Går den kapitalistiska tillväxtepoken mot sitt slut?

Två nya böcker hävdar att vi står inför slutet på en lång epok av tillväxt som byggt på fossila bränslen. Nu väntar en stor omställning till en epok utan tillväxt, när det lokala ersätter det globala, sägs det. Men författarna har svårt att konkretisera vad de vill att vi ska bli av med, förutom bilen.

Kristecknen hopar sig i världsekonomin. Finanskris har följts av eurokris och strukturkriser med stora obalanser mellan olika delar av världen. Samtidigt tornar hoten mot det industriella samhället av mera allvarligt slag upp sig – klimatförändring och knapphet på naturresurser – allt medan den moderna livsstilen sprids till miljarder människor i nya snabbväxande ekonomier. Det är föga förvånande att en sådan tid ser ett uppsving för idéer om civilisationens kris, om kapitalismens ruttenhet, marknadsekonomins brister och industrisamhällets förestående förfall. Framstegsoptimismen ger plats för berättelser om undergången.

Två svenska författare kommer i år ut med böcker om den stora omställning som väntar om hörnet. David Jonstads Kollaps. Livet vid civilisationens slut följs av Björn Forsbergs Omställningens tid. Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. Jonstad och Forsberg har mycket gemensamt – de följer samma tema och har samma idémässiga bakgrund för sina analyser. Skillnaderna dem emellan är mera en fråga om grad än art; medan Jonstad är mera strukturerad, akademisk eller pedagogisk i sin uppläggning, är Forsberg snarare impressionistisk och växlar de allmänna reflektionerna över världens utveckling med nedslag på olika platser i en resa mellan omställningens olika experiment. De ser dock båda två en fiende framför alla andra: den ekonomiska tillväxten byggd på fossila bränslen.

Under en kort epok av mäns­­­klighetens historia har befolkning, produktion och kon­sumtion kunnat öka i en fullständigt exempellös takt tack vare de fossila bränslen som under årtusenden lagrat solenergi i jorden. Bränslena har varit kraften bakom industrisamhällets frammarsch och särskilt under den stora tillväxten efter det andra världskriget, då oljan flödat allt rikligare. Men snart har denna bränslereserv i jordens innandömen gått upp i rök och därmed har tillväxtsamhället och kapitalismen råkat i kris. Det är inte någon tillfällighet att dagens olika finansiella krisfenomen framträdde samtidigt som Peak Oil passerades, enligt Forsberg, som konstaterar att den oljedopade tillväxten är över. Jonstad hävdar å sin sida att de lågt hängande frukterna i form av de bäst belägna och rikligaste fyndigheterna är plockade, nu återstår endast reserver av fossila bränslen som är allt kostsammare och allt mera skadliga för miljön att exploatera. Slutsatsen är klar: vår civilisation är inne på det sluttande planet av avtagande ekonomisk avkastning och tilltagande miljöproblem.

Tillväxten lever i ett symbiotiskt förhållande med kapitalismen och marknadsekonomin. I det avseendet är Jonstad och Forsberg överens med flertalet liberala ekonomer. Men likheten stannar på ytan. Här är det knappast fråga om att kapitalism skulle stimulera uppfinningsrikedom och effektiv resursallokering. Snarare är det så att kapitalismen är beroende av tillväxten och inte tvärtom. Skälet är helt enkelt att ett system som bygger på ränta, krediter och skuldsättning måste ha tillväxt för att inte gå under. Med den eskalerande kreditgivningen är snart alla stater och individer skuldsatta, enligt Jonstad. Genom kreditgivning och ränta har man intecknat framtiden och utan tillväxt fallerar lånen och därmed hela det kapitalistiska systemet enligt denna logik.

Jonstad går systematiskt igenom ett antal erfarenheter av tidigare civilisationer som hamnat i kris och gått under – exemplen är flera och inte alltid helt kongruenta. Romarriket, mayacivilisationen, gamla riket i Egypten liksom Sovjetunionen uppträder i ett ”pärlband av kollapser”. Han lyfter fram några gemensamma drag som han också finner giltiga för vår egen civilisation inför dess förestående kollaps, drag som även återkommer i Forsbergs framställning.

Ett sådant gemensamt drag är relationen mellan centrum och periferi som inom alla dessa civilisationer inneburit ett ojämnt utbyte. Centrum har kunna växa och höja sin levnadsstandard genom att lägga beslag på alltmer av periferins resurser, framför allt dess naturtillgångar i form av livsmedel, energi och mineraler. I civilisationernas undergång har periferierna gjort sig fria och kunnat leva vidare, ofta obekymrade om undergången i centrum. Det gäller förstås också större delen av världen i sin helhet, som stod utanför dessa civilisationer. I det avseendet är skillnaden fundamental mot dagens global-kapitalistiska civilisation. Det finns i stort sett ingen periferi som står utanför. Den kommande undergången har helt enkelt antagit ofantligt annorlunda proportioner.

Ett annat gemensamt drag för civilisationer på vägen fram till undergången är den komplexitet som utvecklas till ett virrvarr av förbindelser och som gör systemen alltmer svåröverskådliga. Alla civilisationer löser sina problem genom att lägga på ett nytt lager av mer komplexa relationer, enligt den amerikanske antropologen Joseph ­Tainter, som är en inspirationskälla för både Jonstad och Forsberg. Komplexiteten leder till att allt fler blir sysselsatta med att förmedla information och hänge sig åt abstrakta resonemang, medan allt färre arbetar i produktionen. Med den ökade komplexiteten blir det emellertid allt svårare att hantera nya problem. Även på detta område avtar nyttan av nya lösningar. Dagens kapitalism är inget undantag. Enligt Forsberg har således IT-revolutionen lett till att även enkla ting blivit alltmer komplicerade. Komplexiteten har nått otroliga höjder som inte minst visar sig i den mängd transporter som länkar samman de olika momenten i många produkters långa tillverkningslopp.

Den ekonomiska tillväxten hålls emellertid under armarna av två mycket starka ideologier som genomsyrar det moderna samhället: konsumismen och framstegstanken eller tvångsoptimismen. Möjligheten att konsumera alltmer och att variera sin konsumtion med allt häftigare inslag har för många blivit själva meningen med livet, en fattigdom i anden som nu breder ut sig i världen tillsammans med den industriella kapitalismen. Den optimistiska synen på konsumtionens möjligheter hålls vid liv av tron på teknikens möjligheter och på de oavbrutna framstegen under industrialismen. Alla problem som vår civilisation stöter på kan lösas med teknisk utveckling.

Ett av tecknen på den tekniska optimismen och på bundenheten till konsumismen är idéerna om grön tillväxt, som spridits under de senaste decennierna. Tanken att man skall kunna forma en fortsatt tillväxt som är förenlig med en hållbar miljö är i högsta grad motbjudande för Jonstad och Forsberg. Det är fantasier och enbart uttryck för att man inte kan tänka sig en framtid utan tillväxt och ökad konsumtion. Företrädare för sådana reformistiska idéer blir därför måltavlor för giftiga angrepp. Brundtlandrapporten som på 1980-talet lade fast målet för en hållbar utveckling – att tillfredsställa vår tids behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter – ses som en av de stora bovarna av både Jonstad och Forsberg. Rapporten tog loven av en mer radikal miljörörelse. På samma sätt slog Göran Persson knock på 1990-talets kapitalismkritiska omställningsrörelse när han lanserade utopin om det gröna folkhemmet. Särskilt allvarligt är allt stöd som ges till eldrivna bilar. Denna tekniska hybrid tjänar endast massbilismen och ger näring åt illusionen att ekonomisk tillväxt och konsumism under den globala kapitalismen kan vara förenlig med en hållbar framtid.

Vad kan vi då i stället vänta oss framöver? Vad innebär kollapsen eller tillväxtens slut, om vi får tro Jonstad eller Forsberg? Det blir knappast den katastrofala och plötsliga undergång för civilisationen som Hollywoods filmmakare framställt. Kanske inte heller den yttersta dagen enligt apokalypsen (Uppenbarelseboken) i Nya testamentet. Men domen över tillväxtepoken kan ändå bli hård.

Det är en ny epok som inleds där en rad resurser blir allt knappare, vilket kan leda till ökad social oro och till konflikter mellan nationer och folk. Framför allt blir det en ny epok utan ekonomisk tillväxt, vilket därmed (även om varken Jonstad eller Forsberg är särskilt uttalade på den punkten) blir en epok utan kapitalism. Vi går från globalisering till lokalisering, från ekonomisk tillväxt till nedskalning. Ekonomi och samhälle kommer att bli alltmer lokalt orienterade. Det stora framöver kommer att ske i det lilla, de lokala engagemangen och de lokala lösningarna tar över. Forsberg lyfter fram en rad sådana exempel från olika håll i världen – från Detroit, Kuba, Samsö, Åre med flera platser – som han besökt och som alla präglas av lokala initiativ vilka vänt problem eller ekonomiska sammanbrott till framgång för nya och grönare alternativ. Framför allt kommer vi att få ställa om perspektiven på vad som är möjligt. Nutidens vansinniga flackande mellan olika platser runt jorden för några timmars ytliga upplevelser, får ersättas av närmiljöns rika variation och den inre resans möjligheter.

Hos både Jonstad och Forsberg spelar permakulturen en central roll som ett hopp för framtiden. Vår tids högteknologiska jordbruk på tvärs mot alla ekologiska principer kan ersättas av en kultur som bygger på samarbete med naturen på alla plan utifrån lokala förutsättningar. Man får dock arbeta mera för lägre avkastning, det är inget att hymla om. Men det är en utveckling som skapar ny inre tillfredsställelse. Konsumismen får ge vika för glädjen av att se arbetets produkter lokalt och av att arbeta i samklang med naturen, och framför allt av att arbeta tillsammans med människorna i ens närhet. Det är en utveckling från konkurrens till samarbete som en grundläggande betingelse för ekonomin. Jonstad blir närmast profetisk i sin förhoppning om den bästa möjliga utgången av tillväxtens undergång: i den nya epoken kan människan åter ta fram de kvaliteter som den jämlika, osjälviska och samarbetande ursprungliga människan från samlar- och jägarsamhället präglades av. Det för tanken till en återgång till människans paradisiska tillstånd efter att ha tillbringat århundraden nedstigen i den ekonomiska tillväxtens helvete.

De båda böckerna är skrivna med stort engagemang och innehåller många viktiga iakttagelser och reflektioner om tillståndet i världen. Inte minst att den moderna slösaktiga livsstilen, som utvecklades under 1800- och 1900-talen i USA, där naturtillgångarna tycktes nästan oändliga efter det att ursprungsbefolkningen fördrivits, blir helt ohållbar under 2000-talet, i synnerhet när världens befolkning vuxit väldigt och industrialiseringen spridits till gigantiskt stora ekonomier. Kriser som dagens kan bli viktiga vändpunkter i utvecklingen, när människor väl inser situationens allvar. Författarnas analys av både den långsiktiga utvecklingen och av dagens ekonomier lämnar dock en hel del övrigt att önska. Den är full av postulat – uttalade eller outtalade – kring historien, tillväxten och marknadsekonomin som behöver diskuteras.

Både Jonstad och Forsberg tycks mena att det är kreditgivningen mot ränta som är fundamentet för kapitalismen och som leder till att tillväxt blir nödvändig – alla har blivit skuldsatta till framtiden och hur skall framtiden kunna betala lånen mot ränta om vi inte har tillväxt? Resonemanget är naturligtvis nonsens. Lån kan tvingas bli betalda på andra sätt än genom tillväxt, tyvärr. Alla är dessutom inte skuldsatta och framför allt inte till framtiden, det finns alltid lika många fordringar i nutid som det finns skulder. Eller är jorden skuldsatt till månen, som framlidne vänsterekonomen Sven Grassman frågade med anledning av borgerliga ekonomers överdrifter om skulderna redan i samband med 1970-talets kris.

En annan hörnsten är resonemangen om centrum och periferi, både när det gäller att bygga civilisationer och att upplösa dem. Industrialismen i västvärlden har, menar författarna, byggt på en systematisk överföring av resurser från periferierna till centrum, och ska man följa logiken från historiska exempel kommer periferierna att frigöra sig som en del i upplösningen av dagens civilisation. Bilden haltar dock väsentligt. Visst har stora naturresurser förts till centrum av världsekonomin under de senaste två århundradena. Men industrialiseringen innebar framför allt att arbetskraften och andra resurser i centrum utnyttjades mycket effektivare än tidigare. Och därtill har nya resurser skapats i periferierna, till stor del genom överföring från centrum. Således har livslängden ökat betydligt i hela världen, utbildningsnivån höjts och andelen fattiga minskat avsevärt. Det har bland annat visat sig i en ökad tillväxt i periferierna. Det är där den stora tillväxtkraften finns i dag. Förvånande nog nämner inte Jonstad eller Forsberg detta förhållande överhuvudtaget. Då hade de kanske även behövt reflektera något kring möjligheterna att försörja 7–8 miljarder människor i lokala jordbruksekonomier. Det skulle möjligen understryka behovet av en mera reformistisk strategi för framtiden.

Utan tvekan har den hittillsvarande utvecklingen lett till ett hårt tryck på alla naturresurser vilket kräver en radikal omställning – men hur? Nu funderar båda författarna på vad som kan finnas kvar av dagens möjligheter i den återbruksekonomi som kan resa sig över industrialismens ruiner. Naturligtvis skall handel och transporter minska. Framför allt skall bilen försvinna och ersättas av (helst långsamma) tåg, bussar och cyklar. Därtill bör transporter av färska grönsaker i stort sett upphöra, de kan odlas lokalt. Däremot hoppas båda att kaffe, kryddor och citrusfrukter även fortsatt finns att köpa. Forsberg vill dessutom gärna behålla internet. Faiblessen för tåg är anmärkningsvärd med tanke på att denna innovation på allvar förde in de fossila bränslena på transporternas område. Men ännu mer slående är det faktum att de två författarna har svårt att rent konkret uttrycka vad de vill bli av med, förutom bilen. Kanske blir det ännu svårare att styra dessa val om man ska ta in önskningar från ytterligare några miljarder människor?

Det leder naturligt till frågan om marknadens roll i den framtida ekonomin. Forsberg är explicit på denna punkt; marknaden är otjänlig som mekanism för omställningen eftersom priser endast kan förmedla kortsiktiga signaler. Det framgår dock inte vad han bygger denna ståndpunkt på. Historiska studier säger motsatsen. Prisrelationer mellan olika varugrupper uppvisar långa konsistenta trender och de kan påverkas av politiken. Kan då inte den nuvarande krisen bli en hävstång för politiska insatser som kan påverka priser och i sin tur miljoner eller miljarder människors prioriteringar?

Och slutligen: är tillväxten i sig den stora boven eller är det resursslöseriet bakom tillväxten under det senaste seklet som skall angripas? Författarna tycks mena att tillväxt enbart är en kvantitativ historia som är beroende av allt större mängder fossila bränslen. Men tillväxten är också en fråga om kvalitet och om människors förmåga att utnyttja resurser på ett effektivt sätt. Historien ger en provkarta på hur kriser tidigare lett till förändrat innehåll med nya kvaliteter i tillväxten. Dagens kriser kan bli upptakten till en radikal förändring av innehållet i riktning mot ”grön tillväxt”, hur illa författarna än tycker om detta begrepp.