Filosofi & psykologi

Går det åt skogen utan en tro på Gud?

Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion
David Thurfjell

Norstedts
335 sidor
ISBN 9789113102771

| Respons 5/2020 | 13 min läsning

Två aktuella böcker tar sin utgångspunkt i att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Joel Halldorf hävdar att alla människor i grunden är religiösa och om vi inte tror på Gud kommer vi att ersätta religionen med något annat. Hans bok blir ibland mer av predikan än resonemang och bilden som han ger av kristendomen är förenklad, men han har rätt i att sekularisering och individualisering har lett till meningsförlust. David Thurfjell visar att många svenskar i dag upplever en samklang med naturen, som de inte vill beskriva i traditionella religiösa termer. Det är en individualistisk andlighet som bara handlar om dem själva och deras egna behov. Ur denna andlighet följer inga förpliktelser till ett kollektiv.

Under hösten har två böcker utkommit som båda behandlar möjligheterna till existentiellt meningsskapande i samtidens Sverige: kyrkohistorikern Joel Halldorfs Gud: Jakten – Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet och religionshistorikern David Thurfjells Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion. Båda böckerna tar sin utgångspunkt i det faktum att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Både Halldorf och Thurfjell noterar att förmågan att tala om religiös tro och existentiella erfarenheter saknas hos många svenskar. Kunskapen om den egna religiösa traditionen är, påpekar de, dessutom påfallande låg.

Medan Halldorfs bok är något så ovanligt som en kristen samhällskritik är Thurfjells arbete ett traditionellt akademiskt-vetenskapligt verk. Halldorfs syfte är att initiera en diskussion om religionens plats i samhälle och kultur och att bryta en lans för kristendomen. Hans bok är därför på många sätt en fortsättning av hans populära skrivande på kultur- och ledarsidor. Thurfjells arbete har sin grund i ett forskningsprojekt och begränsar sig till att studera vilken roll skogen har som meningsskapande resurs för samtida svenskar. Även om Thurfjell, till skillnad från Halldorf, inte är ute i ett normativt ärende kan man mellan raderna i Granskogsfolk ibland skymta en kritik av en alltför långt gången individualiseringsprocess, i vilken naturen bara blir en vara bland andra som finns till för att tillfredsställa den moderna människans aptit på erfarenheter.

I första kapitlet av Gud: Jakten, ”Oroliga hjärtan, oändligt begär”, presenterar Halldorf den grundläggande tankegången i boken. För honom är alla människor i grunden religiösa. Vi kan helt enkelt inte låta bli att tillbe något. Med ett begrepp hämtat från den ortodoxe teologen Alexander Schmemann hävdar Halldorf att vi är Homo adorans, den dyrkande människan. Vi är inte först och främst Homo sapiens, den tänkande människan, utan meningssökande och begärande varelser. Den enda som i slutänden kan mätta vårt begär efter mening är Gud. Halldorf citerar med gillande Augustinus välkända ord i Bekännelser: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” All otillfredsställd längtan är i grund och botten ett begär efter Gud. När vi försöker ersätta Gud med någonting annat kommer det därför ofelbart att misslyckas. I Gud: Jakten använder sig Halldorf av denna antropologiska modell för att kritisera moderna samhällsfenomen såsom till exempel konsumism, nationalism, överdrivet fokus på hälsa, självhjälpsläror eller karriärsträvanden.

Att ägna sig åt dessa saker är, menar han, ett jagande efter vind. Dessa saker kommer aldrig kunna tillfredsställa människohjärtats längtan efter ro. Det finns dock något tvivelaktigt a prioriskt över detta sätt att närma sig frågan om mening. Halldorf inleder sin bok med att säga att vi är begärsvarelser och att den enda som kan stilla vårt begär är Gud. De teologiska undersökningar som Halldorf gör av till exempel konsumism eller digitalisering i bokens olika kapitel blir därmed överflödiga, eftersom det på förhand har uteslutits att dessa kan tillfredsställa vår längtan efter mening. ”För ändliga ting kan inte släcka ett oändligt begär”, fastslår Halldorf. Men är detta över huvud taget ett empiriskt påstående? Är det ens möjligt att falsifiera Halldorfs antropologiska modell? Det förefaller inte så. Ibland blir texten därför litet mer av en predikan än ett resonemang som öppnar sig för invändningar.

Joel Halldorf. Foto Christer Sturmark / Fri Tanke

Halldorf brännmärker utifrån sin kristna tro vissa läror, såsom scientologi eller självhjälpsläror, som själsligt kvacksalveri. Kristendomens sanning är given i hans argumentation. En central tankegång i Halldorfs samtidskritik i Gud: Jakten är till exempel den kristna föreställningen att världen är skapad ex nihilo. Med detta avses, som han själv förklarar, att världen har skapats ur intet. Skapelsen har helt och hållet sin grund i Gud. Den har inte, såsom i andra främreorientaliska skapelseberättelser, uppstått genom att Gud har kuvat redan befintliga kaosmakter. I tillvarons djup ruvar inte kaos, utan Guds självutgivande kärlek.

Halldorf använder sig av denna tankegång för att kritisera den kanadensiske psykologen Jordan B. Petersons förståelse av tillvaron. För Peterson är tillvaron i grunden ett kaos som människor heroiskt måste lära sig bemästra. En god början är att hålla ordning och reda runt omkring sig själv, menar han. Men för Halldorf behöver vi människor inte förlita oss på vår egen styrka eller någon kadaverdisciplin. Vi bärs i stället av den kärlek som är tillvarons grund. ”Petersons heroiska individualism är bättre än en del alternativ, men den kristna hållningen i denna värld är inte knutna nävar utan snarare utsträckta, tacksamma händer”, skriver Halldorf.

Idén om en creatio ex nihilo har emellertid inget stöd i den bibliska texten (1 Mos 1:1–2:4). Även av den svenska översättningen framgår att jorden, djupet och vattnet finns före skapelsen. Guds ande sveper fram över ett kaosvatten och sätter igång en skapandeprocess. Men skapelsen sker ur det kaos som råder i havsdjupen. Gud bringar ordning i kaos genom att skilja mellan ljus och mörker, mellan vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet och havet från land. Även om Guds skapelse förvisso är god är kaosmakterna inte besegrade en gång för alla. De har snarare förflyttats ut i periferin. I psaltarpsalm 104 heter det till exempel: ”Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden.” Det hotande kaosvattnet täcker inte längre jorden, men finns likafullt kvar.

Halldorf ger ett slags förenklad och äppelkindad version av kristen tro: när vi har funnit Gud infinner sig ro i hjärtat och kaoset försvinner ur våra liv.

Detta kan kanske tyckas vara en litet kuriös invändning mot Halldorfs bok, men om vi ska dra några bestämda teologiska konsekvenser av skapelseberättelsen, förefaller den mer stödja Petersons uppfattning om tillvaron än Halldorfs. Människans tillvaro är, enligt detta synsätt, prekär och vi måste ständigt anstränga oss för att hålla vårt inre kaos i schack. Invändningen hänger också ihop med vad som har sagts ovan. Halldorf ger ett slags förenklad och äppelkindad version av kristen tro: när vi har funnit Gud infinner sig ro i hjärtat och kaoset försvinner ur våra liv. Det blir i så fall mer eller mindre obegripligt varför inte alla slår in på denna väg, utan i stället framhärdar i att tackla sina bekymmer genom att konsumera, porrsurfa eller arbeta ihjäl sig.

Gud: Jakten är likafullt i många avseenden ett tankeväckande bidrag till den offentliga diskussionen om livsåskådning i Sverige. Läsningen är oftast stimulerande. Som allra mest intressant blir det när Halldorf skriver om pingströrelsens framväxt i Sverige och USA. Här finns en del av svensk historia som nog är okänd för de flesta av oss. Bristerna i boken finns, som framgått, framför allt i de filosofiska, begreppsliga resonemangen. I vilken mening är det teologiska språk som Halldorf använder sig av avsett att referera till empiriska förhållanden? Stämmer det att människors liv bara blir fullt ut meningsfulla om de levs i enlighet med en traditionell gudstro? Vilka empiriska belägg finns i så fall för detta? Halldorf skulle ha behövt borra djupare i dessa frågor.

David Thurfjell. Foto Magnus Liam Karlsson / Norstedts

David Thurfjell frågar sig i Granskogsfolk hur det kommer sig att naturen har blivit den självklara platsen för svenskarnas existentiella reflektioner. Även om vi svenskar i högsta grad är ett sekulariserat folk är vi inte alldeles renons på existentiella djuperfarenheter. Många av oss har, skriver Thurfjell, ”en i tystnad höljd djuprelation till naturen”. Varför är det i naturen som svenskar på ett särskilt sätt känner sig förbundna med tillvarons yttersta grund? För att besvara denna fråga har Thurfjell intervjuat 72 personer mellan 19 och 92 år. Dessa tillhör alla vad Thurfjell benämner som en urban medelklass. Empiriskt material har även i hög grad hämtats från svensk religions- och kyrkohistoria och från skönlitteratur.

Thurfjells intervjupersoner skyr en traditionell religionsutövning. När de talar om sina existentiella djuperfarenheter är de noga med att visa något slags distans till ett religiöst språk. Flera av dem använder det engelska ordet ”connection” för att beskriva sin känsla av att vara i nära samklang med naturen när de befinner ute i skog och mark. Tydligen upplevs detta som ett mindre laddat ord än dess svenska motsvarighet. Intervjupersonen Per talar om sin erfarenhet av att vara sammanlänkad med naturen som att ”det är en sorts känsla av connection, att man knyter an till allt, det är något som pockar på en”. Thurfjell visar också hur intervjupersonerna viftar med pekfingrar i luften för att markera citationstecken så snart de närmar sig något som kan påminna om ett religiöst språkbruk. Det är helt enkelt fråga om ett ständigt krumbuktande från deras sida för att undvika att bli kategoriserade som religiösa i någon traditionell mening av ordet. Ibland tar sig detta rent komiska uttryck. Intervjupersonen Viktor beskriver sin världsbild som ”strikt vetenskaplig”, men har ändå gjort erfarenheter under sina skogsvandringar som han beskriver som ”utöver det vanliga”. När han kommer in på detta ämne, sänker han rösten. När Thurfjell frågar varför han viskar när han berättar om sina erfarenheter, svarar han: ”Jag vill gömma de här grejerna från mitt intellekt.” Med risk för att dra för stora växlar på en enskild händelse, kunde man säga att bristen på en religiös vokabulär här i det närmaste leder till ett patologiskt fenomen.

Vi svenskar söker oss ofta till skogen, menar Thurfjell, på grund av vår socialisation som säger oss att skogen är en plats för läkedom för själen. När vi vandrar i skogen har vi därför också med oss en positiv förväntan om att skogen ska göra oss gott i såväl fysisk som själslig bemärkelse. Den upplevelse av frid som vi erfar hänför Thurfjell med hjälp av psykologisk teoribildning inte först och främst till skogen som sådan, utan till en kulturell inlärning. Men denna inlärning är av relativt sent datum. I det självhushållande bondesamhället var i princip ingen ute och strövade i naturen för att komma i kontakt med sig själv eller med tillvarons yttersta grund. Enligt en enkätstudie som Thurfjell citerar väckte det så sent som på 1920-talet uppseende om någon var ute och promenerade i naturen ”så vitt det inte är en lärare eller lärarinna eller någon annan fin person. Då blir det inga anmärkningar”. I bondesamhället hade man i stället en i högsta grad praktisk blick på naturen och landskapet. Huvudfokus låg på att på bästa sätt ta tillvara de resurser som fanns runt omkring en. Det är, som flera forskare har påpekat, först i och med den distansering från naturen som industrialiseringen och urbaniseringen innebar som naturen blir en plats för kontemplation och sökande efter själslig frid.

En romantiserad längtan tillbaka till en föregivet ursprunglig och vild natur kom att växa fram när människor i sin vardag inte längre hade samma självklara tillgång till naturen. För Thurfjell finns det således inte någon ren fenomenologisk analys av existentiella djuperfarenheter av naturen. Dessa erfarenheter är i stället villkorade av uppkomsten av ett modernt och industrialiserat samhälle, i vilket vi inte sällan upplever oss berövade en ursprunglig och autentisk natur. Det är, kan man tolka Thurfjell som, denna förlorade livskänsla vi försöker återknyta till när vi är ute och vandrar i skog och mark. Thurfjell bjuder i Granskogsfolk på en intresseväckande vandring i svensk religions- och kyrkohistoria. Även om hans argumentation ibland blir litet väl komplex är han framgångsrik i att övertyga om att skogen på många sätt har tagit kyrkans plats i meningshungrande svenskars liv. Hans sätt att blanda analyser av intervjusvar med diktanalyser och egna erfarenheter gör boken dessutom rolig att läsa.

Vad skulle Halldorf säga om Thurfjells skogsvandrare? Förmodligen att de låter sig nöjas med en andlig svältkost när det finns mer stärkande föda att tillgå.

Vad skulle Halldorf säga om Thurfjells skogsvandrare? Förmodligen att de låter sig nöjas med en andlig svältkost när det finns mer stärkande föda att tillgå. Ett nakendopp i en skogstjärn kan måhända vara en uppfriskande upplevelse, men det är ingenting som i sig kan ge livet ett substantiellt innehåll eller en bestämd inriktning. För den kristne måste skapelsen leda tillbaka till Skaparen själv (Rom 1:25), som ensam kan tillhandahålla tillvarons mening. Detta var också, som Thurfjell påpekar, den uppfattning som präglade den lutherska kyrkans natursyn i det svenska bondesamhället. Skogsvandrarna i Granskogsfolk söker emellertid inte någon transcendens bortom upplevelserna själva. Deras erfarenheter handlar inte om en epifani, utan om vad Thurfjell, med ett begrepp inlånat från den franske filosofen Jean-Luc Nancy, kallar transimmanens. Granskogsfolket söker en inomvärldslig transcendens i form av ett temporärt förändrat medvetandetillstånd. Det är fråga om en form av individualistisk andlighet som i grund och botten bara handlar om dem själva och deras egna behov.

Ur denna andlighet följer inte, såsom i traditionell religionsutövning, några förpliktelser till ett kollektiv. Om några sådana skulle utkrävas hade den statsindividualistiske skogsvandraren förmodligen lagt benen på ryggen och förvunnit. Någon granskogskyrka kommer granskogsfolket aldrig bilda. Det är därför lätt att hålla med Halldorf om att den form av sekularisering och långt drivna individualisering som präglar det svenska samhället på många sätt utgör en beklaglig meningsförlust. Något är han på spåren när han vill utveckla en kristen samhällskritik. För att denna ska kunna bli en relevant röst i det offentliga samtalet måste den dock formuleras på ett mer stringent sätt än vad Halldorf gör i Gud: Jakten.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Henrik Lundberg

Henrik Lundberg är docent i sociologi vid Göteborgs universitet. Han forskar i ämnet kunskapssociologi. I Respons skriver han om sociologi, filosofi och religion, samt alla möjliga kombinationer däremellan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark