Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Politik & samhälle
Fredrik Segerfeldt & Johan Norberg
Migrationens kraft
Därför behöver vi öppna gränser
Hydra | 119 s | Isbn 9789186185183
Recensent: Peter Santesson
Fri invandring kolliderar med den svenska modellen

Författarna till denna bok pläderar för fri invandring, vilket förutsätter omfattande förändringar av svensk arbetsmarknad och välfärdsstat. Dessa kan leda till regelrätt fattigdom bland invandrare och skapa en etniskt segregerad underklass. Att använda invandring för att montera ner populära delar av välfärdsstaten kan också skapa allvarliga politiska motsättningar.

Svensk invandringsdebatt har tagit fart under hösten. Flyktingmottagandet ligger på toppnivåer, kommuner slår larm om stora ekonomiska påfrestningar och svårigheter i svenskundervisningen när många nyanlända saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Samtidigt tycks Sverigedemokraterna vara på väg att bli tredje största parti på tioprocentsnivån.

Migrationens kraft är en stridsskrift för öppna gränser i en tid av tilltagande invandringskritik. Med en kombination av patos, känsloväckande bildspråk och hänvisningar till ekonomisk litteratur ger boken ett positivt och engagerat försvar för den fria rörligheten. Det finns mycket att uppskatta i ansatsen. Rörlighet över nationsgränser är en ekonomisk framgångsfaktor, men argumenten är förstås fler än så. Motiven handlar om sådant som individens frihet, intellektuell och kulturell utveckling i ett öppet samhälle och förföljda människors rätt till en fristad. Det är mer än blott ekonomiska nyttokalkyler som får oss att avstå från att rulla ut taggtråd runt landets gränser. Sverige har också valt att ha jämförelsevis öppna, och allt öppnare, gränser. Här finns viktiga frihetsvärden att försvara.

Hur ser konflikten i så fall ut? Författarna menar att EU:s fria rörlighet nu ifrågasätts (s. 16) och att en motvilja mot invandring är på frammarsch över Europa. De har sporrats till att gripa pennan när de sett hur ”den ekonomiska krisen i Europa har givit ny kraft till främlingsfientliga tankar och rörelser. Det följer samma urgamla och dystra mönster: banker och stater slösar bort våra pengar, och vi svarar med att skälla på utlänningar och judiska och muslimska minoriteter.” (s. 15)

Låt det vara osagt om detta är mönstret ute i Europa, men som bakgrundsbild till den svenska kritiken blir det alltför grovhugget. Återstoden av boken fokuserar just på Sverige och fungerar i praktiken som inlägg i vår egen debatt. Den senaste tidens flyktingproblematiserande larm här hemma gäller snarare någonting långt mer konkret och mätbart, och kan bättre sammanfattas med ett enda ord: sysselsättningsgapet.

Är invandrare i snitt ekonomiskt lönsamma för landet de kommer till? Vore helt fri invandring en vinstaffär? Frågorna behöver preciseras. I boken används många begrepp till synes synonymt: fri migration, öppna gränser, invandring, fri rörlighet. Det förblir oklart vilka specifika migrationsregler som bör förändras till vad. Den gemensamma innebörden är rimligen idén att människor oavsett ursprungsland mer eller mindre fritt bör kunna söka sig till Sverige och andra länder och snabbt upptas som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Frågan om invandringens ekonomiska effekter blir svår på grund av kategorin i fråga, ”invandring”, som om detta vore ett enhetligt fenomen med en samlad effekt. ”Invandrare” är ett ord som spänner över amerikanska gästforskare, arbetskraftsinvandring från våra grannländer, internationella adoptioner och förstås skyddsbehövande och deras anhöriga. Olika grupper går skilda öden till mötes. Arbetskraftsinvandrarna etablerar sig ofta snabbt. För de skyddsbehövande är läget annorlunda, särskilt på arbetsmarknaden (Underlagsrapport nr 12, Socialförsäkringsutredningen 2013, s. 50-57). Där är vägen till egen försörjning skrämmande lång, och eftersom gruppen utgör en stor del av den totala invandringen sätter dess utanförskap ett rejält avtryck i statistiken. Den låga sysselsättningsgraden gör invandringen i dag till en statsfinansiell belastning på 1,5-2 procent av BNP, konstaterar Norberg och Segerfeldt (s. 48-49), alltså kring 50 miljarder kronor om året. Många av problemen uppstår på kommunal nivå och koncentreras till de orter som har störst flyktingmottagande.

Sverige avviker på många sätt i flyktingfrågan. I internationella attitydundersökningar ger svenskar regelmässigt de mest toleranta och invandringspositiva svaren bland alla västländer. Följdriktigt har Sverige också ett flyktingmottagande vars omfattning få västländer kommer i närheten av. Sverige har också rankats som landet med den mest ambitiösa och inkluderande integrationspolitiken i västvärlden (Migrant Integration Policy Index 2010). Men Sverige sticker ut i ett avseende till. Sysselsättningsgapet, skillnaden mellan inrikes och utrikes föddas sysselsättningsgrad, är större än i andra jämförbara länder. Trots alla goda intentioner ligger vi i botten när det handlar om jobbintegrationen. Konsekvenserna av misslyckandet syns i flertalet sociala indikatorer: arbetslöshet, socialbidragsberoende, barnfattigdom - utanförskapet får i växande grad en etnisk struktur.

Varför går jobbintegrationen så dåligt? Norberg och Segerfeldt avvisar diskriminering som huvudförklaring. Förvisso förekommer negativ särbehandling av utrikes födda, men vad talar för att den skulle vara ovanligt utbredd i ett land med ovanligt positiva attityder? Orsaken står i stället att finna i den svenska modellen som reglerar arbetsmarknaden till invandrarnas nackdel (s. 96-97).

De lägsta lönerna ligger jämförelsevis högt i Sverige, eftersom kraftfulla konfliktvapen har givit LO möjligheten att försvara dessa. Samtidigt kan man ”anta att invandrare i snitt är mindre produktiva än infödda”, hävdar författarna (s. 85). Grupper som inte har en produktivitet i nivå med lägsta kollektivavtalslön kommer att stängas ute från reguljär arbetsmarknad. Lågproduktiva nyanlända hänvisas till höga och inkomstprövade bidrag. Dels förstör bidragen ekonomiska incitament till arbete när ökad inkomst krona för krona leder till minskad ersättning, dels fungerar höga bidragsnivåer som en buffert som motverkar att lönerna trycks ned till en nivå där även lågproduktiva blir anställningsbara (s. 89). Höga skatter och anställningsskydd som premierar väletablerade på bekostnad av outsiders är de sista komponenterna i en cocktail som sammantaget skapar en ”inre gräns” som många invandrare misslyckas att ta sig förbi.

Här når vi fram till reformagendan i Migrationens kraft. Framför allt två av förslagen bryter mot nuvarande allianspolitik: förbud mot sympatiåtgärder, vilket möjliggör fritt avtalade löner under kollektivavtalsnivå, samt sänkta socialbidragsnivåer. Detta skulle öka sysselsättningen bland utrikes födda genom att sänka de lägsta lönerna. Därför är det underligt att författarna först vill försäkra läsaren om att invandring till Europa inte har haft något tryck nedåt på löner (s. 53). De föreslagna reformerna syftar nämligen till att åstadkomma just det.

När det moraliska argumentet för fri invandring läggs fram är formuleringarna skarpa. Rätten att migrera följer ur rätten till frihet. Skäl att inte ha öppna gränser saknas medan det finns ”mycket starka praktiska skäl som talar för fri migration” (s. 27). Men när man kommer till den nödvändiga reformagendan som banar väg för migrationsfriheten blir rösten mjukare. ”Vi två vill gå ganska långt när det gäller att riva den inre gränsen. […] Den som är mer känslig för inkomstskillnader inom landet kan ta det varligare”, skriver Norberg och Segerfeldt (s. 98). Varför sådan saktfärdighet när den inre gränsen är det centrala hindret för en fungerande, fri och rättfärdig invandring? Kombinationen av kategoriska moraliska ståndpunkter om fri invandring som ”den enda rimliga och rättvisa principen” och halvt uppgivna politiska ambitioner om ”mål vi ska sträva mot och … steg på den vägen vi bör ta” (s. 27) blir svårbegriplig när man samtidigt avvisar alla samhällsekonomiska farhågor om negativa konsekvenser.

Eller beror detta på en stunds eftertanke? Nackdelarna är onekligen många med den svenska modellen, som utestänger lågproduktiva grupper. Oavsett de utrikes föddas sysselsättningsproblem bör modellen reformeras. Lönebildningen behöver bli flexiblare, arbetsrätten förändras. Färdriktningen är rätt. Lösningen synes enkel, men är bitvis förledande enkel. Det är lätt att överskatta hur mycket av integrationsproblematiken som kan lösas genom arbetsmarknadsreformer och underskatta vilken riskabel politisk dynamik som kan sättas i rörelse om invandrares utanförskap på detta vis används som hävstång för att demontera den svenska modellen.

Frågan är vilken lägsta lönenivå som skulle skapa marknadsmässiga anställningar åt de nyanlända som i dag kommer från våra stora flyktingländer, såsom Irak, Eritrea, Afghanistan, Somalia och nu senast Syrien, och vad den kan bli efter utbildningsinvesteringar. Även med synnerligen kraftiga lönesubventioner misslyckas många nyanlända att hitta jobb. Det slags enkla tillverkningsjobb som fanns för 1960-talets arbetskraftsinvandrare är till stora delar helt enkelt bortrationaliserade. Någonstans finns kanske en lägsta lönenivå där vissa typer av arbeten och branscher skulle återuppstå, exempelvis mycket enkel tjänsteproduktion. Men vid vilken nivå och med vilka sociala konsekvenser? Att acceptera ökade inkomstskillnader är en sak, att släppa fram regelrätt fattigdom är en annan.

Ett villkor för att låglönesektorer ska uppstå har författarna redan snuddat vid. Om ersättningsnivåerna i de sociala skyddsnäten är höga hålls lägstalönerna i praktiken uppe, men ”utan höga bidragsnivåer som ligger nära lägstalönerna uppstår ett tryck nedåt på lönerna” (s. 89). Människor kommer inte att ta anställning till löner som ligger under socialbidragsnivån. Detta nät måste därför spännas ännu längre ned. Socialtjänstlagen gör inte skillnad på folk och folk. Förändringarna i bidragssystem och lönenivåer skulle därför beröra långt bredare grupper än bara nyanlända invandrare.

Att sänka bidragsnivåer och demontera välfärdsprogram är alltid kontroversiellt. Under 1990-talet kunde man genomföra snabba och uppmärksammade åtstramningar i ersättningsnivåerna. Men den gången var förevändningen en allvarlig ekonomisk kris: till detta var man nödd och tvungen. Om man använder sysselsättningsgapet som argument för att avveckla den svenska modellen innebär det att man pekar ut inflyttning av olika resurssvaga etniska minoriteter som den direkta anledningen till att omtyckta och djupt rotade delar av välfärdsstaten måste avvecklas. Det framstår som en effektiv och omdömeslös metod att skapa riktigt allvarliga sociala konflikter.

Men om reformerna vore så kontroversiella kanske man inte måste genomföra förändringarna generellt? Boken blir detaljfattig i reformdiskussionen, men man hittar utfyllnad i en artikel som Fredrik Segerfeldt publicerat via tankesmedjan Migro.

”Låt oss ta de utgifter som går till flyktingmottagandet i dag, och dela upp det på fem gånger fler personer. Låt oss vara tydliga med att man inte kommer till Sverige för att leva på välfärdsstaten, men man får rättsstatens skydd och möjlighet att försörja sig med eget arbete. Dra ned bidragen till ett minimum, kanske 1000 kronor i månaden. Människor kan då leva i trygghet, i frihet från våld och får ändå en levnadsstandard som är dubbelt så hög som den misär de flydde ifrån.” (migro.se, 2012-10-08)

Internationella inkomstjämförelser bör justeras för köpkraft. I vissa länder kan 33 kronor om dagen räcka till livets nödtorft, men inte i Sverige. Det är en så låg nivå att till och med tiggeri torde vara mer inkomstbringande. Dessa människor skulle bli hänvisade till härbärgen och i brist på sådana tvingas improvisera boplatser i städernas utkanter.

Migrationens kraft varnar för att invandrare riskerar att radikaliseras och gå i opposition mot majoritetssamhället om de behandlas som andra klassens medborgare genom att deras kultur möts med misstänksamhet (s. 80). Men denna risk ter sig beskedlig jämfört med effekten av att frambringa en växande etniskt segregerad underklass som ställs utanför välfärdssystemen. Även om vuxna nyanlända så skulle tillbringa resten av livet i kravlös tacksamhet över att ha undsluppit ännu värre fasor - vilket jag betvivlar - kommer deras barn att gå ut i samhället med helt andra förväntningar, anspråk och bittra besvikelser. Så ser den konkreta problematiken ut som kommunerna larmar om. Den är inte på något sätt upplyftande och enkla, tilltalande lösningar syns inte till. En bok som gick på djupet med den samhällsfrågan vore ytterst angelägen och dagspolitiskt relevant.

Peter Santesson är chef för förlag och produktion på Timbro.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet