Föregående

nummer

Onsdag 24 maj 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Historia
Gunnar Artéus (red.) & Klas Åmark (red.)
Historieskrivningen i Sverige
Studentlitteratur | 222 s | Isbn 9789144070438
Recensent: Svante Nordin
Från underbara öden till konstruktioner

Med teoriernas intåg på 60-talet förlorade det förflutna sin auktoritet över historieforskningen. Fakta har numera relativiserats medan politiska och moraliska omdömen blivit absoluta. Gångna tiders människor står i de anklagades bås. Om detta har de medverkande i Historieskrivningen i Sverige skrivit en högst lärorik bok finner recensenten.

Som baksidestexten framhåller är detta den första läroboken om historieskrivningens historia i Sverige. Som sådan är den ett uttryck för det ökade intresse för historiografi som framträtt inom historieämnet såväl internationellt som i Sverige. Historieskrivningen i Sverige vänder sig i första hand till studenter i historia, men även till yrkesverksamma historiker och allmänt historieintresserade.

Idé- och lärdomshistorikern Bo Lindberg har anförtrotts avsnittet om den äldsta historieskrivningen alltifrån rimkrönikorna, över den götiska historieskrivningen på 1500- och 1600-talet till Dalin och Lagerbring. Gunnar Artéus skriver sedan om Geijer och 1800-talets historiker. Ragnar Björk avhandlar Hjärne och Uppsalaskolan, Rolf Torstendahl och Birgitta Odén Weibullskolan. Klas Åmark redogör därefter för ”teoriernas intåg i svensk historieforskning”. Eva Österberg skriver om ”kultur, genus och samtiden”.

Jag tror att man kan skönja en linje i utvecklingen av svensk historieskrivning. Den följer internationella mönster, men framstår som tydligare i vissa avseenden. En äldre historieskrivning uppfattade historia framför allt som litteratur. Den behövde inte skrivas på knittel som i de medel­tida krönikorna, den kunde skrivas på upplysningstidens prosa som hos Dalin eller på romantikens som hos Geijer. Att namn inom svensk litteraturhistoria också figurerar i historieskrivningens annaler är därför ingen anomali. Hos dessa historiker finner man onekligen mycket av det som en senare kritisk historieforskning skulle utmönstra som legend och myt.

Det som sedan inträder kunde kanske kallas ”Rankeeran” eller ”hur-det-egentligen-var”-eran i svensk historieforskning. Den sträcker sig från låt oss säga F. F. Carlson till Erik Lönnroth. Målsättningen blev att genom arkivforskning och källkritik komma fram till ”hur det egentligen var”. Det förflutnas åtkomlighet för en objektiv forskning togs visserligen inte för given utan problematiserades i varje särskilt fall, men låg ändå till grund för företaget i sin helhet. Weibullarna drev tendensen särskilt långt. Fakta och bara fakta skulle ligga till grund för historieskrivningen. Källkritiken var metoden att nå fram till dem. Kom man inte åt dem fick man avstå. Torstendahl/Odén citerar ett karaktäristiskt uttlande av Lauritz Weibull gällande den tidiga medeltidens historia: ”När sägen och dikt sopats bort, har det visat sig, att endast enstaka händelser och de grövsta linjerna i tidens historia äro vetenskapligt konstaterbara.” Eller som det hette i programförklaringen för tidskriften Scandia : ”Tidskriften vill söka hålla borta varje tendens främmande för rent vetenskaplig åskådning. Den vill sträva mot obetingad objektivitet. Nationellt, politiskt eller religiöst ståndpunkstagande är i strid med de vetenskapliga grundsatser, i vilkas tjänst den arbetar.”

Där fanns också något annat, mer subtilt som karaktäriserade periodens historieskrivning. Där fanns en bestämd idé om Sveriges förflutna, inte bara dess existens utan dess omfång och innehåll. Jag bläddrade i en gammal festskrift till en historieprofessor från femtiotalet, nyss utgallrad från ett närliggande institutionsbibliotek. Vad som i synnerhet fascinerar mig är själva titlarna och ämnena för de sakkunniga bidragen: ”Kring Alsnö stadga” (Jerker Rosén), ”Kampen om Holstein 1314–1318” (Allan Mohlin), ”Kring tillkomsten av 1742 års byordningsprojekt” (Sven Ljung), ”Till frågan om Sveriges utrikespolitik efter freden i Wärälä 1790” (Signe Carlsson). Det viktiga är inte enbart att man här vänder sig till en lärd publik som redan vet åtskilligt om Alsnö stadga (1280?), men nu brinner av iver att få veta mer eller som känner till det som finns att veta om freden i Wärä­lä, men som nu äntligen önskar ordentligt besked om vad som hände sen. Det viktiga är också att själva Alsnö stadga, kampen om Holstein, 1742 års byordningsprojekt och freden i Wärälä inom pärmarna för denna festskrift äger en sorts substantialitet, en fyrdimensionalitet, en närvaro i tid och rum, en ontologiskt tillförsikt, som i senare historievetenskap förefaller vara helt försvunnen.

Det teoriernas intåg som Klas Åmark skriver om medförde en brytning med denna värld. Nu kom vad idéhistorikern Sven-Eric Liedman då det begav sig kallade ”kritiken av en socialt oansvarig, ytligt sett neutral vetenskap”. Först ut var den marxistiska kritiken, men sedan följde alla de andra ”teorierna” och ”metoderna” som nu tog över humanvetenskaperna. Åmark karaktäriserar riktigt 1965 som ett märkesår: ”Det året startade på allvar debatten om historieforskningens förhållande till samhällsvetenskaperna i Sverige. Då inleddes de nordiska fackkonferenserna i metodlära, som de formellt hette, som skulle bli en gemensam nordisk arena för diskussioner om metod, men framför allt om teoretiska frågor. Då inrättades också Riksbankens Jubileumsfond som en ny anslagsgivare med betydande resurser för att stödja samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, inte minst historiska forskningsprojekt.”

Marxism, strukturalism, strukturfunktionalism, ”historia underifrån”, genus­teori, queerteori, postmodernism, post­kolonial teori och åtskilligt annat kämpade nu om utrymmet. Något gemensamt för åtskilligt av detta var tanken att man borde bort från ”fakta” och ”verklighet” för att i stället tala om ”sociala konstruktioner”. Det var en sorts ”avrankeisering” av historievetenskapen. Idén om ”objektivitet” utsattes för grava misstankar. Det förflutna förlorade på något vis sin auktoritet över historieforskningen. Historikerna stod tungt rustade med sina metoder och teorier och vaktade gränsen mot det förgångna.

Men också tanken på ”opartiskhet” diskrediterades. Det gällde att ta ställning. Marxisterna ville på sin tid förvandla historievetenskapen till ett revolutionärt vapen. Sedan kom kampen mot könsmaktsordningen, det postkoloniala förtrycket, kampen för att ge röst åt de förtryckta grupperna och åtskilligt annat som Åmark och Österberg ger en provkarta på och som dominerat svensk historieskrivning under senare år. Det handlar om en ”politisk svängning” men också som Eva Österberg uttrycker det om en ”etisk svängning”. Hon sammanfattar några tendenser: ”Kultur, kvinnor, samtiden och den mångfacetterade användningen av historien måste nu ta en större plats.”

Det tål också att upprepas att svensk historia långt ifrån betyder att forskarna bekänner sig till nationalromantik eller unken patriotism. Tvärtom ingår ett skarpt ifrågasättande av nationella myter och nationalistisk politik i nutida historikers kritiska arsenal. ”Nutida historiker” tvekar sålunda inte att ta politisk ställning och de gör det tydligen kollektivt. Här har man lagt Weibullepoken bakom sig. På ett utomordentligt intressant sätt har ”fakta” relativiserats medan politiska och moraliska omdömen blivit absoluta, alltså motsatsen till vad som var gällande på Lauritz Weibulls och Axel Hägerströms tid.

Jag föreställer mig att det nu så framträdande moraliserandet över det förflutna betingas av en sorts ökande avstånd. Det är nutidens moraliska föreställningar, dess slagord och paroller som gäller och som i sin förmodade ofelbarhet överskuggar allt annat. Gångna tiders människor står i de anklagades bås.

Vår tidsålder är med andra ord ”posthistorisk” också i den meningen att det förflutna kommit att ligga långt borta. Den marxistiske historikern Eric Hobsbawm uttryckte det väl i slutet av förra seklet: ”Vid seklets slut har det för första gången blivit möjligt att göra sig en bild av en värld där historien, inklusive historien i nuet, har mist sin roll, där de gamla kartorna som väglett människan individuellt och kollektivt genom livet inte längre avbildar den terräng vi rör oss i, det hav vi seglar på.”

Svenskarna är ett av dessa lyckliga folk som under ett par århundraden inte haft någon historia. Ibland som under världskrigen kom historien visserligen hotande nära, men greppet släppte till all lycka. Därför har vi som folk fått en större möjlighet än nästan alla andra folk att frigöra oss från historien och detta präglar också vår historieskrivning. Om Västeuropa i sin helhet som många menar numer befinner sig i ett posthistoriskt och postmodernt tillstånd gäller detta i särskild grad det lyckliga Sverige.

Den typ av realpolitiska analyser som förekom inom svensk historieskrivning ännu under Weibulleran lyser numera med sin frånvaro. Berättelser och bilder har avlöst föreställningen om ett faktiskt förflutet. Men detta avspeglar inte enbart en kunskapsteoretisk kritik eller en metodologisk diskussion utan en ny historisk situation där det förflutna har relevans framför allt som spännande berättelse inom populärkulturen eller, i mer seriösa sammanhang, som exempelsamling för politiskt/moraliskt uppbyggliga betraktelser. Framgångarna för ”teori och metod” inom de historiska vetenskaperna kan ses ur detta perspektiv. Fokus har flyttats från det förflutna som sådant till historikerna med deras teorier, metoder, konstruktioner, moralomdömen och normer för politisk riktighet. Det är en mentalitetsförändring inom forskarfacket, men den speglar en mentalitetsförändring i samhället. Vetenskapen måste leva i sin samtid och svensk historievetenskap gör just detta.

Från ”underbara öden”, via ”konstaterbara fakta” till ”berättelser” och ”konstruktioner” – kanske är detta i mycket grova drag gången i den svenska historieskrivningens utveckling. Borta är Erik Väderhatt och Sigrid Storråda, Joar Blå skakar inte längre några kungar ur sin kappa, Valdemar Atterdag har upphört att brandskatta Visby, Peder Sunnanväder har ridit baklänges ut ur historien, efterlämnande bara ett svagt och snart utplånat spår av vetenskapligt fastställbara fakta. Men också Alsnö stadga, mordet på Adolf av Segeberg som på sin tid – 1315 – gav genljud över hela Holstein, Hargs inspirerande byordning från 1653, ja själva den konvention om subsidietraktat, som utgjorde en komplicerande faktor då freden i Wärälä kom till stånd i augusti 1790, också allt detta har förlorat sin fakticitet och sin tyngd, har utgallrats ur verkligheten. Kvar finns doktoranden X, docenten Y och professorn Z, nytert sysselsatta med att samla citationer för sin CV eller med att hitta de rätta nyckelorden för sin senaste forskningsansökan.

Om allt detta har historikerna bakom Historieskrivningen i Sverige skrivit en högst lärorik och förträfflig bok.

Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och författare till Humaniora i Sverige (2008).

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet