Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Filosofi & psykologi
Boel Berner & Isabelle Dussauge (red.)
Kön, kropp, materialitet (övers. Ulrika Jakobsson & Pär Svensson)
Perspektiv från fransk genusforskning
Arkiv | 249 s | Isbn 9789179242619
Recensent: Claudia Lindén
Fransk genusforskning är vital men okänd i Sverige

Efter 1980- och 90-talets intresse för franska feminister har det blivit väldigt tyst om fransk feminism i Sverige. Med sin antologi har Berner och Dussauge påtagligt vidgat känne­domen om fransk genusforskning i dag.

Det är en av feminismens alla märkliga ödesironier att en av världens mest kända feministiska pionjärer, Simone de Beauvoir, kommer från ett land och ett språkområde vars genusforskning vi nästan inte vet någonting om i dag. Efter att 1980 och 1990-talets intresse för Julia Kristeva, Hélène Cixous och Luce Irigaray och deras filosofiskt och psykoanalytiskt grundade feminism sjönk undan till förmån för queerteorin och postkolonialismen med rötter i USA, blev det tyst i Sverige om fransk feminism. För den som inte kan franska bra och själv följer med i tidskrifter och bokutgivning blev det svårt att få grepp om fransk feminism och lätt att få intrycket att det inte finns någon genusteori värd namnet i den franskspråkiga kulturen. Det är bara en brist på kunskap som än en gång visar på vikten av översättningar från andra språk än engelskan. Denna kunskapsbrist vill Boel Berner och Isabelle Dussauge nu råda bot på med en antologi som de redigerat tillsammans Kön, kropp, materialitet – Perspektiv från fransk genusforskning.

Ett av problemen med denna typ av antologier som vill presentera ett helt fält är att de blir spretiga och att det blir svårt att få en ordentlig bild av tendenser och teman. Men i det stora kunskapstomrum som råder just nu i förhållande till fransk genusforskning är kanske det bredare perspektivet ändå att föredra. Antologins tyngdpunkt ligger på samhällsvetenskapliga och allmänt kulturteoretiska texter. Där finns exempelvis inga litteraturanalyser, vilket man kanske skulle trott i relation till den tidigare våg av ”fransk feminism” som via Kristeva, Cixous och Irigaray är så förknippad med litteratur och filosofi. Över huvud taget lyser dessa tre namn med sin frånvaro i antologins texter och det speglar nog en nutida situation där genusteorin i Frankrike likväl som Sverige driver andra frågor och problem i dag än vad dessa tre teoretiker gjorde då de kom att entydigt sammanfalla med begreppet ”fransk feminism”.

Ett av bokens intressantaste bidrag är redaktörernas egen introduktion som försöker bena ut den knepiga relationen mellan fransk kvinnorörelse och den akademiska genusforskningen. Relationen i Frankrike mellan avancerad genusteori och aktivistisk kvinnorörelse har alltid varit svår att förstå för svenskar med vår historia där en aktivistisk kvinnorörelse långsamt växte in på universitetet under 1980-talet. Därför var det svårt att förstå vad det betydde att just de teoretiker vi lärt oss förknippa med fransk feminism själva vägrade kalla sig feminister – detta i landet som myntade själva begreppet. (Frida Steenhoff importerade ordet till svenskan när hon skrev Feminismens moral 1903.)

Berner och Dussauge påpekar att det finns flera paradoxer inom den feministiska forskningen i Frankrike. Trots den internationella uppmärksamheten som Kristeva och de andra fick så hade fransk genusforskning, till skillnad från i USA och i övriga Europa, svårt att etablera sig inom akademin. Motståndet mot fransk genusforskning är ganska motsägelsefullt och kommer såväl inifrån akademin som utifrån. Kvinnorörelsen på 1960-och 70-talet var skeptisk mot de begynnande fröna till en akademisk forskning och till de informella nätverk som skapades på universitet. Aktivister utanför universitet anklagade forskare och lärare för att överge kvinnorörelsens mål och värderingar. De ansågs ha förrått den feministiska saken genom att liera sig med en misstrodd statlig struktur inom en manlig värld, skriver Berner och Dussauge.
Kvinnorörelsens uttalade informella och kollektiva strukturer krockade med det centraliserade franska utbildningssystemet. Kvinnorörelsen fruktade att centrala värden skulle gå förlorade om feminismen akademiserades. ”Man ville inte ha någon forskning på kvinnor, utan forskning med kvinnor eller som kvinna – ’bara den förtryckta kan analysera och teoretisera sitt förtryck’”, hette det 1970. Det är mot denna bakgrund som det blir begripligt att Kristeva inte kallade sig feminist. Ordet i sig tycks ha varit förknippat mer med utom­akademisk aktivism i Frankrike.

Samtidigt pekar Berner och Dussauge på paradoxen att det pågår en ganska livaktig genusforskning, men dold inom ämnena och knappast stöttad. Genusforskning uppfattades som ett särintresse och som ideologi och därför inte som vetenskap. Den franska akademiska kulturen är väldigt hierarkisk och linjedisciplinär. Det gjorde det också svårt att skapa tvärvetenskapliga sammanhang för franska forskare, något som varit centralt i Sverige för att bygga upp genusvetenskaplig forskning. Fransk genusforskning har därför inte haft något samlat centrum som i de gamla ”centrum för kvinnoforskning” som sedan växte ut och blev svensk ­genusvetenskap. Inte heller har den franska genusforskningen synts i undervisningen, det vill säga i kurser och kurslitteratur, menar Berner och Dussauge. Situationen har förbättrats långsamt de senaste tio åren, särskilt Bologna-anpassningen har spelat in för att tvinga fram kurser som studenterna efterfrågar. Men trots motståndet har den franska genusforskningen nått större medial synlighet och acceptans och ”professionaliserats och internationaliserats och då kanske alltmer börjat likna den forskning som görs i andra länder”, konstaterar Berner och Dussauge.

Det senare blir tydligt i det urval som antologin representerar. Som titeln låter förstå kretsar bokens teman kring kön, kropp och materialitet, där särskilt det sista temat knyter ihop flera av bokens texter med det intresse för ”nymaterialismen” som präglat delar av svensk och anglosaxisk genusforskning de senaste åren, med namn som Karen Barad, Elisabeth Grosz och Dina Coole och där även fransmannen Bruno Latour kan sägas ingå.

Tack vare läsarservicen att erbjuda både noter och litteraturlista till varje text går det att få syn på intressanta mönster i antologin. Flera av skribenterna refererar till kända amerikanska teoretiker, företrädesvis vetenskapskritiker som Donna Haraway, Evelyn Fox Keller och Anne Fausto Sterling, men också referenser till Judith Butler och Joan Scott förekommer i flera texter. Vetenskapsteorin, som är en central del av feministisk teori, har uppenbarligen en central plats i flera texter. Men främst finns där referenser till många franska texter, vilket visar tydligare än något annat att det verkligen finns en livaktig genusforskning i Frankrike och att antologins texter ingår i ett större nätverk av utbyte kring kunskap och teorier. På det sättet fungerar litteraturlistorna också som ”lästips” för den som vill läsa vidare.

Som ett led i den materialistiska anknytningen är det flera texter som behandlar teknik. Delphine Gardeys artikel om kontorsmaskiner och genuskonstruktioner under 1900-talet är mycket intressant genom att den delvis arbetar i den medie­teoretiska traditionen med bakgrund hos Kittler, samtidigt som den utifrån ett perspektiv inspirerat av Judith Butler ser performativitet som viktig och skriver fram en historia om hur skrivmaskinen blev ett passivt kvinnligt verktyg, som skulle styras utifrån fastlagda mallar om sittställning, fingersättning etcetera, och som bokstavligen band kvinnan vid maskinen. Telefonen däremot sattes på chefens bord och tänktes möjliggöra rörlighet och förmåga att kontrollera även när man inte fysiskt var på plats. Bundenhet och rörlighet är i detta fall kopplat till vem som inte har makt och vem som har makt och starkt genuskodat. Danielle Chabaud-Rychter har bidragit med en rolig artikel om hushållsmaskiner och deras utseende har utformats för att dölja deras maskinegenskaper.

En mer skrämmande aspekt av tekniken, men inte utan komiska inslag, är dagens avancerade reproduktionsteknik som ska hjälpa barnlösa att få barn. Illana Löwy visar hur tillgången till tekniken i Frankrike är ekonomiskt möjlig för alla, men styrd utifrån en heterosexuell parnorm, där faderns rätt att få biologiska barn väger tungt. I USA däremot, där ekonomin styr, finns färre normer vilket öppnar för betydligt mer icke-heteronormativa familjebildningar. Men dessa möjligheter är bara öppna för dem som har pengar. Mest fascinerande var att läsa om Israel, där både religion och politik samverkar till att skapa generösa möjligheter att använda modern reproduktionsteknik. Men i gengäld skapar religionen märkliga sammankopplingar, som att en gift judisk kvinna inte kan få barn med en annan judisk man än sin egen, för då blir inte barnen godkända i gemenskapen. Alltså kringgår judiska gifta par detta genom att bara använda palestinska män som spermadonatorer. Halakhas religiösa regler skapar i kombination med Israels lagar en naturalisering av blodsband men tolkade så att det enda som till slut räknas som ”blodsband” är det blod som genom placentan förbinder en judisk mor med ett foster.

Kroppens och jagets egen självförståelse i relation till barnafödande på ett mer praktiskt sätt tar Madeleine Akrich och Bernike Pasveer upp i sin artikel. Kroppen som ren konstruktion framträder också genom den ”skapade” sjukdomen celluliter som plötsligt från ingenstans seglar upp i damtidningarna redan på 30-talet för att sedan ha en återkommande plats där ändå till i dag. Rosella Ghigi visar hur den medieburna diskurs som låg bakom celluliternas centrala roll producerar och reproducerar en både moralisk och fysilogisk konstruktion av ”det kvinnliga” – liksom en miljardindustri av krämer etcetera för att råda bot på denna icke-sjukdom.

Relationen mellan biologi och kultur framträder också i artikeln av Priscille Touraille, ”De biologiska kostnaderna för kvinnors mindre kroppslängd”. På ett roligt, ja rentav retfullt sätt utan att någonsin ta avstånd från grundpremissen, vänder och vrider Touraille på evolutionsbiologernas argument. Hon visar att könsdiomorfism, det vill säga att kvinnan är mindre än mannen, inte kan vara resultatet av ett naturligt urval som skulle leda till reproduktiv framgång, eftersom kostnaden för släktet, med små kvinnor som lättare dör i barnsbörd (upprätt gång skapar problem) är uppenbart hög. Varför har inte det naturliga urvalet ändrat på detta? Touraille visar att en seg genusordning som föreskriver synlig och tydlig skillnad mellan man och kvinnor gör att bästa reproduktiva förmåga selekteras bort – till höga kostnader för släktet.

Med sin antologi har Berner och Dussauge på ett mycket påtagligt sätt vidgat kunskapen om fransk genusforskning. Boken visar också att det finns många gemensamma nämnare mellan Sverige, Frankrike och USA, och att genusforskningen i bästa mening är gränsöverskridande.

Claudia Lindén är docent i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet