Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Historia
Petter Tistedt
Visioner om medborgerliga publiker
Medier och social­reformism på 1930-talet
Bloomsbury Press | 350 s | Isbn 9789171398901
Recensent: Nils Edling
Fritiden sågs som ett vapen för demokratins självförsvar

Petter Tistedt undersöker hur socialdemokratin på 30-talet såg på medborgarnas förmåga att ta ställning i gemensamma angelägenheter. Han ifrågasätter synen på den sociala ingenjörskonsten som elitistisk styrning. Mest intressant blir det när Tistedt skriver om aktivismen för att försvara demokratin mot samtida hot.

Den något abstrakta titeln Visioner om medborgerliga publiker döljer en doktorsavhandling i idéhistoria från Uppsala universitet, vars huvudsyfte är att studera hur överväganden kring publiker ingick i det social­reformistiska projektet i den moderna demokratin. ”Medborgerliga publiker” är ett nyckelbegrepp och syftar på medborgarnas kapacitet att delta i samhällslivet och ta ställning i gemensamma angelägenheter. Studiens frågor handlar om hur medborgarna skulle ta till sig information, reflektera, diskutera och ta ställning. I grunden rörde det sig om politiska avgöranden, betonas det, eftersom de fördelade ansvar och auktoritet i frågor och problem som angick alla, hela samhället.

Petter Tistedts studie är nu inte så abstrakt som min inledande beskrivning kan antyda. Den behandlar makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934 och senare) med den efterföljande debatten och utställningen ”Fritiden i Ystad” 1936. Dessa båda offentliga tilldragelser ägnas varsin större delundersökning. De analyseras som socialreformistiska praktiker i vilka samtal om allmänhetens medborgerliga förmågor ingick. Exakt varför de båda valts ut och vilka möjliga andra studieobjekt som samtidigt valts bort framgår inte. Det har en viss betydelse då författaren arbetat med en generell problemställning som rimligtvis borde kunna tillämpas på en mängd olika trettiotalsfenomen.

I den första delstudien tar sig Tistedt an den väl utforskade befolkningsfrågan. Trängseln på området märks i hans återkommande och lite tröttsamma markeringar att tidigare forskning inte ställt exakt samma frågor som han nu gör. Forskningsluckor – deras antal växer ju ständigt – är i sig inga starka argument för att en studie eller frågeställning är nödvändig eller fruktbar. Som läsare får jag stundtals intrycket att författaren fått kämpa för att hitta nya ingångar. Men det bitvis begränsade perspektivet hindrar inte att det är en intressant analys som Tistedt genomför i tre kapitel: först en noggrann läsning av Myrdals berömda bok, sedan en analys av pressdebatten och sist en studie av radions olika evenemang. Uppmärksamheten är riktad mot publiken, mot relationen mellan experter och allmänheten och diskussionens publika former.

Undersökningen kan karakteriseras som ett försök att rädda makarna Myrdal från nutidens stundtals ensidiga fokus på dem som auktoritära experter ovanför politiken. Utgångspunkten är ett enkelt tillrättaläggande: titeln på deras bok syftar på en ”åsiktskris” och på bristen på informerad offentlig debatt i ämnet. Att rätta till detta och lägga grunden för en saklig diskussion var en primär målsättning för makarna Myrdal, menar Tistedt. Detta uteslöt inte att de tilldelade expertisen en central roll i det sociala reformarbetet utan endast att deras argument för en vetenskaplig grund inte gjorde offentlig debatt och politisk strid överflödiga.

I kapitlen om den omfattande mediebevakningen i press och radio som Kris i befolkningsfrågan gav upphov till behandlas hur frågan organiserades som en allmän angelägenhet, en medial attraktion som pockade på allmänhetens engagemang, och hur auktoritet fördelades i dessa olika sammanhang. Det rådde inget tvivel om att vetenskapens företrädare, främst stod statistiker och nationalekonomer, ägde auktoritet och tyngd i det offentliga sam­talet. Där anför inte Tistedt någon alternativ tolkning. Hans poänger är dels att den akademiska sakkunskapen inte härskade oinskränkt; en enstaka läsartävling i Social-Demokraten blir i hans, i mitt tycke, något pressade tolkning en utmaning av vetenskapens tolkningsföreträde, när det snarare rörde sig om ett kompletterande perspektiv. Tistedt pekar på hur den omfattande offentliga uppmärksamheten försköt frågans fokus från medborgarnas politiska ställningstaganden till deras privata agerande. Medborgarna förväntades svara på upplysningen och propagandan genom att skaffa barn, helt enkelt. Men framför allt visar undersökningen hur medier, experter och andra aktörer bemödade sig om att föra ut en komplicerad fråga och möjliggöra för läsare och lyssnare att vara samhällsengagerade, välinformerade och kapabla att göra välgrundade ställningstaganden.

I avhandlingens andra del studeras fritidsutställningen i Ystad 1936 som medverkade till att etablera ”fritiden” som ett samhälleligt relevant fenomen. Behovet av att markera de egna bidragen visavi tidigare forskning gör sig mindre påmint här och analysen av fritidsproblemets innehåll och utställningens publiker vinner därmed i styrka i motsvarande grad. Inte minst uppskattar jag att utställningens innehåll ägnas ordentlig uppmärksamhet bredvid resonemangen om möjliga publikpositioner. Ett gott bildmaterial hjälper därtill framställningen.

Tistedt betonar inledningsvis dåtidens åtskillnad mellan komplexa och komplicerade samhällsfrågor, som befolkningsfrågan, och olika slags problem som i bästa fall kunde lösas utan politisk söndring, som fritidsproblemet. Utställningen hade ambitionen att definiera problemet, därefter analysera det och slutligen lösa det. Besökarna skulle först få problemet förklarat för sig och få hjälp att välja en passande sysselsättning innan de gick hem. Detta blir i Tistedts tolkning en direkt socialreformism som ska ställas mot befolkningsfrågans indirekta reformism inriktad på att upplysa i en mer allmän mening.

I de fyra kapitlen undersöks hur utställarna marknadsförde fritiden som någonting nytt, en betydelsefull angelägenhet för individen och ett problem för samhället. Utställningen lockade besökarna med nöjen och upplevelser och försökte åskådliggöra fritidens idé, tanken att dagens, veckans, årets eller till och med livets arbetsfria tid var en resurs. I problembeskrivningen låg att denna resurs skulle användas på ett bra sätt för att väga upp yrkeslivets slit och ensidighet i stället för att slösas bort på dåliga tidsfördriv. Detta var viktigt, framhöll utställningens ansvariga, emedan den rätt använda fritiden utgjorde ett vapen i demokratins självförsvar.

Tistedt visar här skickligt hur problemet rörande fritidens användning på utställningen formulerades som en fråga om individuella livsval, som hade samhällelig betydelse. I det demokratiska samhället styrde nämligen medborgaren själv över sin lediga tid, fastslog man och utställningen presenterade sedan en mycket konkret vägledning för det valet, en guide till folkbildning, hobbyer, kultur, idrott, friluftsliv, dans och andra nöjen med flera företeelser. En mängd sådana goda möjliga sysselsättningar presenterades alltså i ord och bild på utställningen och valsituationen stod i centrum i den pedagogiska iscensättningen: genom ett aktivt och medvetet frivilligt val av fritidssysselsättning skulle individen komma att ingå i gemensamhetsskapande samhälleliga kollektiv.

Studien visar också hur utställningen differentierade problemet med fritidens användning: för de manliga lönearbetarna handlade det just om att den tillgängliga fritiden skulle användas väl medan de hemarbetande kvinnornas problem bestod i bristen på fritid. Husmödrarna saknade fritid och utställningen försökte här i god socialreformistisk anda först påvisa att hemarbetet verkligen skulle räknas som ett arbete för att sedan demonstrera hur olika tekniska innovationer i hemmet skulle ge husmödrarna mer fri tid.

Bredvid det mediehistoriska forskningssammanhanget relaterar Tistedt sitt ämne till tre andra, övergripande teman. Det första är socialreformismen, löst definierad som den transnationella och inomnationellt sett partiöverskridande, progressiva rörelsen för demokrati, sociala reformer och effektivitet. Socialreformismen fungerar som ett holistiskt begrepp, ett stort paraply över politiker, tekniker, arkitekter och konstnärer, som trodde på möjligheten att planera social och ekonomisk utveckling. Jag hade gärna sett att Tistedt gett fler exempel på de transnationella inslagens betydelse och mer konkretion åt socialreformismen; det senare hade sannolikt tvingat författaren att ge sig in i partipolitiken och analysen av sociala reformer, till exempel sådana som var knutna till den befolkningspolitiska debatten.

Det andra temat är den sociala ingenjörskonsten och här får avhandlingen en mer polemisk ton. Tistedt ogillar med rätta de förenklade tolkningarna av ingenjörskonsten, enligt vilka en elit av experter styrde och ställde med vanligt folk som helt saknade talan. Min invändning är att det finns mer nyanserade tolkningar än vad Tistedt anger i sin undersökning – i inledningskapitlet är han nyanserad – och starkare uttolkare av trettiotalets sociala ingenjörskonst än de han lyfter fram som representativa och polemiserar mot. Författaren gör det väl lätt för sig och en viss bumerangeffekt uppstår. I avslutningen reduceras följaktligen den egna tolkningen av makarna Myrdal till ett kompletterande perspektiv vid sidan av den etablerade synen på dem som sociala ingenjörer. En fördjupad diskussion hade varit på sin plats. Inte minst Thomas Etzemüller har skrivit om makarna Myrdal, befolkningsfrågan och fritidsutställningen (hans Myrdalbiografi är omnämnd i avhandlingen men inte diskuterad). Den forskningen som betonar rationaliteten och styrningen tror jag ganska lätt kunde ha förenats med Tistedts eget governmentality-inspirerade perspektiv.

Allra intressantast är Tistedts tredje större tema, demokratiaktivismen. Här rör det sig inte om ett tema i tidigare forskning utan om författarens egen övergripande tolkning av sitt ämne. Han betonar att de undersökta publika verksamheterna uttryckligen organiserades demokratiskt, det vill säga de historiska aktörerna uppfattade och omtalade verksamheterna som demokratiska. Det handlade om värdet av offentlig debatt och opinionsbildning, om möjligheten för allmänheten att ta ställning och om vikten av att medborgarna gjorde informerade ställningstaganden. Allt detta syftade till att stärka och försvara den svenska demokratin mot samtida hot. Här har Tistedt fått fatt i något mycket viktigt och som läsare vill jag ha mer. Detta tema hade för min del gärna fått styra hela avhandlingen och då med ett annat och bättre empiriskt studieobjekt än befolkningsfrågan och dess medborgerliga publiker. Demokratiaktivismen – ”kulturförsvaret” kallade en del samtida dess mest explicita uttryck – bör verkligen studeras, inte minst som motvikt till den slentrianmässiga bilden av svenskt trettiotal som nazi-impregnerat.

Sammantaget är detta en studie med flera intressanta uppslag, perspektiv och resultat. Den historiserande infallsvinkeln ger, så att säga i förbifarten, intressanta rön om hur man på trettiotalet såg på sådant som ”massan”, ”propaganda och reklam” och ”gallupar”. Samtidigt menar jag att forskningslägena behandlas styvmoderligt, som påpekats gäller det i första hand den socia­la ingenjörskonsten, och det gör studien onödigt vag och smal avseende slutsatserna. Tistedts nästa bok får förhoppningsvis ett bredare grepp – politisk idéhistoria av det här slaget tjänar på att inkludera rikspolitiken och staten – och en starkare användning av befintlig inhemsk och utländsk forskning. Det lämpliga ämnet för docentboken har författaren redan angivet i avhandlingen: formeringen av demokratins försvar under 1930-talet förtjänar en fördjupad historisk undersökning.

Nils Edling är docent i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet