Filosofi & psykologi

Genom att rikta blicken inåt kunde Burton vända sig utåt

Melankolins anatomi
Robert Burton

Atlantis
254 sidor
ISBN 9789178110117

| Respons 3/2019 | 12 min läsning

Den engelske renässansmannen Robert Burtons stora verk Melankolins anatomi befinner sig i skärningspunkten mellan en äldre fysiologisk och en modern psykologisk syn på melankolin. Den främsta orsaken till detta tillstånd är enligt Burton lättja och inåtvändhet, men det är inte ett tillstånd som är tömt på mening och innehåll. Den skaver, plågar och retar, men inspirerar också till handling. Melankolin förknippas rentav med åtråvärda egenskaper, för en melankoliker framstår i många avseenden som en person som har uppnått en högre vishet. Det är en berömvärd kulturinsats av Arne Melberg att ha översatt detta verk till svenska.

”Melankoli”, oljemålning av Constance Marie Charpentier (1767–1849). Foto: Musée de Picardie / Wikimedia commons

Robert Burton var en engelsk renässansman, tillika präst och bibliofil, som framlevde sitt liv i symbiotisk kärlek till de bibliotek varur han hämtade inspiration till sitt livsverk – The Anatomy of Melancholy. Detta hans magnum opus blev en stor succé redan på 1600-talet och har citerats flitigt sedan dess. Den som har läst någon idéhistorisk skildring av själsligt lidande, såsom Karin Johannissons lika populära som förträffliga Melankoliska rum från 2009, har redan etablerat en indirekt bekantskap med Burton. Johannisons bok börjar just med hans ord: ”Vem är inte galen? Vem är fri från melankoli?”. Och Burton tar sig verkligen an att söka efter melankolin överallt. Strängt taget lämnade han sällan sina bibliotek, men eftersom han hade tillgång till sin tids mest omfångsrika sådana, hade han en rik medicinsk och idéhistorisk källa att ösa ur. Och öser gör han sannerligen. Uppskattningsvis citeras 1250 olika författare i originalverket och anatomin erbjuder därför inte enbart inblick i 1600-talets föreställningsvärld, utan speglar tänkandet från antiken fram till Burtons dagar.

Titeln Melankolins anatomi berättar något om hur författaren tar sig an sitt ämne: med en vetenskaplig ambition att systematisera tillståndet, som visar sig vara en mångfald av tillstånd, fast förankrad i renässansens blick på mänsklig anatomi. Arne Melberg, som träffsäkert översatt verket, skriver i sitt förord att Burton befinner sig i skärningspunkten mellan en äldre fysiologisk och en modernare psykologisk syn på melankoli. Det förekommer hela tiden en glidning mellan nivåerna av fysiologisk determinism, moraliska tillkortakommanden och olyckliga omständigheter i Burtons verk.

Samtidigt är det intressant hur denna glidande tvetydighet är minst lika närvarande i vår tids syn på tillstånd av svårmod. Försöken att förankra det psykiska lidandet i den biologiska kroppen har återkommit med ny kraft de senaste decennierna, men i stället för kroppsvätskor i obalans är det nu signalsubstansernas förmodade obalans som ges förklaringsvärde. Burtons noggranna kartläggning av dietens inverkan på själen hade säkert avfärdats som skrock för tjugo år sedan, men de senaste åren har även sett ett stort uppsving i intresset för både maten och tarmen; viss föda sägs vara både inflammations- och depressionsalstrande. Det är en intressant idéhistorisk rundgång. Vi fortsätter våra försök att hitta svaren på de svåraste frågorna i det mest konkreta och iakttagbara.

Melankolin som tema tenderar alltså att röra sig i gränslandet mellan abstraktion och konkretion, mellan kroppen som materia, och som besjälad, levd erfarenhet. Svårigheten att skilja dem åt blir tydlig i vår metaforiska relation till världen – i tendensen att blanda fysiska och psykiska egenskaper. Johannisson påpekar i Melankoliska rum, med hänvisning till Foucault, att det är rimligt att tänka sig att det var upplevelsen av melankoli som en själsligt mörker som gav föreställning om att svart galla orsakade den, snarare än tvärtom. Någon svart galla existerar inte, mer än som en poetisk projektionsyta för upplevelsen av svårmod (trots att ordet melankoli, som betyder just svart galla, finns kvar). På samma sätt kan man förstå varför Burton avråder från fisk som föda, då den kalla och slemmiga fuktigheten kan tänkas leda till ett lika slemmigt och flegmatiskt sinnelag.

Den orsak till melankoli som Burton ändå för fram som den allra viktigaste är lättja, och alla varianter av sysslolöshet, inåtvändhet och ensamhet. Han varnar för en sådan världsfrånvändhet, som först kan verka njutbar, men som är en förrädisk väg in grubblerier och livsleda.

Inom många områden, såsom politiskt tänkande, konst och filosofi, kan renässanstexter läsas med behållning och igenkänning, eftersom frågorna talar till de frågor vi ställer oss, eller borde ställa oss, i dag. Och flera av Burtons ämnen är av en sådan art, både då han håller sig nära melankolin och när han skenar iväg på någon av sina långa sidospår. Exempelvis tar han sig an frågan om hur en idealstat bör se ut och presenterar sin version av en sådan utopi. Samtidigt är den medicinska vetenskap Burton bygger på så hisnande fjärran vår tids kunskap om kroppen, att det är lätt att ett litet anakronistiskt ömkande leende letar sig in vid läsningen.

Burtons melankoli beskrivs alltså med begrepp från humoralpatologin, läran att kroppens tillstånd beror på (o)balansen mellan de fyra kroppsvätskorna (blod, slem, gul och svart galla). Spännande nog kan denna teori varieras i oändlighet, och idén att melankoli beror på överskott av svart galla utgör bara en av otaliga variationer. Burton framför ofta en hejdlös blandning av från vår horisont sanslösa hörsägner om allt från män som tror de är vargar och tranor som är olyckligt förälskade i människor till vidskepliga föreställningar om botande amuletter eller religiösa idéer om häxor och djävlar, vilket vittnar om en föreställningsvärld mycket långt från vår egen.

Sådana som har ett missförhållande av Måne, Saturnus, Merkurius i sina fortplantningsorgan; sådana som lever i alltför kalla eller alltför varma klimat; sådana som fötts av melankoliska föräldrar; som försyndar sig beträffande det onaturliga, som är svarta eller rödbrusiga, som har små huvuden, som har ett hett hjärta, fuktig hjärna, het lever och kall mage, som har varit långvarigt sjuka, som är enstöringar, ivriga läsare, eftertänksamma, som lever ett stillasittande liv, alla dessa är mest utsatta för melankoli.

Det kan alltså handla om både ärftliga och förvärvade egenskaper, miljön i snäv och vid bemärkelse, kroppens anatomi och omoraliskt leverne. Den orsak till melankoli som Burton ändå för fram som den allra viktigaste är lättja, och alla varianter av sysslolöshet, inåtvändhet och ensamhet. Han varnar för en sådan världsfrånvändhet, som först kan verka njutbar, men som är en förrädisk väg in grubblerier och livsleda. Mest utsatta är därför studenter och lärda män. Det märks att Burton talar av egen erfarenhet och han beskriver hela sitt livsverk som ett ”melankoliserande” – ett sätt att ”krafsa sig där det kliar” och förvandla sin ”härskarinna Melankolia”, sitt ”malus genius” (onda genius) till sitt eget motgift. Melankolin är alltså inte, som depressionsbegreppet i vår tid tenderar att vara, tömt på mening och innehåll. Den skaver, plågar och retar, men inspirerar också till handling. Den fascinerar och stretar emot en enkel definition. Tillståndet förknippas rentav återkommande med eftersträvansvärda egenskaper. Den idéhistoriskt vanliga kopplingen mellan (manlig) genialitet och melankoli förekommer naturligtvis, och melankolikern framstår i många avseenden som någon som uppnått en högre vishet:

Fruktan och sorgmodighet håller dem nyktert tempererade, befriar dem från mången tygellös handling, som man annars kastar sig ut i av festlig dumdristighet; därför är de inga siccari, skränfockar, tjuvar eller mördare. De blir lätt modstulna men lika lätt återställda av vänliga ord och övertygelser. Eftersom de är trötta på livet bedåras de inte i första taget av världsliga, fåfängliga, flyktiga nöjen. Om de larvar sig i ett avseende så är de kloka och förståndiga i de flesta andra.

Burton uppehåller sig alltså livet igenom vid en smärta som han också odlar och vinner näring ur, som han stoltserar och kelar med. Utifrån psykoanalytikern Jacques Lacans perspektiv och uppmaning lyckas han verkligen njuta av sitt symptom.

Det är en stor uppgift Melberg tagit sig an med för första gången att översätta detta omfångsrika och svåröversatta verk till svenska, och därmed är det en berömvärd kulturinsats. Arbetet har avkrävt honom viktiga och sannolikt svåra avvägningar för att både vara originalet trogen och samtidigt tillgängliggöra det för en samtida svensk publik. Det år 1621 publicerade originalverket omarbetades under Burtons livstid och omfattade i den slutgiltiga versionen mer än 1300 sidor. Denna svenska översättning har begränsat sig till ungefär en fjärdedel av originaltexten. Melberg motiverar urvalet främst utifrån en ambition att förmedla Burtons stilkonst, och hans utläggningar om melankolins olika varianter och därmed även 1600-talets idévärld. Resultatet är att huvuddelen av boken härrör från avdelning ett av verket, där Burton redogör för melankolins orsaker och symptom, medan del två som behandlar botemedel och del tre som avhandlar underkategorier som ”kärleksmelankoli” och ”religiös melankoli” representeras med relativt korta utdrag.

Översättningen har inte enbart krävt överväganden i fråga om sållning, utan även kring hur originalets språkblandning och stora mängd citat ska hanteras. Burton skrev sin anatomi huvudsakligen på engelska, men hade helst velat framställa sin lärda skrift på latin, vilket framgår av hans långa förord till läsaren (originalets, förord innehåller även en lång dikt tillägnad boken själv). ”Det var inte min avsikt att prostituera min musa på engelska […]utan att uttrycka mig koncist på latin”, skriver Burton och fortsätter på liknande vis smäda folkspråket som han menar är det enda ”våra vinningslystna tryckare” godtar. Men Burton överger knappast latinet. Han strör i stället rikligt med det, som aforistiskt gödsel i den prosaiskt engelska åkern. En lärd 1600-talspublik uppskattade sannolikt nyanserna i denna rika sådd, med effektfull blandning av stilnivåer. Melbergs lösning är att behålla den latinska originaltexten med svensk översättning i fotnoter, vilket hade fungerat bra om citaten inte varit så frekventa. För en svensk och mindre latinsprängd publik av i dag skapar detta ständiga avbrott i läsningens flöde, och ett omvänt förfarande hade gjort texten mer tillgänglig.

Människan har kanske i alla tider – en benägenhet att anse att just den egna samtiden utmärker sig i ett eller annat, oftast negativt, avseende. Det blir en komisk påminnelse om nödvändigheten av nyanser när man ser vår tids alarmism avspeglas i en liknande, fyrahundra år gammal klagan om att melankolin ”ideligen inträffar i våra dystra tider”, är ”så vanligt förekommande i vår galna tid att knappt en på tusen kan svära sig fri”. Det som ändå skiljer synen på melankoli i Burtons framställning mot våra dagars depression och ångest, är en större mångfald av nyanser, både i bemärkelsen av vad som ryms inom begreppet och i hur det värderas och förstås.

Jag låter Burton avsluta där han börjar, i inledningen där han talar direkt till läsaren, och vänder sin vassa penna rakt mot sig själv och det egna verket:

Och vad alla andra barbariska fel beträffar, dorisk dialekt, improviserad stil, tautologier, efterapningar, hoprafsade trasor från många soptunnor, andras exkrementer, bagateller och bjäfs i en enda röra, utan konstfärdighet, omdöme, klokskap, lärdom, rått, barskt, grovt, överdrivet, absurt, fräckt, påfluget, dåligt ordnat, osmält, fåfängt, plumpt, likgiltigt, trist och torrt – jag medger allt detta (delvis är det avsiktligt), du kan inte tänka värre om mig än jag tänker om mig själv. Jag håller med om att det inte är värt att läsa, jag begär inte att du ska slösa tid på något så fåfängligt, jag skulle nog knappast själv vilja läsa den som skrev på detta sätt, det är inte värt besväret, operae pretium.

Förordet fortsätter länge på detta vis, tills Burton slutligen ber om ursäkt även för sitt ”rasande anfall” och lovar en mer nykter framställning i det kommande, varpå han ber alla på förhand om förlåtelse i olika ordalag i ett par sidor. Nykter blir sällan framställningen och tur är det. Som citatet visar så är det genom de vansinniga överdrifterna, de koleriska utbrotten mot det ena och andra, i det hetsiga begäret att uttömma varje ämne och gå vilse i varje sidospår som Burton fortsätter att fascinera. Den ödmjukhet (eller snarare förintande kritik) inför det egna projektet som han visar i förordet står i bjärt kontrast till de implicit grandiosa anspråken i detta voluminösa verk, som överlevt genom århundradena. Denna spännande motsägelsefullhet får en komisk verkan, men är också en träffande illustration av melankolins dubbeleggade svärd: den nitiska kritikern kan göra ner sig själv och samtidigt utmejsla ett enastående livsverk. Genom den inåtvända blicken riktar sig Burton paradoxalt utåt: han talar med dåtidens tänkare för en framtida publik och lyckas nå långt utöver sig själv och sin malus genius.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år
Relaterat
Essä

Högernostalgi och vänstermelankoli

När framtiden ter sig osäker eller dyster blickar många tillbaka på det som man tror har varit en gång. Högern projicerar i dag sin nostalgi på en efterkrigstid präglad av...


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist