Föregående

nummer

Tisdag 24 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Historia
Ulf Bjereld
Och jag är fri
Lennart Geijer och hans tid
Atlas | 327 s | Isbn 989173894791
Recensent: Henrik Berggren
Geijer var inte en maktspelare

Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson heter Mannen som blev en affär. Boken är utmärkt men titeln missvisande. Ebbe Carlsson blev inte en affär, han var en ständigt pågående affär; han strävade hela tiden in mot maktens centrum med hjälp av sin charm och sociala förmåga. Lennart Geijer däremot blev en affär, ”Geijeraffären”. Med detta menar jag inte att han var oskyldig till anklagelsen om ha en relation med Lillemor Östlin, som hävdar att hon var Geijers betalda älskarinna i tio år. Men enligt Ulf Bjerelds biografi Och jag är fri var han allt annat än en maktspelare. Snarare framstår han som ett av de sista exemplaren av en utrotningshotad art: den pliktmedvetne tjänstemannen med socialt samvete.

Lennart Geijer föddes i Ystad 1909, samma år som storstrejken. Fadern var postmästare och även Lennart gjorde sin postala värnplikt: vid elva års ålder sorterade han julkort på gamla Centralposten på Vasagatan. Hela sitt liv hade Geijer en livslång kärlek till Postverket. Det kan låta nördigt. Men postgång är en av mänsklighetens stora civilisatoriska landvinningar, ett ömsesidigt åtagande att under ordnade former befordra kommunikation mellan människor. Med rätta lyfter Bjereld fram Geijers fascination för posten som en del av en tro på jämlikhet och tillit under den goda statens beskydd.

Men den unge Geijer framstår också som lillgammal i sin dagbok:

Det retar mig mycket, att jag måtte ha någon likhet i utseendet med en sliskig filmskådespelare vid namn Valentino. Man påstår, att jag har en liknande profil som bemälde person. Mamma tycks tro att det är något att vara glad över…

Dagboksskrivande inbjuder förstås till förnumstighet. I övrigt framstår Lennart som en ganska harmonisk, social och reflekterande tonåring. Han cyklar och badar, läser pojkböcker, flörtar med flickor och försöker röka pipa för att stärka sin ”manliga pondus.”

Något socialt och politiskt engagemang syns dock inte. Det vaknar först när han kommer till Lund i slutet av 1920-talet och får kontakt med de radikala kretsarna kring Clarté. Likt den man som långt senare ska upphöja honom till statsråd, Olof Palme, menar Geijer att det var en intellektuell process snarare än någon personlig erfarenhet som förde honom till socialismen. Från en borgerlig kulturradikal utgångspunkt övertygas han om möjligheten att skapa ett jämlikt samhälle genom rationell fördelning.

Men i ett viktigt avseende skiljer han sig från Palme. Denne var, oavsett värderingar, inriktad på att lämna ett avtryck i samhället. Geijer tycks därmed på ett nästan subversivt sätt ha lidit brist på personlig ambition. Han läser litet på måfå, väljer juridiken när en kamrat säger att han är lämpad, men utan någon påfallande entusiasm. Efter studierna landar han i hyresgäströrelsen tack vare en kamrat, vandrar vidare till chefsjuristposten i TCO för att 1966 plockas in som konsultativt statsråd i regeringen av Tage Erlander.

Det betyder inte att han var utan patos. Tvärtom spårar Bjereld en livslång tråd genom Geijers liv: ”ett okuvligt frihetsbegär”. Nu är ju frihet ett av det politiska språkets mer komplicerade ord; en del menar med Kris Kristofferson att det bara står för att man inte har något att förlora. Men för Geijer var friheten högst kroppslig och konkret. Han ville befria sexualiteteten från den borgerliga skamkulturen och framför allt ville han avskaffa fängelsestraffet som han ansåg inhumant och improduktivt.

Det gjorde honom till mannen för dagen under det ”långa sextiotalet” mellan 1963 och 1975. Det är häpnadsväckande att läsa Geijers radikala uttalanden i dag, när justitieministrar av alla kulörer vill bygga rymningssäkra superfängelser och öka strafftiden. 1975, två år innan Geijeraffären briserar, förklarar han i en intervju att fängelsestraff ska bli ”något mycket ovanligt” och att ”för de flesta ensamma män på våra anstalter tror jag att en tillvaro utanför kåken med en kvinna och helst ett barn vore det lyckligaste”. Det känns intuitivt riktigt: det är brist på kärlek som skapar brottslingar. Men det är också en monumental och ganska patriarkal beställning: att samhället ska ordna kvinnor och barn till olyckliga män.

Jag skrev inledningsvis att Geijeraffären inte hade så mycket med Lennart Geijer som person att göra. Men det finns kanske en viss logik. Avslöjandet om att Geijer var misstänkt för att ha gått till prostituerade inträffade samtidigt som tiden ömsade skinn när det gällde den allmänna synen på prostitution.

Fram till mitten av 1970-talet var DN fyllt av radannonser för kvinnor som erbjöd sexuella tjänster under beteckningen massage och posering, vilket tycktes betraktas som mer eller mindre normal småföretagsamhet. I det stora DN-avslöjandet 1977 var det heller inte frågan om det var rätt att köpa sex som stod i centrum, utan att politiker som gick till prostituerade utgjorde säkerhetsrisker. Men bara något år senare frilade folkpartisten Bonnie Bernström en mer relevant aspekt. Sexköp var en fråga om kvinnosyn och inte säkerhetspolitik: ”Därför kan aldrig en politikers kontakter med prostituerade ha med privatlivet att göra – det är politiskt viktig information.”

I det perspektivet är det förstås självklart att Geijers kontakter med Lillemor Östlin och eventuellt andra prostituerade måste granskas. Så till vida föll den frihetlige Geijer på eget grepp. Men ironin är att han tycks ha varit så långt från den maktberusade politikern som lättar på trycket med tillfälligt köpsex som man kan komma. I stället ger Bjereld oss ett fint porträtt av en litet egensinnig och kanske naiv man som ville ge medborgarna mycket frihet men hade svårt att se de patriarkala maktstrukturer han själv var del av.

Lennart Geijer träffade under tio års tid en kvinna som begått brott, suttit i fängelse och använde narkotika. Bjereld tvivlar på att de hade en sexuell relation, andra menar att det är självklart. Men om man litar på Lillemor Östlin när det gäller sexet får man nog också acceptera hennes omdöme om Geijer i andra delar: han var ”varm, ärlig och djupt engagerad i sociala frågor”. Hur många politiker kan man säga det om?

Henrik Berggren är historiker och författare.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet