artiklarna aldrig riktigt i varandra, även om några av dem i sig bidrar med intressant kunskap om de senaste decenniernas kommunpolitiska utveckling i Stockholm.

Erik Persson är frilansskribent och fil. mag. i Kulturstudier.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet