Fruktbart outsiderperspektiv på svensk historia

Den skotske historikern John Gilmour bidrar med balans i diskussionen om Sveriges agerande under andra världskriget. Han omvärderar bland annat den negativa synen på svenskarnas handelsförbindelser och permittenttrafiken och diskuterar om Sverige kunde ha räddat fler judar. Boken kan hjälpa svenskarna att få en mer nyanserad bild av sin historia.

Denna bok gavs ut första gången 2010 med titeln Sweden, the Swastika and Stalin. Vid första anblicken kan det tyckas onödigt att översätta en bok skriven för en internationell publik till svenska. Kan inte svenskarna redan sin egen historia? Men ett utifrånperspektiv ger nästan alltid något nytt och oväntat: den tyske Wilhelm Dibelius, den ungerske George Mikes och den amerikanske Raymond Seitz är några exempel på personer som skrivit insiktsfullt om britterna. Gilmours bok är inget undantag.

Vilka delar av Sveriges krigstid har Gilmour identifierat som särskilt viktiga att lyfta fram för en utländsk publik? Han uppmärksammar fyra. Den första är fixeringen vid Finland, inte bara som ett strategiskt hinder för Sovjetunionen utan också som ett land som en gång var del av Sverige, och till vilket svenskarna hade många känslomässiga band. Den andra är betoningen av nationell enhet. Alla länder strävar efter enighet i krigstid, men den svenska modellen tycks djupt rotad i en historisk preferens för samförstånd – även likriktning – framför konfrontation. Den tredje är skräcken för Stalins terror i öst (en poäng som betonas i bokens titel, även om boken övervägande är inriktad på Tyskland och de västallierade). Det gäller inte bara Stalin utan också den hotande närvaron av Ryssland själv, som har dominerat den svenska föreställningsvärlden under flera århundraden. Slutligen lyfter Gilmour fram det inflytande som monarken fortfarande hade. Detta är något som skulle överraska en brittisk publik, van vid en monarki som i huvudsak har begränsats till en ceremoniell roll under de senaste tvåhundra åren (även om det informella inflytandet ofta varit betydande).

Inte alla dessa aspekter är utan vidare uppenbara för svenskarna. Medan intresset för Finland är så uppenbart att det knappast är värt att nämna, har andra, som rädslan för Ryssland, skymts av debatten om Sveriges relation till Tredje Riket. Men samtidigt som Gilmour betonar Sveriges särdrag, visar han också hur mycket den svenska utvecklingen påminde om andra liknande samhällen under denna tid. Det är sant att Sverige ägnade sig åt rasistiskt grundad eugenik, som ledde fram till tvångssteriliseringslagen 1935, men en liknande politik hade redan introducerats i stora delar av USA, liksom i Danmark, Norge och Finland. Det är sant att svenska läkare protesterade när deras arbeten hotades av ankomsten av ett mycket litet antal tysk-judiska läkare, men även det brittiska läkarförbundet skrev till inrikesdepartementet efter Kristallnatten 1938 i syfte att “förhindra att dessa utlänningar slår sig ned här till förfång för britter som utövar läkaryrket”.

Även här bidrar Gilmour med ett utifrånperspektiv som återupplivar en mer realistisk hållning och balans i debatten, vilken kan hjälpa svenskarna att förstå sig själva.

Gilmours prestation är dubbel. För det första granskar han alla former av svenska krigserfarenheter, från högre politik – samlingsregeringens långvariga kamp för att hålla Sverige utanför kriget – till detaljerna i vardagslivet: livsmedelsbrist, vad folk läste, lyssnade på radio eller såg på bio, vilka sporter som utövades. Inom detta spektrum återger han levande scener med politiska ledare som Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther. Han analyserar de svenska försvarsinsatserna på land, till sjöss och i luftrummet (de sistnämnda bedömer han som särskilt bristfälliga); han undersöker den inre säkerheten i form av övervakning av utländska underrättelseagenter och begränsningar av den svenska pressen; kvinnors förändrade villkor och behandlingen av judiska och baltiska flyktingar. Det finns ett färgstarkt kapitel om spionage och sabotageverksamhet av brittiska, tyska och sovjetiska agenter och mycket därtill. Allt detta bygger på en anmärkningsvärt omfattande läsning av svenska och engelskspråkiga publicerade källor, kompletterat av forskning i arkiven i både länder. I den svenska utgåvan har Gilmour tagit med böcker som dykt upp sedan publiceringen av den engelska utgåvan. För svenskar som bara vill veta vad som hände under kriget räcker denna bok långt.

För det andra nöjer sig Gilmour inte med att beskriva. Han har en tydlig ståndpunkt i de kontroverser som omger tolkningen av Sveriges krigserfarenheter – särskilt agerandet av Per Albins regering – från samtida kritiker som Torgny Segerstedt, genom ”småstatsrealismens” glansdagar, till den kvalfyllda omprövningen och självkritiken som har pågått sedan det tidiga 1990-talet fram till i dag. Även här bidrar Gilmour med ett utifrånperspektiv som återupplivar en mer realistisk hållning och balans i debatten, vilken kan hjälpa svenskarna att förstå sig själva.

Gilmour är dock inte fullt ut den ”engagerade försvarare av det småstatsrealistiska perspektivet” som Alf W. Johansson prisade i en artikel i Respons (1/2014). Hans bok är inte en tillbakagång till den efterkrigstida ortodoxin. Snarare kombinerar han ett förnuftigt försvar av Sveriges krigstida politik med ett kritiskt perspektiv som bygger på resultaten av den nya skolbildningen av revisionistiska historiker. Han griper in i historiografisk och offentlig debatt på flera nivåer, men två frågor sticker ut. En är om Sverige var alltför medgörligt när det gällde tyska krav på handel och transitering av tyska trupper. Gjorde Sverige för stora eftergifter? Den andra, ännu mer kontroversiell de senaste åren, är om Sverige hade kunnat rädda fler judar från Förintelsen. Utgjorde Sverige en grogrund för rasism och antisemitism? Var svenska tjänstemän likgiltiga inför judarnas öde ända fram till ett alldeles för sent skede av kriget?

I de avgörande krigshandelsförhandlingarna med de allierade på ena sidan och Tyskland på den andra, undvek koalitionsregeringen det rigida fokus på lagar som gjort att Hammarskjölds regering i första världskriget fört landet till randen av svält och revolution. Pragmatiska tjänstemän och politiker utarbetade en mer flexibel politik som följde krigets utveckling. De kunde knappast klandras då Storbritannien, antingen genom bristande erfarenhet, missberäkning eller övermod, gett Sverige samtycke till fortsatt export av järnmalm till Tyskland genom krigshandelsavtalet i december 1939. Inte heller kunde de ha förutsett sin fullständigt isolerade position efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge. Medgörligheten gentemot tyska krav var ofrånkomlig, men blev aldrig fullständig. Svenska förhandlare lyckades säkra utlopp i väster med lejdtrafiken och när krigslyckan vände till de allierades favör, minskade Sverige dramatiskt sin export av kullager och järnmalm till dess att den upphörde helt under slutet av 1944. Det var kanske inte särskilt heroiskt, men den svenska handelsflexibiliteten försäkrade att, som ekonomhistorikern Martin Fritz uttryckt det, ”Sveriges befolkning kunde gå till arbetet och försörja sig, inte svälta och inte frysa.”

När det gäller permittenttrafiken påpekar Gilmour att när den första eftergiften gjordes i juni 1940, var Tyskland militärt överlägset och de allierade hade inte bara drivits från slagfälten i Norge och Västeuropa, utan också förlorat en del av sitt moraliska övertag genom det omdömeslösa avslöjandet i det kända ”Prytz-telegrammet” från 17 juni. Telegrammet gjorde gällande att den brittiska regeringen på allvar övervägde möjligheten av en förhandlad fred (i sin historiografiska diskussion gör Gilmour processen kort med Klas Åmarks påstående om att telegrammet gav en missvisande bild av den brittiska beslutsamheten). Ett isolerat och belägrat Sverige hade inget annat val än att ge vika för tyska krav och ingen moralisk skyldighet att inte göra det. Gilmour menar kategoriskt att åsidosättande av neutraliteten när det gäller detta beslut var både oundvikligt och att föredra framför andra möjliga alternativ. De allierades krigsinsats led ingen skada, medan risken för tysk militär vedergällning däremot var en realitet. Det kunde ha lett till att Sverige hamnade under tyskt inflytande efter kriget – då hade norra Europa delats upp mellan två rovlystna stormakter. Vägran hade varit ett moraliskt korrekt tillvägagångssätt, men detta ”förutsätter en full medvetenhet om det fasansfulla folkmord som väntade”.

Den andra stora eftergiften rörande permittenttrafiken orsakades av en tysk begäran den 22 juni 1941, samma dag som invasionen av Ryssland inleddes. Denna gång var det transiteringen av en division tyska trupper över den svenska järnvägen från Norge till Finland. Debatten färgades vid denna tid av den utbredda uppfattningen att Tyskland skulle vinna kriget och att Sverige måste anpassa sig efter denna ordning, men också av pliktkänsla mot Finland, som kämpade för sin överlevnad mot den gemensamma fienden i öster. Även denna gång gjorde Gustaf V sin position otvetydigt klar, till den grad att det kunde tolkas som ett hot om abdikation om eftergifterna inte genomfördes. Men med ännu mer beslutsamhet än 1940 såg Per Albin till att ansvaret för beslutet delades över de politiska partigränserna, både i kabinetten och i riksdagen. Det var ett demokratiskt beslut, hävdar Gilmour. ”Per Albin hade lyckats med den nästintill omöjliga uppgiften att konsolidera en socialdemokratisk enhet kring en avskydd eftergift samtidigt som han satte bojor på Bagge, Günther och aktivisterna genom att lägga fram det som ett ‘engångsmedgivande’ och därigenom förhindrade senare agitation för ytterligare betydande eftergifter till tyskarna.”

Drygt en månad senare nekade Günther en tysk förfrågan om transitering av ytterligare en division. Detta mötte föga protest, vilket kan tyda på att Sverige fått en starkare ställning. Under 1942, när krigslyckan började vända till de allierades förmån, kunde svenskarna införa de första, om än begränsade, minskningarna i permittenttrafiken. Efter påtryckningar från de allierade och den svenska opinionen, upphörde trafiken den 1 augusti 1943. Medan Gilmour medger att den svenska regeringen gjorde taktiska misstag och att den kan ha varit överdrivet försiktig i den senare delen av kriget, låter han inte läsaren tvivla på hans uppskattning av regeringens orubbliga och principiella beslutsamhet att bevara Sverige från den katastrof som krig innebär.

Gilmours diskussion av Sveriges reaktioner på förföljelsen av tyska judar, som följdes av den gryende insikten att nazisterna ämnade fysiskt utrota den judiska befolkningen i Europa, bygger på banbrytande forskning av Paul Levine och andra. Han tecknar kursändringen från likgiltighet till aktivism som innefattade både rasism och fördomar, men också en vilja bland svenska byråkrater att tänja på reglerna och utnyttja den överraskande benägenheten bland tyska tjänstemän att acceptera fiktionen att tusentals judar var svenska medborgare. Gilmour går sedan kortfattat igenom kända uppdrag som Raoul Wallenbergs i Ungern och greve Folke Bernadottes ”vita bussar”. Samtidigt som han lyfter fram humanismen, betraktar Gilmour varken välgörare eller mottagare ur ett förskonande perspektiv: ”Det var denna roll som Sverige hoppades skulle smörja relationerna under och efter kriget, men i stället för att uppskatta den tog mottagarna den för given.”

Även om Gilmour förvisso försvarar småstatsrealismen när han diskuterar debatten under de senaste tjugofem åren, fördömer han inte dess kritiker. De tillhör en annan ”kosmopolitisk” generation och saknar känsla för de gemskapsvärden som styrde de socialdemokratiska politiker som under kriget hade att söka bevara både välfärden och hålla landet utanför kriget. Men han framhåller bestämt att den krigstida generationen sveks av efterkrigstidens historiesamfund som fram till 1990 var påverkade av det då rådande politiska klimatet och försummade att diskutera etiken i samlingsregeringens medgivanden och handelspolitik. Sverige var inte delaktigt i nazisternas brott men upprätthöll ”en hållning som präglades av minimala avslöjanden, undvikande av moralfrågor, ibland hemlighållande och gynnande av en ny, alliansfri, humanitär framtoning på världsarenan, i hopp om att världssamfundet och kanske också landets egna medborgare så småningom skulle komma att glömma de graverande associationerna från krigstiden”.

Sammanfattningsvis hävdar Gilmour att i ett krig som utkämpades av hänsynslösa stormakter i syfte att utvidga eller försvara deras geopolitiska positioner utan några humanitära hänsyn, hade Sverige helt enkelt inget val. ”Klokt nog såg alltså Sverige till sina egna intressen och avvisade de egennyttiga och uppenbart opålitliga krigförande makternas förmyndarskap.” Per Albin, Günther och deras kollegor hade inte vårt efterhandsperspektiv. De kunde inte ta risker med det svenska folkets liv och välfärd. Parallellt med alla eftergifter som gjordes gentemot Tyskland – skälen till dessa förstods mycket väl av de allierade – utförde Sverige viktiga tjänster som gynnade de allierades sak, inte minst genom att hjälpa till att hålla 300 000 tyska soldater bundna till Norge under hela kriget. Sverige tillhandahöll också ett betydande materiellt och moraliskt stöd till det ockuperade Norge och Danmark, och fyllde en viktig medlande roll i Finlands två konflikter med Sovjetunionen 1939–40 och 1941–44. Men framför allt räddade Sverige judar från Förintelsen. Som den brittiska ambassaden i Sverige framhöll: “svensk neutralitet var långt mer värdefull för oss än ett svenskt självmord 1940 skulle ha varit”. Genom att skriva en bok som ursprungligen syftade till att förklara det krigstida Sverige för utomstående, har John Gilmour även hjälpt svenskarna att förstå en viktig del av sin egen historia.

(Övers. Johannes Heuman.)