Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Historia
Jenny Damberg & Lisa Wiklund
Som hon drack
Kvinnor, alkohol och frigörelse
Atlas | 212 s | Isbn 9789173894982
Recensent: Lisa Öberg
Frigörelsen speglad i ett vinglas

Lika stor som författarnas glädje är över att kvinnors alkoholkonsumtion befriats från synd och skam är deras berättarglädje. Men många obesvarade frågor står kvar efter läsningen. Det är sant att kvinnors frigörelse har ökat parallellt med drickandet, men det måste inte betyda att frigörelsen på det individuella planet låg i glaset.

Amerikanskan Susan Sontag beskriver 1960-talets Systembutik som ”en blandning mellan en illegal abortklinik och en begravningsbyrå”. Under några månader vistas den sedermera världsberömda författaren och kritikern i Sverige och publicerar därefter essän ”A letter from Sweden” där det offentliga umgängeslivet får sig en rejäl känga. Barliv finns knappt och svenskarna är hopplöst inbundna – tystlåtna när de är nyktra, inte mycket bättre när de är fulla. Under de månader Sontag vistas i huvudstaden prövar hon en stel nattklubb, det vill säga Berns, och flera trista krogar. Av klubbar i internationell mening finns det en enda, en tummelplats för ett jetset i miniatyr, som hon säger.

Sontag syftar på klubben Alexandra som slår upp porten våren 1968, mitt under dånande studentrevolt. Bakom etableringen står Alexandra och Noel Charles som vistats länge utomlands och vet hur en exklusiv klubb ska drivas. När paret separerar fortsätter Noel att driva klubb på Barbados och Alexandra sin klubb med samma namn på en rad olika adresser i Stockholm.

Den svenska krogscenen var vid tidpunkten en utpräglat manlig miljö. Kvinnor utgjorde en minoritet av gästerna och en förbisedd sådan. I personalen fanns förvisso gott om kvinnliga kallskänkor, servitriser och ”skänkmadammer”, som stod i barnen. Högre upp i hierarkin var det glesare. Rollen som värdinna och nattklubbschef placerade Alexandra Charles i en så gott som unik position.

 

Rösten som inte utan beundran porträtterar Alexandra Charles tillhör Lisa Wiklund och Jenny Damberg, paret bakom Som hon drack – Kvinnor, alkohol och frigörelse. Huvudtiteln ”Som hon drack” använder sig av en lätt gammaldags vändning som låter ana bokens historiska perspektiv och ordet frigörelse signalerar en positiv attityd till förändring. Titeln är kongenial med temat för boken. Det festliga drickandet, glaset som avkoppling, charterresornas backanaliska frihet och Systembolagets försiktiga men effektiva kampanjer för att med husmödrarnas hjälp introducera ett vardagligt, avspänt umgänge med vinflaskan. Allt möter vi i berättelsens form genom Wiklunds och Dambergs djupdykningar i tv-serier, romaner, självbiografier och populärkultur men även vetenskapliga uppsatser och avhandlingar. Lika stor som glädjen är över att utvecklingen går från synd och skam till glädje och njutning, lika stor är författarparets berättarglädje.

Sättet att berätta visar en förtjusning över att kvinnor i ökande grad fått tillåtelse att njuta av alkohol i alla dess former – i majoritetssamhällets monokulturella Svennesverige vill säga. Det mångkulturella Sverige berörs knappast alls, även om man inte behöver vara alkoholforskare för att ana etniska och religiösa dimensioner bakom det faktum att 37 procent kvinnor i Sverige aldrig ”smakar starkt”, som det hette förr i världen (mer om det senare). Med undantag av graviditetsmånaderna kan kvinnor ”i dag ta ett glas tillsammans på stan, utan manligt förkläde”, säger Damberg och Wiklund och slår fast:

Att utestänga just kvinnor från alkoholens arena är, givet den roll alkohol nu spelar i vårt samhälle, att utestänga kvinnor från en del av offentligheten.

 

Att den ökade acceptansen för kvinnors alkoholkonsumtion utgör en del av kvinnofrigörelsen är alltså den tråd som vindlar sin väg från kapitel till kapitel. Wiklund och Damberg har hittat strålande och oväntade intervjuobjekt, som berättar om tjejaktigt och damigt drickande i växlande miljöer och bland kvinnor i olika samhällsklasser och sociala skikt – med roande utvikningar till männens och maktens alkoholindränkta värld. Det är kul, det är lättläst, det är många gånger överraskande och ibland smått chockerande.

Ändå känns det efter ett tag som om något fattas. I en bok ger omväxling i rytm och ton en välgörande variation. Något som jag saknar i Som hon drack är just det melodiska, de olika klangerna som skapar rörelse och kontrast. Journalisten Jenny Damberg och etnologen Lisa Wiklund avstår i stort sett helt från metatext och ger knappast läsaren någon fingervisning om hur boken är disponerad. Kapitlen saknar ingresser och sammanfattningar och sällan dras några explicita slutsatser. Dem får läsaren stå för själv. Berättelserna porlar i stället fram i obruten och behaglig takt, likt vinet ur en box rosé när man väl lösgjort kranen.

Det är synd, för en variation i tilltal och reflektionsnivå hade gett utrymme för en växling av intensitet, som läsaren ibland behöver för att samla sina tankar och fundera över vad som är huvudinnehållet i berättelserna. För berättelser är det! Damberg och Wiklund bjuder på ”storytelling” i högsta klass. I den mjuka lilla volymen med skojiga vinjetter på omslaget serveras läsaren historier från sällan skildrade och ibland lätt bisarra sammanhang (läs reseledares problemklientel, rödvinsvänsterns lördagssalonger, slirig manlig expertis på yv) som blanka pärlor på ett enda långt snöre.

Efter berättelsekapitlen finns ett avsnitt med fakta. Här får vi reda på att svenska kvinnor konsumerar 8,8 liter ren alkohol per år (öl, vin, sprit) vilket ligger strax under det internationella genomsnittet, medan svenska män häller i sig så mycket som 17 liter, och att det globala manliga snittet påstås vara hela 21 liter per år. Kvinnor dricker alltså i snitt mindre än hälften av vad män gör. Men mer än en tredjedel av de svenska kvinnorna avstår faktiskt helt från alkohol. Det betyder att de kvinnor som över huvud taget konsumerar alkohol dricker betydligt mer än 8,8 liter ren alkohol per år. Dessa fakta kan den fundera över som forcerar den lilla men matnyttiga statistikbilagan, medan liknande sakupplysningar sparsamt serveras i löptexten. Det hade ibland varit på sin plats med referenspunkter i form av hårda fakta även i berättelsedelen och resonemang om hur alkoholkonsumtionens fördelning på olika grupper ser ut. I förlängningen tyder statistiken på att kvinnligt drickande troligen är ytterst ojämnt fördelat i populationen, med hög konsumtion kopplat till vissa livsstilar, parallellt med mycket sparsam eller helt frånvarande alkoholkonsumtion hos breda kvinnliga strata.

Annorlunda uttryckt hade det suttit fint om behandlingen av ämnet då och då lämnade berättandets nivå och höjde sig mot essän. Hur ser Damberg och Wiklund på sina berättelser? Hur ska vi analysera historierna om de sångerskor som varit glada i glaset, om alkohol i kombination med moderskap, om damtidningslanserade vinetiketter? Om det får vi inte veta mycket, eftersom Dambergs och Wiklunds egna reflekterande subjekt sällan tillåter sig att framträda i texten.

De 37 procent kvinnor som aldrig dricker alkohol – menar Damberg och Wiklund att de generellt har en lägre grad av frigjordhet än kvinnor som älskar sitt vinglas? Hälften av de nollkonsumerande kvinnorna har druckit alkohol tidigare, och antingen valt att sluta eller haft medicinska eller sociala skäl till det. Den andra hälften, det vill säga nästan två av tio kvinnor, har alltid varit absolutister. Frågan som stannar i luften är om dessa absolutister verkligen är mer utestängda från den så kallade offentligheten än de som dricker? Visst, det existerar en stark alkoholnorm i Sverige, men kanske är det fortfarande lättare att få dispens från den om man är kvinna? Och är det per definition något dåligt, om än ojämlikt? Sedan bör man verkligen fråga sig om det längre går att tala om en enda offentlighet eller om det snarare finns många och inbördes ganska skiftande offentligheter i det politiska och sociala livet på 2010-talet med dess växande ekonomiska och kulturella klyftor.

Liknande frågor aktualiseras av det faktum att alkoholkonsumtionen generellt har sjunkit i Sverige sedan 2004. Men när det gäller arten av alkoholens samband med kvinnors tillgång till en (i detta sammanhang ospecificerad) offentlighet, och därmed sambandet med deras frihetspotential, lämnar Damberg och Wiklund tyvärr läsaren i sticket. Hen står efter läsningen kvar med ett koppel obesvarade intressanta frågor.

Kanske viktigast: Även om det otvivelaktigt är sant att kvinnors frihet i samhället har ökat parallellt med deras alkoholkonsumtion, låg verkligen frigörelsen i glaset, på ett individuellt plan? Som alla vet behöver inte två samtidiga processer ha något orsakssamband, det kan vara just parallella processer utan inbördes kausalitet. Den problematiken fångar boken aldrig upp. I stället driver författarna den tes om ett positivt samband mellan drickande och frihet som lanseras i förordet, utmynnande i ett käckt ”Botten upp”, och som sedan exemplifieras i vart och ett av de nio kapitlen.

Och slutordet knyts, i samma glada anda, ihop med följande trosvissa kläm avseende den ökade alkoholkonsumtionens obestridda samband med frihet och oberoende:

Det finns större anledning att glädjas än att oroas över de framsteg kvinnor har gjort i detta sammanhang, eftersom dessa hänger så intimt ihop med kvinnors ökade självständighet och frigörelse. Det går uppenbarligen att skåda samhällsförändring genom glaset.

 

Hörde vi skål?

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet