Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Politik & samhälle
Mark S. Weiner
Klanvälde
Från stamsamhälle till rättsstat
Dualis | 272 s | Isbn 9789187852572
Recensent: Karl Wennberg
Går klansamhälle och rättsstat att förena?

Utvecklingen från klansamhälle till rättstat är inte lagbunden och oåterkallelig, menar Mark Weiner som varnar för att människor åter kan ty sig till klanliknande grupper för att övervinna otrygghet och social isolering. Hans bok är relevant läsning för den svenska diskussionen.

Varför var klansamhällets terrorbalans mer välfungerade före skjutvapnets intåg? Är förhållandet mellan en liberal rättsstat och ett stamsamhälle baserat på gruppens överlevnad verkligen dualistiskt? Har rättssamhällets utveckling och spridning segrat eller står vi vid randen av en ny fragmentering av samhällskroppen, där nya kollektiva grupperingar i stället för staten står som garant för individens trygghet?

Dessa och flera andra viktiga frågor behandlas i boken Klanvälde som nu utkommer i svensk översättning. Författaren, statsvetarprofessorn Mark Weiner vid Rutgersuniversitetet i USA, ger en bred historisk överblick över en traditionellt mellanmänsklig form att organisera samhällen: genom klaner. ”Klansamhället” definieras av Weiner som tre sammanflätade strukturer för samhällets organisering. Det första är släktband som ett outplånligt kitt i samhällets rättsliga strukturer och kulturella värden. Alla individer måste tillhöra en klan för att åtnjuta juridisk status och ett värde som individer. Han ger både historiska och nutida exempel, det mest gripande kanske dagens afghanska flickor som utan att bli tillfrågade kan giftas bort för att återupprätta statusbalansen mellan två klaner, till exempel om den ena klanen mördat storebrodern i flickans familj. Individers värde likställs här med den specifika klanens värde i statushierarkin, som individ har man inget värde alls.

Weiners andra definition baseras på det engelska begreppet ”clannism” som beskriver moderna samhällen med en statsbildning men där många viktiga samhällsfunktioner, framför allt de juridiska, hanteras av informella beskyddarnätverk baserade på blodsband eller allianser, oftast med starka patriarkala traditioner. Han diskuterar den balanserande rollen hos klansamhällets ”äldre” och hur dessa fungerar både som medlare och domare. Själva rättskipningen åligger dock den aktör – och hans klan – som befunnits ha den traditionella rätten på sin sida. Att vara stark och att tillhöra en stark gruppering är med andra ord en förutsättning för att hävda sin rätt. Att det är frågan om en han och inte hen understryker klansamhällets starkt patriarkala struktur.

Den tredje definitionen beskriver de kollektiva antiliberala organisationer som tenderar att växa sig starka i frånvaron av en stark stat, till exempel kriminella gäng eller maffia. Jämförelserna mellan dessa ”moderna klaner”, klansamhällen i nutida konflikthärdar och historiska exempel, kunde dock ha utvecklats mer för att generera idéer hos läsare som är intresserade av kriminologi och integrationsfrågor.

Weiners kunskaper i rättsvetenskap, idéhistoria, religion, statvetenskap och antropologi imponerar. Boken integrerar klassiker såsom Alexis de Tocqueville och Henry Maine med sentida forskning och dagsaktuella politiska diskussioner. Levande exempel från litteratur som Walter Scotts verk om klanen Stuart, anekdoter och exempel från Koranen och författarens konversationer med kolleger som levt både i traditionella klansamhällen och liberala rättsstater, ger liv åt argumenten.

Vilka är då Weiners argument? En första tes är en nyanserad förklaring av den historisk-politiska utvecklingen från klansamhället till rättstat som en allt annat än linjär och lagbunden process. Författaren beskriver rättstatens utveckling som en långsam transformation karakteriserad av nya maktgrupperingars stegvisa övertagande eller övertalande av de traditionella klanbaserade institutionerna. Denna tes utvecklas och illustreras med flera utförliga historiska exempel. Till exempel är Weiners beskrivning av profeten Muhammeds militärisk-politiska segertåg över de arabiska beduinstammarna intressant läsning för vem som helst som är intresserad av juridik, statsvetenskap och religion. En nyckel till ökad förståelse för den muslimska världens stora heterogenitet kan stå att finna i bokens många jämförelser av klansamhällets starkare eller svagare inflytande i olika muslimska stater.

En andra tes är att klansamhället egentligen inte är speciellt dysfunktionellt och att historien inte ger stöd åt tanken att övergången från ett klansamhälle till ett liberalt rättssamhälle är en deterministisk och icke-reversibel process som med nödvändighet följer på ekonomisk utveckling. Denna tes är svagare underbyggd än de andra, men inte desto mindre intressant. Weiner diskuterar de psykologiska och emotionella mekanismer som gör klanen till ett basalt mänskligt sätt att organisera sig som sannolikt alltid kommer att existera. Klanen erbjuder medlemmarna en källa till oupplöslig samhörighet, trygghet och meningsfullhet i tillvaron. I utbyte måste medlemmarna erbjuda lojalitet och att sätta klanens välmående och fortlevnad framför sin individuella identitet och vilja. Klansamhällets mer dysfunktionella aspekter – främst den starkes rätt i frågan om rättskipning – diskuteras ur en historisk-teknologisk aspekt. I samhällen med låg befolkningstäthet och frånvaron av avancerade vapen är risken för eskalering av konflikter begränsad. Även om släktfejder som pågår i generationer är väldokumenterade i Italien, Albanien, Skottland och annorstädes kan man svårligen åstadkomma alltför mycket förstörelse med knivar och pilbågar. Med kalasjnikovs i händerna på klanens män är det dock en annan sak, vilket tragiskt går att se i flertalet samtida stater på väg mot sammanbrott.

Även om sönderfallande stater utgör en regional risk så är det svårt att se risken att moderna rättsamhällen utvecklas åt det hållet. Weiner framhåller att riskerna som de västerländska liberala demokratierna står inför är annorlunda. I kapitlet om klansamhällets återkomst spekulerar han hur vi snart kan se hur alltmer försvagade statsmakter ger utrymme för andra institutioner med kollektivet som bas att växa sig starkare och ta över delar av statens garanti för individuell frihet. Författaren exemplifierar framväxten av sådana institutioner med att beskriva hur kriminella gäng och etniska grupper tagit makten över rättskipning i delar av amerikanska städer, men påpekar att även starka religiösa samfund och storföretag kan komma att fylla denna roll.

En tredje tes är att samtliga mänskliga samhällen har och fortsätter att ha klanbaserade inslag på allehanda områden, som till exempel handel, tillsättande av ämbeten och familjebildning. Blodsband är starka mekanismer för interpersonellt förtroende, vilket till exempel står att se i västvärldens politiska och kapitalistiska dynastier. För att problematisera och nyansera transformationen från klansamhälle till rättsstat drar Weiner argument från antropologi, litteratur och historia för att beskriva hur en ”framgångsrik” transformation startar med att klansamhällets institutioner gradvis utmanas, försvagas och sedan överges.

Intressant nog innehåller hans teori om framgångsrik transformation ett viktigt tillägg, vilket är att övergången till rättsstat förutsätter en långsam kulturell transformation, som inte kastar klansamhällets traditioner och artefakter överbord. Weiner beskriver denna tes bäst i kapitlet om hur Skottland transformerades från en allomfattande samhällsstruktur baserad på klanen till en rättstat där klanen lever kvar som en stark och närvarande kulturell artefakt som vårdats och integrerats i den skotska självbilden, även bland de skottar som sedan generationer lämnat sitt hemland. Paralleller dras även till Islands historia. Ny litteratur, konst och berättelseformer möjliggör en kollektiv omtolkning av historien och integrering av viktiga traditioner från klansamhället i rättssamhället, utan att dessa hamnar i konflikt med varandra. Sådana kollektiva omtolkningar underlättar enligt Weiner en mer stabil framväxt av nya liberala samhällsstrukturer utan behov att peka finger åt de gamla. Alltför radikala och forcerade transformationer av revolutionär art avvisar han med exempel från historien och de senaste årens utveckling efter den arabiska våren. Revolutioner, även liberala sådana, leder lätt till motrevolution och långvariga konflikter som försvårar ett stabilt samhällsbyggande.

Denna tes är intressant med tanke på de moderna teorier från nationalekonomi och statsvetenskap som framhåller vikten av att konstruera starka liberala institutioner för att utvecklingsländer skall uppnå ökat ekonomiskt välstånd och stärka demokratin i sina samhällen. Weiners bok är därför ett välkommet bidrag till den vetenskapliga litteratur som inspirerat FN och västerländska regeringar att gå från finansiellt bistånd till att designa liberala institutioner för att underlätta ekonomisk och demokratisk utveckling i u-länder. Hans historier om Island och Skottland ger intressant substans åt de institutionella transformationsprocesser som nationalekonomen Daron Acemoglu kallar ”critical junctures” – de viktiga vägval som samhällen står inför när de av en eller annan anledning slår in på en ny bana.

Boken avslutas med en uppmaning till samhällsvetare och politiker att uppmärksamma behovet av en stark och rättssäker statsmakt för att garantera individuella friheter. I tider av avreglering, ekonomisk stagnation och migration finns onekligen utmaningar för rättssamhället. Hur påverkas samhället av att stora multinationella företag likt Google står för gemenskap, välfärdstjänster och interna karriärvägar för sina anställda? Hur påverkas samhället av att nedskärningar i statsbudgetar anstränger fundamentala institutioner såsom polisväsendet och rättsystemets funktion? Den ökande migrationen ger chans för individer att fly klansamhället, men vad händer om klansamhället etableras i mottagarländerna?

Även om Weiner tydligt fokuserar på den amerikanska nationen är det relevant att spekulera om hur människor i andra moderna rättsstater i dag kan ty sig till klanliknande grupper som erbjuder grundläggande mänskliga behov i tider av osäkerhet, fattigdom och framför allt ensamhet. Den svenska välfärdsstaten – enligt World Values Survey är Sverige det mest sekulära och kulturellt individualistiska av alla världens länder – karakteriseras vanligtvis av forskare som ett land med stort generaliserbart förtroende till andra individer och framför allt till samhällets kollektiva institutioner. Weiners varnande finger för kollektiva identitetsbildningar i USA baserade på klantänkandets status och hedersmekanism – etniska gäng, identitetspolitik etcetera – är minst lika relevant att diskutera i en svensk kontext.

I ena vågskålen ligger det uppenbara hotet att klansamhällets tendenser kan undergräva rättsstaten och medborgarnas acceptans för en generell välfärdsstat. I andra vågskålen finns skäl för kritisk reflektion och diskussion kring den välkända ensamheten i Sverige och varför många söker sig till klanmässiga grupperingar. Tonårsföräldrar undrar varför barnen sitter inlåsta framför datorn för att umgås med ”sin klan” i ett onlinedataspel, andra oroar sig för att barnen ”hänger med gänget på stan”. Samtidigt tynar föreningsliv och lekmannapolitik, byalag och bostadsrättsföreningar kämpar för att engagera sina medlemmar.

Vi kan ställa oss Tocquevilles fråga – som Weiner gör – i vilken grad liberala rättsstater faktiskt behöver beakta kollektivism och samhörighet för att undvika att utveckla en självisk liberalism där individer ”innestängs i sitt eget hjärtas ensamhet” (Tocqueville). Klanvälde är relevant för den svenska diskussionen om i vilken grad individuell frihet och självförverkligande i själva verket beror på samhällsbyggandets gemenskap.

Karl Wennberg är professor i företagsekonomi. Institutet för analytisk sociologi vid Linköpings Universitet (IAS).

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet