Politik & samhälle

Gedigen analys av statsvetare i deras tid

Analys & engagemang – Sex statsvetare under 1900-talet
Olof Ruin

Langenskiöld
263 sidor
ISBN 9789188439277

| Respons 2/2019 | 9 min läsning

I sin bok porträtterar Olof Ruin sex statsvetarprofessorer från Lund och Stockholm. Eftersom de också var engagerade utanför universitetet ger boken även fascinerande inblickar i svenskt samhällsliv under nästan ett sekel. Boken är välskriven och inkännande, men inte alls okritisk. Man kan dock ha synpunkter på urvalet och det är inte riktigt klart vad de parvisa jämförelserna syftar till.

Herbert Tingsten. Foto: Alvin

Hösten 1870 kom en ung man för att läsa historia till Lund, då ännu en sömning småstad med slingrande gator, låga korsvirkeshus och inte fler än fem-sexhundra studenter. Men högt över alla småhus reste sig Akademiska Föreningens stora Tegelborg, som den unge mannen snart skulle ta i besittning som studentkårens ordförande. Tio år efter sin ankomst till lärdomsstaden kunde han lägga fram sin doktorsavhandling om det frankiska rikets samhällsskick. Några år senare blev han förordnad som innehavare av en extra ordinarie professur i historia med statskunskap som biämne. Snart uppstod en tvist om statskunskapens organisatoriska ställning. Först under det nya seklets första år blev statskunskapen eget ämne i Lund och extraordinarien blev professor på riktigt.

Den som berättar detta är förre innehavararen av Lars Hiertas professur i statskunskap Olof Ruin i Analys och engagemang, utgiven i Kungliga Vitterhetsakademiens serie ”Lärda i Sverige”. Den unge mannen var Pontus Fahlbeck (1850–1923) och denne jämte fem andra statsvetarprofessorer blir i Ruins bok föremål för en inkännande, gedigen, alls inte okritisk, idérik, välskriven och just vitter analys. Med tanke på dagens massproduktion av professorer är det märkligt att sätta sig in i hur uppmärksammade professorstillsättningarna var en gång i världen. Eftersom flertalet av de sex porträtterade också var engagerade utanför universitet ger boken även fascinerande inblickar i svenskt samhällsliv i stort under ett sekel.

Med tanke på dagens massproduktion av professorer är det märkligt att sätta sig in i hur uppmärksammade professorstillsättningarna var en gång i världen.

Som professor i statskunskap inriktade Fahlbeck sin forskning på styrelseskicket och samtida politiska problem. Med emfas underströk han den dualistiska karaktären hos 1809 års regeringsform och kontrasterade den svenska parlamentarismen mot den engelska. Men han vidgade också sitt studieobjekt till att omfatta statistiska, nationalekonomiska och sociologiska perspektiv på det svenska klassamhället. Politiskt stod han till höger: han engagerades av blivande statsminister Boström som sekreterare i den stora tullkommittén, valdes in Första kammaren, bekämpade vänsterns försvarsnihilism, ”fientlighet mot de högre stånden” och krav på kvinnlig rösträtt. Självklart höll han på Tyskland under första världskriget och bad sin aftonbön: ”Gud give världen fred. Men så att rätten segrar.” Och rätten, som han såg det, var på Tysklands sida. I likhet med många andra meningsfränder – en Harald Hjärne, en Rudolf Kjellén – dog Pontus Fahlbeck med det tyska kejsardömet.

Fahlbeck var också intresserad av affärer och blev en framgångsrik entreprenör, förstärkt av hustruns förmögenhet. Han blev, med egna ord, ”en rik man”, som kunde göra en ståtlig donation på hela 250 000 kronor till Lunds universitet, den Fahlbeckska stiftelsen, med uppgift att överta och fortsätta utgivningen av Statsvetenskaplig tidskrift. Det är genom denna donation han främst är ihågkommen i våra dagar.

Fredrik Lagerroth. Foto: Alvin

Fredrik Lagerroth (1885–1974) tillträdde år 1929 den professur som Pontus Fahlbeck haft. Uppväxt i Göingebygden, som dominerades av välkända slott och frälsejord, hade han en hög tanke om den svenska adelns betydelse i svensk historia och gick över huvud taget i många avseenden i företrädarens fotspår: han disputerade i historia, forskade om det svenska styrelseskicket och hävdade med bestämdhet den svenska traditionens särart i förhållande till den engelska. Om man som Ruin är intresserad av ”parvisa jämförelser” (mera om detta nedan), hade det enligt min uppfattning varit intressant att sammanställa Fahlbeck och Lagerroth; de kan vetenskapligt framstå som till förväxling lika. Avhandlingen om frihetstidens författning blev omstridd i en tid när kritik av kungamakten var inrikespolitiskt känslig. I en berömd uppsats, ”Staaff eller De Geer?”, såg Lagerroth i Per Albin Hansson en ny De Geer, som i motsats till den stridslystne Staaff eftersträvade samarbete i politiken. Kollegers kritik, särskilt från professor skytteanus Axel Brusewitz, ledde till ett decennium av depression och tystnad.

Men Lagerroth återuppstod. I samband med författningsreformen i början av 70-talet fick han, nästan nittio år gammal, tillfälle att i skrift åter ge uttryck för sitt ogillande av kungar och gillande av adel. När jag presenterades för honom som den nye professor skytteanus, gnistrade det till av aggressivitet i hans ögon och han snarast väste: ”Brusewitz efterträdare?” Carl Arvid Hessler hade gått honom förbi.

En annan Lundaprofessor, som porträtteras av Ruin, är Nils Stjernquist (1917–2000), författningshistoriker som företrädarna, grundlagsexpert och universitetsrektor. Vägen till professuren föreföll utstakad, men det var nära att Stjernquist snubblade på målsnöret. De sakkunniga var oeniga och striden fördes ända upp till regeringsnivå, där det till och med förekom votering mellan statsråden: Stjernquist fick sju röster, konkurrenten Jörgen Westerståhl, sedermera professor i Göteborg, fick åtta röster. Men givetvis fick ecklesiastikministern utnämna sin man, skriver Erlander i sina memoarer; ministern var bondeförbundaren Skabersjö, skåning liksom Stjernquist.

Om Herbert Tingsten (1896–1973) har det skrivits mera än om någon annan statsvetare – av andra och av honom själv. Ruin återberättar elegant vad som sagts om Tingstens författningspolitiska studier, hans banbrytande idékritiska arbeten, hans originella bidrag till området politiskt beteende, hans tid som legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter, de många mondäna festerna i hans hem. Tingsten disputerade i Uppsala men blev förste innehavare av den nyinrättade Lars Hiertas professur i Stockholm. Endast 25 000 kronor hade saknats för att professuren skulle bli möjlig. ”Den summan donerades till högskolan av min far”, skriver Tingsten lakoniskt i sina memoarer.

I slutkapitlet tar Ruin det anmärkningsvärda steget att som ”sakkunnig” fundera på en rangordning av de porträtterade. Klokt nog avstår Ruin från fingradering men förstaplatsen går till Tingsten, genom omfånget av hans produktion, de vida perspektiven, förnyelsen av ämnet. Det är svårt att ha någon annan mening.

Elis Håstad. Foto: Alvin

Särskilt charmfullt är kapitlet om Ruins båda företrädare på Lars Hiertas professur Elis Håstad (1900–1959) och Gunnar Heckscher (1909–1987). Just i detta fall fungerar Ruins jämförande grepp väl: Håstad kom från ett enkelt bondehem på Uppsalaslätten, Heckscher från ett berömt professorshem i Djursholm; båda läste statskunskap i Uppsala men för den förre tog det sju år att få ut sin kandidatexamen medan Heckscher bara behövde två år; ”underbarnet” Heckscher disputerade vd 24 års ålder, Håstad vid 36; Håstad beundrade som så många andra sin lärare Brusewitz medan professorssonen Heckscher var mindre imponerad av dennes ”chefsfasoner”; båda blev framstående högerpolitiker. Med säkert omdöme lyfter Ruin fram Heckschers pionjärarbeten om intresseorganisationerna och svensk statsförvaltning i arbete.

Heckscher, och de flesta andra, hade räknat med att han skulle efterträda Brusewitz som skytteansk professor. Den kväll, när han telefonledes fick meddelandet att professuren i stället skulle tillfalla Carl Arvid Hessler, betecknade han som en av de tyngsta i hela sitt liv. Hur skulle det ha gått, kan man fråga sig, om Heckscher verkligen blivit professor skytteanus? Med Hessler tystnade allt det brusewitzka seminariets yra skämt och en tryckt stämning smög sig in i Skytteanum.

Heckschers intellektuella framtoning blev ett hinder i politiken. Eller med Leif Cassels ord: ”I och för sig gör det ingenting om en partiledare är för begåvad, bara det inte märks […] Heckscher var alldeles deciderat det intellektuella underbarnet och därmed den isolerade människan.”

Man kan diskutera Ruins urval. Främst saknar jag Axel Brusewitz. Ruin skriver att han begränsat sitt urval till de två universitet han känner bäst, Lund och Stockholm, därför att det skulle bli ”alltför omfattande och ohanterligt” att gå därutöver. Men jag sätter ett frågetecken. Författaren tvingas ändå gå in många gånger på Brusewitz, till exempel à propos spänningen till Lagerroth och lärarrollen visavi Tingsten, Håstad och Heckscher – och Ruin gör det då med största skicklighet.

Motsättningen mellan Lagerroth och Brusewitz förlamade verkligen hela ämnet. Den förre hävdade att 1809 års regeringsform främst var en produkt av en svensk författningsutveckling, den senare att den var en utländsk import i första hand från Montesquieu. Landets statsvetare delades upp i två läger, som inte talade med varandra utan grundligt avskydde varandra. ”Svenskt eller främmande?” blev en trollformel att ta ställning till som jag själv mötte ännu i början av 1960-talet. Mången lovande karriär har stoppats genom fel svar på denna kuggfråga.

Denna fientlighet utgör enligt min mening bakgrunden till den välkända konsensuskultur, som numera präglar svensk statskunskap och som retar och förvånar många; anmärkningsvärt nog var det Westerståhl och Stjernquist som upprättade den, trots konflikten dem emellan vid professorstillsättningen 1951. Vi vet nämligen vad som kan bli följden av fraktionsstrider. Statskunskapen har blivit läran om värdet av samarbete.

En annan aspekt på Ruins urval gäller hans ”parvisa jämförelser”. Vad är det egentligen han vill ha ut av dessa komparationer? Trots att vi alla undervisar om jämförande metod och vet att det finns mycket att ta ställning till är Ruin förvånansvärt kortfattad – för att inte säga nonchalant. Jämförelserna syftar till, säger han, ”det som jämförelser överhuvud brukar göra: både att fastställa likheter och framhålla olikheter, både att försöka teckna mönster och att samtidigt vara medveten om det särpräglade”. Det är hela motiveringen! När idén sedan genomförs (Fahlbeck-Tingsten, Lagerroth-Stjernquist, Håstad-Heckscher), blir jämförelserna ofta helt poänglösa, men leder inte sällan till en irriterande, rapsodisk framställning, där intressanta resonemang om en professor abrupt kan avbrytas av en diskussion om den andre professorn fast denne skrivit om något helt annat. Detta sätt att disponera påminner faktiskt om Ruins förra bok Mina tretal – En annorlunda memoar (2015), där Ruin hade fått för sig att siffran tre hade något förklaringsvärde (han har tre syskon, har levt i tre länder, bott i tre städer etcetera), en siffermagi som snarast fungerade som en tvångströja.

Men urval och komposition är en smaksak och kan alltid diskuteras. Min kritik ska inte skymma den utomordentliga betydelsen av att Ruin genom denna bok håller kunskapen om ett antal framstående statsvetarprofessorer vid liv, så mycket mera beundransvärd som den är genomförd av en författare som inte längre är en helt ung man. Ruin fyllde 91 år i november 2018.

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter
Relaterat
Debatt

Debatt om Herbert Tingsten

Medierna politiserar forskningen Historikern Mikael Nilssons påståenden om Herbert Tingstens samröre med den CIA-finansierade organisationen CCF har väckt upprörda reaktioner i dagspressen. Här svarar Nilsson sina kritiker. Min forskning kring...


Leif Lewin

Leif Lewin är Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg