Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Politik & samhälle
Jane Miller
Den befriande åldern - Tankar om att vara gammal
Ordfront | 218 s | Isbn 9789170376221
Recensent: Clary Krekula
Gammal är kanske ändå äldst

Att vara gammal är minst lika bra som att vara medel-ålders och överträffar stort att vara ung, hävdar Jane Miller. Men trots att hon lyfter fram de positiva sidorna tar hon inte riktigt språnget och problematiserar etablerade bilder av åldrandet.

Ställs särskilda frågor i centrum i en bok som handlar om hög ålder, och om så är fallet, vilka teman är det som antas belysa de åldrarna? I Den befriande åldern. Tankar om att vara gammal diskuterar Jane Miller bland annat demens, konstnärlig produktion sent i livet, smärta, och döden. Dessa teman fångar inte nödvändigtvis åldrandets innebörder och de kan också erfaras och beskrivas av yngre personer. Snarare är det Millers perspektiv på dessa frågor, där hennes många levnadsår blir en prisma som bryter och ger flerfaldiga och ibland oväntade skildringar av fenomenen, som kan säga något om samhället, om livet ur en äldre kvinnas synvinkel och också om vad det betyder att vara gammal. Ur denna synvinkel illustrerar Miller hur demens klipper länken till de egna minnena och hemligheterna då det är bästa väninnan som drabbas, ochhur ett särskilt förhållande till döden framträder när man besökt så många vänners begravningar att man kan recensera dem och noga ange vilka som är de bästa. -Attityder till äldre, och andra fenomen också för den delen, framträder som mer komplexa, när man som hon vrider och vänder på dem och granskar dem både ur en nutida och historisk synvinkel.

Miller har inte som syfte att redogöra för fakta. Här är det hennes tankar om det som skett och sker i samhället och i hennes liv som står i fokus. Ofta för hon fram sina åsikter genom att använda romaner och deras karaktärer, något som ibland bidrar till att tydliggöra tanken, medan det andra gånger skapar distans och väcker frågor huruvida det beskrivna förmedlar levda erfarenheter av hög ålder eller om det enbart exponerar stereotyper uttryckta i litterär form. I ett förord föreslår författaren Elsie Johansson att boken skulle kunna kallas för en temabiografi om åldrandet och döden, en benämning som också i mitt tycke ger en tillfredsställande inramning av innehållet.

Bokens inledande formuleringar, där författaren hävdar att hon är gammal, känner sig gammal och ser gammal ut, utmanar det socialgerontologiska faktumet att äldre i hög utsträckning tenderar att fjärma sig från kategorin äldre genom att hävda att de inte känner sig gamla. Sam-tidigt är detta en plattityd där en förståelse av det sagda kräver en läsning genom stereotyper om äldre. Levda erfarenheter av ålder, hög som låg, beror på samspelande sociala positioner och det finns därför inte avgränsade känslor eller utseenden som kan beskrivas med etiketten ”gammal”. Med det nutida utbudet av ”föryngringspreparat” och kirurgiska ingrepp kan inte ens frånvaro av rynkor med säkerhet kopplas samman med givna (lägre) åldrar.

Med beskrivningar av hög ålder som något som iscensätts med rekvisita som piller, käppar, hörapparater och strategier för att hantera glömda namn och föremål, framställer Miller hög ålder främst som ett fysiskt och mentalt förfall där sjukhusbesöken är täta och där förslitna kroppsdelar kan ersättas med nya. De begränsande villkoren för äldre skapas också, menar hon, av samhällsattityder som förbjuder dem att tala om ålder och åldrande. De hamnar därför i ett ”dödens väntrum” där de inte förväntas leva kvar i det förgångna, men inte heller i alltför hög utsträckning leva som om de vore unga.

Döden är ett tema författaren ofta återkommer till. Den antyds bland annat i berättelser om den nervositet hon börjat känna av att inte längre vilja ha nya saker och av tanken på att de saker hon köper kommer att överleva henne; detta kan vara fallet med de senast köpta strumporna, den nuvarande bilen är alldeles säkert den sista och det verkar, menar hon, som om hon ska få tillbringa sin återstående tid med en toryregering. Döden finns också närvarande för henne som en möjlig befriare från outhärdliga plågor, sådana som hon också sett bland sina vänner. Om det stämmer, skriver hon, att en stor del av den ökade livslängden präglas av sjukdom och svåra medicinska val måste det gå att finna sätt för den enskilda att i större utsträckning få råda över möjligheterna att finna ett slut på alltihop.

Miller menar att samhällets bilder av de äldre tecknas på två diametralt olika sätt; dels de äldre som uppnått lugn och avslappning och accepterar att de tappat kontakt med det som sker i världen, dels de gamla som är arga och som lever med ånger, nostalgi och misstroende. Åldrandet framställs också som en hjälplöshet, varför ingen rimligen kan se fram emot att åldras och också de som är äldre väljer att se sig som unga i sina drömmar. Hon tvekar inför litteraturens skildringar av att de gamla inte skulle passa för rollen som romanhjälte eftersom de sägs sakna förväntningar, inte antas uppleva något som är av betydelse och de både omfamnar och innesluts i döden.

Livets slutskede framställs i dessa texter som en tid präglad av andras bortgång, vilkas begravningar utgör en återkommande generalrepetition inför den egna döden. Mot detta hävdar Miller att förändring är en kärna i att vara gammal och att döendet i sig bär på ett drama väl värt att skildras. Hon söker (fruktlöst?) efter litterära skildringar av äldres särskilda energi, den energi som hon menar borde förverk-ligas genom en frigörelse av tillbakahållen äventyrslusta och ambition, samt en återhållsamhet när det gäller behovet att behaga andra.

När Miller diskuterar kvinnors åldrande menar hon att de alltid är i fel ålder och antingen för gamla eller för unga för det som är av betydelse - för unga för klokhet eller för gamla för sex. Åldrandet kan dock innebära att kvinnor som tidigare tagit hand om antingen barn eller äldre sam-tidigt som de arbetat äntligen får möjlighet att ägna sig åt sina egna intressen. För dem kan alltså åldrandet vara en befrielse, eftersom de får tid att bry sig om sig själva och de vänskapsband som försummats under yrkesåren kan nu utvecklas. Likaså menar hon att det kan finnas en befrielse i att börja leva ensam och pekar på att det finns äldre kvinnor som njuter av ensamheten. Det är denna befrielse, i boken främst tillskriven kvinnor, som också lyfts fram i bokens svenska titel.

I de beskrivningar Miller ger av sitt eget liv som äldre kvinna dominerar de positiva skildringarna. Att vara gammal, säger hon, är minst lika bra som att vara medelålders och överträffar stort livet som ung. Möten med yngre personer tecknas dock som prob-lematiska och hon säger sig vara ”oftast obehagligt” medveten om att hon i deras ögon framträder som gammal. Kvinnors åldrande kroppar, ett centralt tema i forskning om bekönat åldrande, diskuteras också av Miller. Hon beskriver utseendets åldersrelaterade förändringar som ett hot främst mot de kvinnor som sedan unga åldrar vant sig vid att få uppmärksamhet för sitt yttre. För de kvinnor som i likhet med henne själv fått bekräftelse på andra grunder och som inte har erfarenhet av att ha varit vacker och av att ha förlorat sin skönhet, kan ett förändrat utseende i stället innebära ett intressant skifte. De kan, enligt henne, njuta av den osynlighet som gör det möjligt att gå längs gatan utan att dra till sig uppmärksamhet.

Miller är ingen representant för det stora kollektivet äldre, någon sådan går heller inte att finna på annat håll på grund av de varierande erfarenheter som åldrandet innebär. Hon skildrar bekanta som efter att de fyllt 90 fortsätter att flyga jorden runt, skriva böcker och vara fysiskt aktiva. Hon har själv arbetat såväl inom akademin som inom förlagsvärlden och växte upp i en socialt etablerad familj. När hon gick igenom sina tillhörigheter och rensade bråte, fanns där mer än femtio kartonger med familjebrev som var av sådant allmänt intresse att hon kunde skänka dem till ett bibliotek (men hon behöll de brev som Karl Marx skrev till farfadern).

Hennes åldrande framstår i många avseenden som tämligen privilegierat. Det är ett åldrande med bibehållen hälsa, god ekonomi och ett rikt socialt nätverk med make, barn och vänner, ett åldrande som ibland också beskrivs med termen tredje åldern, eftersom det inkluderar ett oberoende parallellt med frihet från yrkesarbete. Detta betyder dock inte att hennes erfarenheter skulle vara strikt begränsade till kvinnor i hennes position. Mycket av det hon beskriver - hög ålder som en möjlighet för kvinnor, den accepterande synen på den egna kroppen, det minskade intresset för ägodelar och en ödmjukhet vad gäller den egna kunskapen - ansluter till vad som tidigare redovisats, också i forskning utöver den som enbart rör kvinnors åldrande.

Trots att Miller alltså beskriver sin nutida situation också som ett tillägnande av nya möjligheter och insikter som berikat henne, tar hon inte språnget att utifrån detta ifrågasätta den mer problematiska bilden av åldrandet och av andra äldre. I stället för att problematisera gängse skildringar skapar hon två parallella framställningar av åldrandet, hennes respektive den generella. Ibland framstår hon också som motsägelsefull. Samtidigt som hon till exempel fastslår att hon är och känner sig gammal och att detta för henne är en bra ålder att befinna sig i, hävdar hon att hon inom sig är alltjämt ung, kanske till och med oförgänglig. Detta rör sig inte om tillkortakommanden. Snarare illustrerar dessa inkonsekvenser att också Miller, som den erfarna skribent hon är, rör sig i ett spänningsfält där de egna levda erfarenheterna möter yttre ramar i form av snäva attityder till och föreställningar om åldrandet och äldre. Ömsom skriver hon därför i polemik mot de antaganden om äldre som hon varseblir i debatt och litteratur, ömsom tar hon dem som sin utgångspunkt.

Oavsett vilket finns dessa attityder med när hon insiktsfullt och med en stor portion humor försöker göra de egna erfarenheterna begripliga också för oss läsare. Och det är här, i de korta sekvenser där logiken synes brista, som Miller kanske allra tydligast synliggör vad det kan innebära att vara gammal i ett samhälle där detta erbjuds få meningsfulla innebörder och positioner.

Clary Krekula är docent i sociologi vid Karlstads universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet