Föregående

nummer

Tisdag 2 september 2014

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Filosofi & psykologi
Rebecca Solnit
Gå vilse – En fälthandbok
Daidalos | 210 s | Isbn 9789171733771
Recensent: Erik Persson
Gå vilse kräver träning

Den amerikanska kulturhistorikern Rebecca Solnit hävdar att man måste lära sig att gå vilse för att kunna se världen i en ny dager och tolka tecken som man inte tidigare lagt märke till.

Hur påverkas vi av att alltid ha ett direkt tillgängligt svar på varje uppkommen fråga eller ovisshet? När vi förlorar orientering i en mer eller mindre främmande storstad kan mobilen alltid plockas fram för att pricka in vår lokalisering på en karta. När ett årtal, en skådespelare i en viss film eller författaren till ett visst verk förlorat sig i minnets dunkla vatten finns Google alltid tillhands för att berätta. Vart tar trevandet, sökandet, irrgången, den oväntade upptäckten vägen? Detta är frågor som dyker upp hos mig under läsningen av den amerikanska kulturhistorikern och författaren Rebecca Solnits Gå Vilse – En fälthandbok och jag börjar fundera över hur Solnit hade förhållit sig till dessa teknologiska förändringar och hur de påverkar vår uppfattning av världen. Även om detta tema inte är så framträdande i boken, som i original kom ut 2005, så har hon tidigare diskuterat frågor om samspelet mellan konstnärliga och teknologiska omvandlingar och förändringar av människors medvetande och perception. Detta tema utvecklade hon inte minst i River of Shadows från 2003, där hon diskuterade Eadweard Muybridges berömda fotografier på hästar i rörelse, som lade grunden för filmmediets framväxt.

I den nu till svenska översatta boken, det första av Solnits verk i svensk språkdräkt, knyts ändå ett antal teman från hennes författarskap och breda kulturhistoriska palett samman. Inte sällan finns en politisk dimension hos Solnit, som inte minst engagerat sig som miljöaktivist, och naturen har en framträdande roll även i Gå Vilse. Men även urbana miljöer är en viktig utgångspunkt både i den aktuella boken och i Solnits övriga författarskap. Hon har skrivit flera böcker om städer och stadsomvandling, inte minst med ett fokus på hemstaden San Fransisco.

I Storming the gates of Paradise – Landscapes of Politics finns ett fyrtiotal av hennes artiklar samlade, i vilka ett centralt tema är kopplingen mellan specifika platser, geografier och miljöer och de politiska praktiker som tar plats på dessa platser, praktiker som både möjliggörs och omöjliggörs. Detta tema utvecklas också i Wanderlust: A History of Walking, där Solnit skriver gåendets kulturhistoria från Rousseau och Baudelaire via Walter Benjamin till dagens amerikanska städer. För Solnit blir gåendet, i såväl lantliga som urbana landskap, en praktik som tillåter tanken att vandra fritt. Gåendet blir också en symbol för överskridandet av gränsdragningar mellan olika kunskapsfält och vetenskapliga discipliner – något som i högsta grad även karaktäriserar Solnits författarskap.

Även om situationismen och kretsen kring den franske konstnären och filosofen Guy Debord bara behandlas på några sidor i Wanderlust så tänker jag att det finns stora likheter med den kringströvande praktiken derivé som situationisterna teoretiserade kring – och i viss mån kanske också ägnade sig åt – på 50- och 60-talet och det vilsegåendets ideal som Solnit utvecklar i den nu till svenska översatta boken. För situationisterna var tanken på derivé ett försök att utforska det industriella samhällets alltmer genomplanerade städer och ett sätt att göra motstånd mot ett alltmer rationaliserat samhälles påbjudna väg från A till B.

Det centrala temat i Gå vilse – En fälthandbok är just hur det moderna samhället hanterar olika former av ovisshet och hur möjligheterna till att gå vilse på många sätt elimineras. Till stor del kan boken sägas ta avstamp i frågan och citatet som en student under en workshop kommer fram med till Solnit: ”Och på vilket sätt tänker du söka efter det som du inte alls vet vad det är?” Bokens nio essäer är fyllda av associationer och teman som på olika sätt behandlar frågor om ovisshet, förluster, samhällets inrättande av olika typer av gränser och vårt behov av att tvinga oss själva att lämna den utstakade vägen: ”Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång och någonstans där mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.”

Här möter vi den blinde mannen, på ständig vandring genom den brusande staden med sin vita käpp. Varje gång han kom till en gatukorsning eller något annat hinder som han inte klarade av att hantera på egen hand ställde han sig helt enkelt och ropade på hjälp. Naturligtvis visste han inte om någon skulle hjälpa honom eller hur många som ens hörde, men han fortsatte att ropa – Hjälp! Hjälp! Hjälp! – tills någon kom fram för att hjälpa honom förbi hindret. Här möter vi Thoreau som i Walden hyllar erfarenheten av att gå vilse i en skog. Här möter vi den franske konstnären Yves Klein och dennes berömda språng ut i tomrummet på en gata i Paris 1960 och Virginia Woolf som längtade efter att gå vilse bland folkmassans kroppar och för en stund slippa ifrån det egna medvetandets gränser.

Till stor del är Gå vilse en berättelse om Amerika och om 1800-talets amerikaner som inte verkar ha gått vilse på samma sätt som de människor som hämtas av dagens räddningspatruller. En dag eller en vecka med förlorad orientering var knappast någon katastrof när man inte behövde inrätta sig efter den bestämda tidsrymd som en weekend eller semestervecka erbjuder. Man hade dessutom en mer utvecklad förmåga både att överleva på det som jorden erbjöd och att läsa och förstå de platser som ännu inte hamnat på någon karta. ”Jag har aldrig gått vilse i skogen under hela mitt liv, men en gång var jag konfunderad i tre dagar”, som nybyggaren Daniel Boone uttryckte det. För den upptäcktsresande som mötte den stora amerikanska kontinentens ännu inte kartlagda vidsträckthet var den viktigaste förmågan en förtröstan om överlevnad och att i slutändan hitta rätt. För de europeiska köp- och vetenskapsmännen var detta terra incognita förstås framför allt något som fortfarande återstod att kartlägga och exploatera. Men det fanns även andra sätt som européernas möte med den nya världsdelen tog sig uttryck på. Solnit berättar om en lång rad européer som gick vilse i Amerika, men som inte hittade rätt genom att återvända utan genom att anpassa sig och förvandlas till något nytt. Nybyggare som tillfångatogs av indianer anpassade sig till den nya kulturen och valde att inte återvända till sina tidigare landsmän när tillfälle gavs.

Från de europeiska nybyggarnas möte med den nya kontinenten rör sig Solnit till efterkrigstidens amerikanska stadslandskap, från enplansvillan i förorten till punken, vars estetik sög näring ur den industriella ekonomins ruiner, ur övergivna hamnområden och bangårdar i städer som New York och San Fransisco. Landskap som under de senaste decennierna omvandlats till nya reglerade och tillrättalagda arenor för konsumtion och nöjen, ägde för de unga punkarna och konstnärerna som Solnit också tillhörde som ung kvaliteter att förlora och berusa sig i: ”Staden hade en gåtfullhet och farlighet av det slag som stadsförnyelse har i uppdrag att undanröja.”

Att gå vilse är enligt Solnit en färdighet som måste övas upp och redan i den första essän lyfter hon förstås fram Walter Benjamins berömda citat: ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.” Vilsegåendet handlar inte bara om att förlora orienteringen utan också om att för en stund förlora sig själv och att lära sig att se en välbekant miljö på ett nytt sätt, att tolka tecken som man tidigare inte har lagt märke till. Vilsegåendet blir ett slags förfrämligande där det hemtama framträder i ny dager: ”De gånger en arkitektonisk detalj eller vy som undgått mig under alla år talar om för mig att jag aldrig har vetat var jag befinner mig, […] de berättelser som gjorde mig uppmärksam på de försvunna landskapen och begravningsplatserna och arterna i närheten av mitt hem.” I boken Infinite City från 2010 undersökte Solnit med utgångspunkt i San Fransisco just dessa lager på lager av mening och dolda historier som ryms på en plats man trodde att man kände så väl. Kanske kan Solnit betraktas som en intellektuell nomad, som rör sig över stora kulturhistoriska vidder, från ämne till ämne. Men ämnen och teman återkommer, såväl inom Gå Vilse som inom författarskapet i stort, men med nya infallsvinklar.

Gå Vilse är på många sätt en njutning att läsa, vindlande essäistik i ordets rätta bemärkelse, utsökt välskrivet, med långa slingrande meningar fint översatta av Sofia Lindelöf. Ibland blir det dock vagt i kanterna, där jag undrar hur vissa avsnitt passar in under bokens övergripande tema. Stundtals blir det också väl långa refererande återberättelser, där jag som läsare väntar på att en poäng skall lyftas fram. Samtidigt är detta förstås något av Solnits arbetssätt och något som korresponderar med bokens ämne. Med början i en detalj, en anekdot, utvecklas texten och tankegången, läsaren är utlämnad åt författaren, tvingas lita på att denne vet vart texten är på väg. När det fungerar är Solnit en alldeles utmärkt guide in i ovissheten.

 Erik Persson är frilansskribent och fil.mag. i Kulturstudier.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet