Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Ekonomi
David Marsh
The Euro
The Politics of the New Global Currency
Yale University Press | 340 s | Isbn 9780141027777
Recensent: Björn Elmbrant
Går demokrati och globalisering att förena?

Hur synen på euron har förändrats ser man genom att jämföra upplagorna av David Marshs The Euro. I den första, som kom 2009, trodde han att euron skulle skydda Europa från de värsta följderna av finanskrisen och skapa tillväxt och enighet. År 2011 hävdar han att euron orsakat stagnation och att man blundat för betydelsen av de ekonomiska skillnaderna mellan länderna. Eurosystemet kombinerar en låst valuta med fria kapitalrörelser vilket tvingar politikerna att dansa efter bankernas och ratinginstitutens pipa.

Den amerikanske ekonomen Dani Rodrik hävdar i The Globalization Paradox att demokrati, nationalstat och globaliserad ekonomi inte går att förena. Han pläderar för en moderniserad variant av det system som fanns 1945–1971 och som bland annat innehöll restriktioner för kapitalrörelser.

I vilken grad är historikers omdömen grundade i en evig och orubblig analys och hur mycket påverkas man av den tid man lever i? Britten David Marsh har skrivit eurons historia i boken The Euro. The Politics of the New Global Currency. En första upplaga kom 2009 och rönte berättigad uppskattning. Förra året publicerades en omarbetad andra upplaga av The euro, nu med undertiteln The battle for the new global currency, vilket antyder att något dramatiskt hänt under tiden mellan de två versionerna av boken. I vilken utsträckning hade Marsh i den första upplagan förutsett de förändringar som skett? Vilka omständigheter i utvecklingen av eurokrisen hade han inte kalkylerat med?

Först ska sägas att Marshs bok, byggd på långa intervjuer med de högsta politikerna och tjänstemännen och på dokument och samtalsuppteckningar, ger unika inblickar i tänkandet på europeisk nivå. Särskilt bra relationer tycks författaren ha med tjänstemän på Bundesbank och Europeiska Centralbanken (ECB), vars ekonomiska synsätt är av grundläggande betydelse för att förstå euron. Boken visar med en rad detaljer det mödosamma knåpandet år efter år, som till slut gör att den gemensamma valutan går i lås. Det EU som tecknas är mindre storslagna visioner än summan av ett antal nationella egenintressen.

För den som inte visste det förut är Marshs bok en bekräftelse på att politik är en dialektisk process, där få framsteg görs utan friktion. Som när Wim Duisenberg föreslås som chef för den europeiska centralbanken och den franske presidenten Chirac frågar ”Vem är denne man?” Den holländske premiärministern Kok invänder: ”Han är inte precis någon vi hämtat från gatan, ska ni veta.” Nu bryter den tyske förbundskanslern Kohl in: ”Jag gillar inte tonen.” Chirac svarar: ”Vi fick veta om Duisenberg via pressen. Jag vill inte bli behandlad så. Vi har redan accepterat att banken ska ligga i Frankfurt.” Det finns andra repliker ur bokens samtalsuppteckningar som är minnesvärda. Premiärminister Margaret Thatcher säger till den tyske ambassadören: ”Så ni vill att jag ska gå till Hennes Majestät Drottningen och förklara för henne att om några år ska hennes bild inte längre finnas på sedlarna?” Samma Thatcher utbrister vid den tyska åter­föreningen: ”Vi har slagit tyskarna två gånger, nu är de där igen.” Det visar att de anti-tyska stämningar som kommit i dagen på senare år inte är något nytt.

Marshs beskrivningar av 1980-talet, när ett antal beslut tas som grundlägger euro­samarbetet, är naturligtvis de delar av hans verk som i stort sett är oförändrade genom de båda upplagorna. Allt som tyskarna då sa om ekonomisk stabilitet och vikten av centralbankens oberoende ställning, gentemot de franska politikernas ekonomiska expansionism och irritation över att inte kunna lägga sig i räntebesluten, är sånt som förmodligen med blott små retuscheringar sägs i dag när Angela Merkel och François Hollande möts. Men vill man som David Marsh skriva historia i flykten är givetvis omdömena om de två–tre senaste åren mer sårbara för tidens tand.

I den första upplagan skriver Marsh att ”den gemensamma valutan skyddat Europa från ett ännu värre utfall av finanskrisen, som startade i USA och sedan spred sig till hela världen”. Så trodde många européer 2009. Konstiga bostadslån av det slag som vållat den amerikanska krisen skulle ju inte finnas i Europa. Nu vet vi att dessa ändå i ompaketerad form likt trojaner nästlat sig in överallt, i franska storbanker och tyska sparkassor. Och framför allt inser vi i dag att Europa hade sina alldeles egna bostadsbubblor, som undergrävde stabiliteten i eurozonen. Spaniens problembanker är ett sådant exempel. Så i 2011 års upplaga skriver Marsh under rubriken ”Bilden förändras” om hur insikten på senare år växt om hur tätt sammanväxt alla delar av den globala ekonomin är.

Första upplagan av historien om euron kom ut innan EU-ledarna 2010 beslutade om ett första ”räddningspaket” till Grekland. Med tanke på att eurons grundregler i Maastrichtavtalet har ett förbud mot den sortens stöd, gör Marsh bedömningen att det är ”osannolikt” att Tyskland skulle ge efter på denna punkt. Men så blev det.

Slutorden i den första upplagan är att vi inte kan vara säkra på att euron helskinnad kommer att överleva sitt andra decennium, men det finns ändå en hoppfull ton: ”Fast om euron övervinner sina vedermödor och blir en hållbar framgång, så blir den prestationen, med tanke på allt som förevarit, i sanning den rikaste av segrar.” I den andra upplagan är det inte tal om några segrar. Euron, som skulle skapa tillväxt och enighet, har resulterat i stagnation och split. Marsh liknar där kommissionens och ECB:s självgratulationer vid eurons jubileum i maj 2008, strax innan finanskrisen bröt ut, vid Pangloss i Voltaires Candide, som blundar för avgrunden framför sig. Och han är mycket mindre förtröstansfull än tidigare om det politiska handlaget: ”Det var inkompetens och försumlighet som gjorde att de europeiska regeringarna trodde att de simmade med historiens ström, när denna i själva verket vänt.” Den nya permanenta räddningsfonden ESM tillkom efter den första upplagan. Här menar Marsh i förbluffande skarpa ordalag att om valutaunionen behöver ett sådant dyrbart arrangemang för att hålla ihop för all framtid så har de europeiska ledarna ”tyst erkänt början till slutet för europrojektet”. Han noterar att ett antal fakta under krisens gång kommit upp till ytan: ”Många av dem fanns där hela tiden; några få väntade på att bli upptäckta.” Det är en träffande formulering.

Styrkan i Marshs arbete är de förstnämnda fakta, det vill säga brister eller begränsningar i konstruktionen av eurosystemet, som han noterade redan i första upplagan, till exempel hur tufft det blir för ett euroland som inte kan devalvera sig ur sviktande konkurrenskraft, eller att den gemensamma räntan inte var en one size fits all. Den var alldeles för låg för Irland och Spanien, där det blev lånebubblor och överhettning. Marsh sätter 2009 ett visst frågetecken för att eurozonen med sina stora ekonomiska skillnader länderna emellan ska kunna resultera i en konvergens, det vill säga en utjämning av de ekonomiska villkoren. År 2011 är han klart kritisk till hur eurokraterna låtsats att detta var ett icke-problem.

Kombinationen av låsta valutor och fria kapitalrörelser beskriver Marsh i den första upplagan av The Euro som ”en obekväm samexistens”. Den förre tyske presidenten Christian Wulff valde förra året hårdare ord då han sa att ”politikerna låter sig föras runt i cirkusmanegen av banker och ratinginstitut”. Detta principiella demokratiska dilemma är en punkt som man gärna sett att Marsh utvecklat mer i den andra upplagan av sin klassiker.

En som däremot funderat mycket på dessa frågor är Dani Rodrik, ekonom vid Harvard. I The Globalization Paradox, som knappast uppmärksammats alls i svenska tidningar, hävdar han att tre fenomen är omöjliga att på en och samma gång förena: demokrati, nationalstat och en stark globaliserad ekonomi. Man måste i praktiken välja bort en av de tre. Rodrik skissar på några kombinationer:

1) Att man undviker en fullskalig globalisering för att i stället bygga upp ett förtroende för demokratin inom nationalstatens ram. 2) Att man behåller nationalstaten men släpper fram en obegränsat globaliserad ekonomi, vilket betyder att demokratin tar allvarlig skada. 3) Att man för att tämja globaliseringen försöker globalisera demokratin, flytta upp den på en högre nivå, på bekostnad av nationalstaten.

Europa ligger väl just nu någonstans vid 2. Anhängarna av ett mer demokratiskt och federalt Europa drar mot 3, fast de väl knappast har någon medvind i det aktuella europeiska debattklimatet. När professorn har handuppräckning bland sina elever får emellertid nummer 3 alltid flest röster. Men Rodrik själv är tveksam till det.

Vi kan, menar han, inte blunda för nationalstatens betydelse och rusa vidare i tron att vi ser ett globalt samhälles födsel. Globala beslut blir lätt uttunnade kompromisser, som i praktiken betyder svagare styrning än annars. Se på G20-gruppens fåfänga försök att enas om bonusregler för finanssektorn och något slags Tobinskatt. De alltför tunna kompromisserna är också något vi känner igen från vardagen i EU:s ministerråd och som också David Marsh skriver mycket om framför allt i den andra upplagan av The Euro.

Rodrik påpekar att EU sedan krisens start exempelvis fått ett halvdussin nya övervakare av finansmarknaderna. De gör förstås stor nytta, men på vems mandat sitter dessa globala teknokrater i nya institutioner? Och var finns mekanismerna för att utkräva ansvar? Även om vi föreställer oss ett mer demokratiserat EU, med övernationella valsedlar till Europavalen och en kommission som väljs av parlamentet, blir förankringen bakåt ändå för svag. Harvardprofessorn menar att för den framtid vi kan överblicka är ett globalt styre en återvändsgränd.

Rodrik har en egen utopi. Han vill att vi ska pröva om det går att konstruera en modern variant av Bretton Woods­uppgörelsen för handeln i världen. Den var i kraft under nära tre decennier efter andra världskriget. Det var ett system som utan tvekan gav en kick åt investeringar, välstånd och trygghet. På den tiden hade de enskilda länderna frihet att dansa efter sin egen pipa, så länge de tog bort en del tullar och andra hinder och behandlade alla handelspartners lika. Men en klar skillnad jämfört med i dag är att då fanns det stora möjligheterna att ålägga kapitalrörelserna restriktioner. Det berodde på att arkitekterna av Bretton Woods, ekonomen John Maynard Keynes och andra, inte trodde att fria kapitalrörelser skulle vara bra för den ekonomiska stabiliteten.

De som försvarar fria kapitalrörelser brukar beskriva banker som ett livsviktigt smörjmedel för företagen. Det är de förstås i någon mening fortfarande. Men numera handlar bara en liten, liten rännil av alla globala finansiella transaktioner om den verkliga ekonomin, verkliga företag och riktiga investeringar. Det mesta går ut på att tjäna pengar genom att flytta pengar på en dataskärm. ”Vi gör ingenting annat än pengar”, var parollen vid tradingdisken på det 2008 kapsejsade finansbolaget Bear Sterns.

På 70-talet, innan finansmarknaderna släpptes fria, var den dagliga handeln med varor och icke-finansiella tjänster tio gånger större än de finansiella transaktionerna. För 25 år sedan var båda aktiviteterna ungefär lika stora. Men 2010 motsvarar allt världen producerar i form av varor och tjänster bara sex procent av de sammanlagda globala finansiella transaktionerna. Den reala ekonomin krymper alltså på bekostnad av den finansiella. Det är svansen som viftar med hunden. Eller som en marxist skulle säga: kapitalet tränger ut arbetet.

Poängen med Rodriks utopi är att det – i varje fall på pappret – går att försvaga finansmarknadernas stora makt över dagordningen, som ju många inte minst i Bryssel och bland EU-politiker djupt ogillar. I Maastrichtfördraget finns emellertid inskrivet att begränsningar av de fria kapitalrörelserna är förbjudna inom EU. Det är denna ”obekväma samexistens”, att frihandeln som princip ska samsas med skadliga fria kapitalrörelser, som David Marsh antytt, men som han aldrig riktigt utvecklat. Rodrik poängterar att han inte vill backa tillbaka till 50-talet och det är inte heller önskvärt. Ett modernt Bretton Woods måste inkorporera ett antal reformer inom den globala handeln som skett på senare år.

Men eftersom Rodrik menar att det han kallar hyperglobaliseringen är närmast ”dåraktig” måste man försöka hitta vägar för att mildra den. De öppna gränser vi har i dag måste kunna gå att kombinera med mer uthålliga sociala mål. Handel finns till inte för sin egen skull, utan för att den skapar välstånd. Globalisering måste hela tiden vara ett medel, inte ett mål. Blir den ett mål drar man lätt på sig kritik för att bankirernas väl går före medborgarnas. Rodrik nämner det inte, men sådana stämningar är vanliga i de delar av Europa som dignar under dagens tunga budgetnedskärningar. Och mycket skulle vara vunnet om man med en globalisering light också skulle kunna slippa några av de 124 större eller mindre finanskriser som vi haft sedan 1970, och som kastat grus i maskineriet.

Det finns förstås flera tunga invändningar mot Rodriks utopi. Det är svårt att förställa sig att G20-gruppen med länder som USA och Storbritannien, som lever gott på sina finansmarknader, skulle vara intresserade av uppdaterad version av Bretton Woods. Och klarar finansmarknaderna av att ställa om sig om en så stor inkomstkälla som att globalt flytta runt pengar skulle minska? De som i debatten vill förespråka Dani Rodriks modell skulle förstås också omedelbart anklagas för att vara protektionister eller bakåtsträvare.

Tanken på att begränsa de fria kapitalmarknaderna är emellertid inte lika tabu som tidigare. Under Asienkrisen 1997–98 införde Malaysia kapitalrestriktioner som omedelbart fördömdes av de renläriga. Men när man efter något år tog bort begränsningarna visade det sig att man hade återhämtat sig snabbare än grannländerna. Den tidigare så stränga Internationella Valutafonden (IMF) har bytt uppfattning. Tillfälliga begränsningar av de fria kapitalrörelserna är numera fullt legitima i utvecklingsländerna.

Rodrik är inte älskad av alla kollegor. Nobelpristagaren Paul Krugman sa i ett privat samtal med honom att böcker som hans kan vara farliga eftersom man ”matar barbarerna”, det vill säga frihandelsmotståndarna. Men Rodrik menar att det inte är han, utan de som förgyller den gränslösa globaliseringen och blundar för de demokratiska och sociala problemen, som måste upp till bevis. Så djup som den ekonomiska krisen i USA och Europa är måste debatten om det finns några realistiska alternativ föras öppet, inte i några mindre, akademiska rum.

Björn Elmbrant är journalist och författare.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet