Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Historia
Nathan Shachar
Sin egen värsta fiende – Essäer om spanska inbördeskriget
Bonniers | 640 s | Isbn 9789100156817
Recensent: Bosse Holmqvist
Fyllig genomgång av inbördeskrigets förlopp

I somras var det 80 år sedan det spanska inbördeskriget bröt ut. I sin innehållsrika bok belyser Nathan Shachar olika aspekter av kriget, som fortfarande blir föremål för politiska strider. Boken begränsar sig inte till de tre åren av öppet krig, utan skildrar också terrorn under Franco efter 1939. Detta och de personliga berättelser som återges från människor som på olika sätt varit med om kriget hör till bokens styrkor. Shachars skildring är en påminnelse om vikten av kritisk historia.

Någon gång i mitten av 1970-talet lekte en ung pojke på vinden i ett hus i en liten stad i Galicien i Spaniens nordvästligaste hörn. Plötsligt gav en golvplanka vika och pojken fann en flagga, några dokument och ett kuvert med påskriften ”Minnen av Avelino”. Flaggan, som pojken inte kände igen, var inte den bekanta spanska röd-gul-röda flaggan; ett av de röda banden var i stället gredelint. Den okända flaggan var den spanska republikens flagga från 30-talet, den republik som störtats och besegrats av Francos trupper våren 1939 och som sedan dess varit totalt förbjuden. Dokumenten rörde bland annat politiska förslag om Galiciens självstyre, något som var minst lika avskytt i den mycket centralistiska regim som rådde. Men vem var Avelino, som pojken aldrig hade hört talas om, och vem hade lämnat dessa saker under golvet på vinden?

Med denna upptäckt inleder Nathan Shachar ett av kapitlen i sin innehållsrika bok om spanska inbördeskriget och dess efterbörd, en samling essäer om olika aspekter av kriget som sådant, dess förspel och inte minst utvecklingen efter kriget fram till våra dagars konflikter om minnet av och historieskrivningen om det. Det var den gångna sommaren åttio år sedan kriget bröt ut, ett krig som fortfarande kan riva upp gamla sår och bli föremål för politiska strider.

Men tillbaka till pojken i Galicien, som naturligtvis genast ville dela med sig av sin upptäckt, kuvertet med ett foto av en ung man, några dikter och brev, till sina närmaste, sin mor och mormor, som emellertid blev både förskräckta och tårfyllda. Så kom den berättelse i dagen om vilka familjen tigit i fyrtio år. Avelino var moderns farbror, som varit aktiv i rörelsen för Galiciens självstyre under republiken i början av 30-talet. När upproret började 18 juli 1936 låg denne på sjukhus, något som inte hindrade en grupp falangister, medlemmar av den spanska fascistiska rörelsen, att redan under revoltens andra dag ta sig in på sjukhuset, släpa ut den sjuke och brutalt slå ihjäl honom mitt på gatan, där kroppen kom att ligga kvar i flera dagar.

Den som gömt brevet var brodern till Avelino, pojkens morfar, också han politiskt aktiv, men som klarade sig undan de första dagarnas våldsvåg. Han brände en mängd dokument, men sparade några personliga minnen i det kuvert som långt senare skulle hittas, innan även han efter två år på rymmen fångades och sattes i fängelse under mycket svåra förhållanden, som snart tog livet av honom.

Öden som dessa två bröders var allt annat än unika; på båda sidor innebar inbördeskrigets första dagar tusentals av uppgörelser med motståndare, inbillade eller verkliga. På de områden som Francosidan snabbt lade under sig utsattes politiskt aktiva, lärare, civila tjänstemän, fackföreningsfolk och andra grupper för en våldsvåg av mord och övergrepp; på den motsatta sidan kom milisgrupper, anarkister och rena våldsverkare att anställa mord på präster, biskopar och jordägare. Efter de första månaderna skulle emellertid republiken i allt högre grad bringa de olika fria grupperna under sin kontroll, något som kulminerade i majdagarna 1937 i Barcelona, då anarkister och den för kommunisterna förhatliga POUM-rörelsen besegrades, vilket med upprörda sinnen skildrats av George Orwell i hans berömda, dock av tidens kommunister avskydda, Hyllning till Katalonien. På rebellernas oavbrutet växande territorium fortsatte utrensningar, våldsdåd och massmord under hela kriget, något som inte upphörde med krigets slut, tvärtom.

En styrka med Shachars bok är de personliga berättelser han återger av människor som han träffat sedan han för första gången för fyrtio år sedan kom till Spanien. (Pojken som hittade kuvertet är en sådan vän och författare.) Den gamle handelsmannen han gör sina inköp hos i Jerusalem, kom ursprungligen från Malaga och upplevde där hur upproret inledningsvis kämpades ned i inbördeskrigets begynnelseskede (men staden föll senare till rebellerna). Han fick uppleva sin bäste väns gripande och avrättning och tvångsrekryterades som ung soldat i rebellarmén, trots sin judiska börd. Den unge pojken Regino tvångsrekryterades även han men till den republikanska armén, tillfångatogs av rebellerna och stred efter en tid i ett av deras koncentrationsläger på upprorssidan. Den oförvägne Felipe lyckades gömma sig för rebellerna i deras jakt på motståndare, flydde över frontlinjen och skapade sig ett liv i den underjordiska ekonomin i Madrid under kriget och långt senare under Franco. Det är förmodligen inget orimligt antagande att var och varannan spanjor ur den äldre generationen skulle ha liknande erfarenheter att förmedla – för den som kunde få dem att bryta decenniers tystnad och berätta.

Den mest överraskande av de personer vilkas berättelser boken återger är ändå ingen mindre än Francos långlivade svåger, Ramon Serrano Suñer (1901–2003), som Shachar till sin – och läsarens – förvåning finner levande och villig att låta sig intervjuas i Madrid vid 90-talets mitt. Den under kriget starkt tyskvänlige Serrano ville dock inte prata om Hitler, men gärna om sin beundran för Mussolini. Den juridiskt utbildade och intellektuellt intresserade Serrano var en av falangismens ledargestalter, gift med den yngre systern till Francos hustru, och utrikesminister de första åren av Franco-regimen. I den rollen besökte han vid upprepade tillfällen Hitler, tills han av vad som förefaller ha berott av hans personliga vandel avlägsnades från alla officiella poster och blev en kritiker av Francos politiska linje.

Vari denna kritik bestod sägs dock inte mycket här, liksom inte heller något om hans tidigare centrala roll i Francos hämndlystna politik; tonvikten ligger i stället på den falangistiska rörelsens framväxt under åren fram till krigets början och hur den gradvis helt underordnades och kontrollerades av Franco, som ville utnyttja falangismens militära potential, men som var beroende av kyrka, jordägare, monarkister och andra konservativa grupper och ställde sig ytterst kritisk till falangismens krav på en politisk och social revolution i Spanien.

Ingendera sidan i kriget bestod av homogena grupper; båda var koalitioner eller allianser av olika partier och grupper, båda läger hade att kämpa mot splittring och oenighet. Det gällde som nämnts Francosidan, som bestod av såväl konservativa, rent reaktionära militärer, monarkistiska starkt religiösa carlister och mer omstörtande sekulära fascister från Falangen som alla stred och begick allehanda övergrepp, men gradvis bringades under Francos kontroll, något som underlättades av att några av hans främsta medtävlare om makten omkom tidigt. Dessutom stöddes Franco helhjärtat av kyrkan, som starkt ogillade republikens fria skolor och allmänt mer moderna inriktning.

Ytterligare en stridande grupp som spelade en stor roll på rebellsidan var Francos moriska trupper, vilka behandlas i ett kapitel. Franco var, likt många av rebellsidans generaler, en africanista, med stora erfarenheter från det länge pågående kriget i Spaniens nordafrikanska koloni, ett krig där inga regler tycktes gälla, där övergrepp, massakrer och angrepp på civila var vardagsmat, metoder som snart tillämpades även på det spanska fastlandet, men där också många afrikaner kom att via stamledares kollaboration med kolonialmakten tjänstgöra som soldater för Franco. En avgörande faktor i krigets inledningsskede var även den hjälp Franco fick av tyska Luftwaffe att skeppa över ett stort antal av dennes moriska trupper till fastlandet, där de kom att spela en viktig roll i den snabba framryckningen under krigets första månader, då rebellerna kunde lägga under sig stora områden i södra och västra Spanien, en framryckning som åtföljdes av omfattande massakrer och våldsdåd, inte minst det ökända övergreppet på Badajoz. I Francos uppror mot den, som han uppfattade det, judiska och kommunistiska revolutionen i religionens och nationens namn var han således inte främmande för att använda sig av muslimska trupper för att gemensamt i religionens namn bekämpa vad han såg som ateisterna i Madrid.

Inte heller bland republikens försvarare rådde enhet. Här var splittringen och motsättningen mellan olika grupper ännu större och svårkontrollerbar. Här förenades liberala, borgerliga grupper, som avskydde den politik som Franco stod för, med socialistiska politiker, som inte gärna såg men tvingades till samarbete med kommunistiska motståndare, som fick allt större betydelse och inflytande på grund av den hjälp som Sovjetunionen som enda land bestod republiken med. Därtill kom den starka anarkistiska rörelsen som ägnas ett långt kapitel. Om de förra grupperna såg kriget mot rebellerna och försvaret av den borgerliga republiken som det primära, och eventuella sociala reformer som kollektivisering av jordbruket eller expropriering av storföretag som oönskade eller hot mot enheten, så var för många av anarkisterna det senare det viktigaste.

Följaktligen iscensattes en social revolution i vissa delar av det av republiken kontrollerade området och i Barcelona av anarkistiska grupper, vilka redan under krigets första dagar hade lyckats slå ned upproret och fram till maj 1937 kontrollerade staden. Den av anarkisterna förda politiken sådde emellertid splittring och rop om kontroll och inordning i leden, inte minst från kommunisternas sida. Shachar betonar att de senare inte ville ha en social revolution eller ett kommunistiskt Spanien, utan blev några av de starkaste förespråkarna för den borgerliga republiken. Följden av detta blev nedkämpandet av det anarkistiskt dominerade Barcelona, häxjakten på anarkistiska kämpar och det uppseendeväckande mordet på den fristående kommunisten och ledaren för POUM, Andreu Nin, med inblandning av spanska och ryska kommunister, vilket ägnas många skrämmande sidor. Smaklösheten i smutskastningen av den icke-stalinistiske Nin förvånar dessvärre inte vid det här laget, men förtjänar ändå att uppmärksammas. Nin, som tillbringat 20-talet i Moskva, som varit en övertygad kommunist men gradvis tagit avstånd från dess stalinistiska (och trotskistiska) variant, måste elimineras, men först efter omfattande tortyr och efter att dokument förfalskats för att visa att han var Francos man.

Om båda sidor begick övergrepp, så lyckades Franco onekligen vinna propagandakriget gentemot det övriga Europa. De sannolikt många fler massmorden på den egna sidans territorium tonades ner, reportrar var inte välkomna eller på plats, medan den andra sidans övergrepp på präster och biskopar och de omfattande kyrkobränningarna utnyttjades av rebellernas propaganda: de trolösa ateistiska kommunister som låg bakom måste stoppas, revolten var en räddnings- och rensningsaktion.

Tidigt uppstod också en schematisk bild av en kamp mellan fascister och kommunister, en bild som Shachar bestämt avvisar som felaktig, mer skällsord än verklighet. Genom att utmåla fiendesidan som representanter för endera ytterlighet kunde den på så sätt framställas i värsta tänkbara dager. Francosidans starkt förenklade bild av republikens försvarare som alltigenom våldsverkande radikaler var en starkt bidragande orsak till att konservativa kretsar i många länder tidigt kom att hysa sympatier för upprorsmännen. Att man på det sättet kom att stödja samma sida som Hitler och Mussolini, vilkas omfattande bidrag i form av trupper, teknisk hjälp och insatser av flyg (långtifrån bara mot Guernica) var avgörande, tycks inte ha bekymrat. Särskilt uppseendeväckande är det svek som den engelske utrikesministern Anthony Eden utsatte republiken för som huvudansvarig för den i hög grad icke-fungerande non-interventionspolitiken, vilken inte hindrade Tyskands eller Italiens intervention det minsta.

Ännu ett svek mot Spaniens demokratiska krafter var att Franco tilläts sitta kvar efter andra världskriget, när hans allierade hade eliminerats, detta trots att han varit en stor anhängare av Hitler, skickat en division till östfronten och önskat denne segern. Efter 1945 skrevs dock historien om; nu var det den kontinuerliga kampen mot kommunismen som snart gjorde Franco till en västallierad.

En förtjänst med boken är att den inte begränsar sig till att behandla de tre åren av öppet krig. Visserligen upphörde de öppna striderna 1939 (även om små gerillagrupper var verksamma ännu några decennier), men Franco var ingalunda beredd att sluta fred eller tala försoning. Tvärtom var hämndlystnaden stark, reningsprocessen mot allt vad moderniteten innebar måste fortsätta, tiotusentals dödades, ännu fler sattes i arbetsläger. Inte heller efterlevande skonades utan utsattes för ransonering och allehanda svårigheter i vardagen. Shachar drar sig inte för att tala om ”femton års terror” efter krigsslutet.

Inte konstigt att tystnad och förnekelse blev viktiga i ett samhälle där varje förlupet ord kunde få allvarliga konsekvenser, där personers försvinnande kunde tillskrivas andras avund och elakhet, inte att de utsatts för politiska repressalier eller övergrepp. Så kunde inte heller familjen i Galicien tala om Avelinos öde för barnen så länge Franco levde och diktaturens väv av ”monumentala lögner” hade ensamrätt. Följaktligen innebar hans bortgång att mycket kunde komma upp till ytan igen och även gjorde det, vilket inte minst många spanska romaner än i dag visar – som exempelvis de nyligen till svenska översatta författarna Manuel Rivas, Almudena Grandes eller Dulce Chacón.

Samtidigt var amnestilagen 1977 en förutsättning för en fredlig övergång till demokrati, en gemensam överenskommelse om att inte rota alltför mycket i det förflutna, då båda sidor hade lik i garderoben. Eller hade de? Innebar inte den lagen att Francosidans missdåd, som inte dokumenterats eller uppmärksammats, sopades under mattan, medan den andra sidans övergrepp knappast varit bortglömda utan hade dokumenterats in i minsta detalj under Francoåren? Den uppfattningen har blivit allt vanligare på senare år och lett till önskemål om att riva upp lagen, eller att åtminstone se till att det bortglömda eller förträngda bringas i ljuset. Det är emellertid en utveckling som är allt annat än oomstridd i dagens Spanien: socialistregeringar ser gärna att massgravar grävs ut och kartläggs, högerregeringar är lika ovilliga att så sker och stoppar finansieringen av det. Så är det spanska inbördeskriget fortfarande dagsaktuell politik i Spanien.

En följd av tystnaden kring och okunskapen om diktaturårens vardagsterror, av att inbördeskriget fortfarande är ett alltför känsligt kapitel för att exempelvis behandlas i skolundervisningen, är den ”nyfrankism” som kommit till uttryck på senare år, då massupplagor av urskuldande och förskönande litteratur publicerats, som fullständigt ignorerar den omfattande historiska utgivning av både spanska och utländska historiker som samtidigt sett dagens ljus. Men där som här och annorstädes når den gedigna, källkritiska och seriösa forskningen inte ut till den breda publiken, ja, är kanske inte heller önskvärd för dem som föredrar att hålla sina gamla illusioner vid liv och finner historieskrivningens omprövningar alltför uppslitande. Men för dessa, liksom för alla andra som är intresserade av både en fyllig genomgång av inbördeskrigets förlopp och av några väl valda aspekter och öden i dess kölvatten, utgör Shachars bok en god påminnelse om vikten av kritisk historia.

Bosse Holmqvist är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet