Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Historia
Helena Tolvhed
På damsidan
Femininitet, ­motstånd och makt i svensk idrott 1920–1990
Makadam | 300 s | Isbn 9789170611858
Recensent: Lisa Öberg
Genus­perspektiv på kvinnors idrottande

För första gången presenteras damidrottens moderna historia med ett genusvetenskapligt helhetsgrepp. Boken är en imponerande prestation som visar hur kampen för kvinnors idrottande gick hand i hand med andra jämlikhetssträvanden när Sverige moderniserades. En utförligare beskrivning av de större politiska sammanhangen hade dock gjort boken mer läsvänlig.

Sporten är full av spektakulära ögonblick som får symboliska dimensioner i det kollektiva minnet. De flesta sådana minnen utspelar sig på manliga spelplaner, arenor, rinkar och banor. Men även idrottskvinnor i en mansdominerad sportvärld har ögonblick som får ett långvarigt genomslag: Här några nedslag:

Vid de Olympiska spelen 1928 i Amsterdam tillåts kvinnor, på prov, att tävla på distansen 800 meter. Efter loppet kastar sig några av löperskorna på marken. Detta betraktas av kommentatorer och OS-kommittén inte som den segeryttring det förmodligen är, utan som ett tecken på att distansen är för dryg för kvinnokroppen. Det innebär stopp för kvinnliga 800-meterslopp, en bannlysning som gäller till 1960.

Till landsvägs-Grand prix i Argentina 1962 anmäler sig 285 manliga ekipage och ett kvinnligt. Evy Rosqvist med co-driver Ursula Wirth vinner till pressens och tävlingsledningens enorma förvåning samtliga sex etapper och därmed förstås hela rallyt. Rosqvist tonar efteråt ner segern genom att hänvisa till sitt yrke som veterinärassistent på skånska grusvägar. Men sensationen är ett faktum.

I anmälningslistan till maratonloppet i Boston 1967 finns en K.V. Switzer, som på tävlingsdagen visar sig vara Katherine Switzer. Vakter stoppar henne med våld. Loppet är endast öppet för män, men Switzer lyckas ändå gå i mål. Vid nästa Boston Marathon tillåts kvinnor delta, och internationellt anordnas maratontävlingar där kvinnor och män springer jämsides.

Flera sådana spektakulära ögonblick lyfts fram som formativa moment i kvinnoidrottens utveckling i monografin På damsidan – Femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920-1990. Författaren Helena Tolvhed, historiker vid Stockholms universitet med inriktning mot kultur- och maktanalytiska perspektiv på modern idrott, har tidigare skrivit en avhandling om populärpressens skildring av olympiaderna under efterkrigstidens första tre decennier. Den nu föreliggande boken är resultatet av ett projekt som analyserar svensk kvinnoidrott under större delen av 1900-talet, med nedslag i olika epoker och sporter. Bokens kärna består av en rad empiriska fallstudier, var och en avslutad med en analys. En röd tråd är kvinnoidrottens komplicerade förhållande till den hegemoniska och enda politiskt sanktionerade organisationen, Riksidrottsförbundet.

Mest spektakulärt i boken är Tolvheds analys av ett källmaterial som tidigare knappast alls använts av idrottsforskare. Det gäller arkivet som tillhör Svenska Kvinnors Centralförbund för Fysisk Kultur (SKCFK, av motståndarna föraktfullt kallat ”Förbundet med det långa namnet”). Djupdykningen i arkivet sätter tonen för hela boken. Där visar Tolvhed på särorganiseringens möjlighet för kvinnor och analyserar risker med samorganisation för kvinnor och män. Här visas också hennes breda beläsenhet, till exempel när hon diskuterar sina resultat i relation till vad Ylva Waldemarsson och Kjell Östberg funnit om den fackliga rörelsens förmåga att mala sönder kvinnliga initiativ och organisationer genom att utlova utrymme under ett (utåt sett) könsneutralt paraply.

Det visar sig nämligen att SKCFK var något så ovanligt som ett könsmaktskritiskt idrottsförbund med en ledning som var intellektuellt och vetenskapligt högkvalificerad. Förbundet bildades 1924 av bland andra läkarna Karolina Widerström (Sveriges första kvinnliga), Ada Nilsson och Andrea Andreen samt historikern Lydia Wahlström och den banbrytande gymnastikpedagogen Elin Falk. Förbundets grundläggande tes tycks ha varit nödvändigheten av att kvinnor idrottar för att moderniseringen av samhället ska lyckas.

Enligt artikeln ”Kvinnlig idrott, mål och medel” publicerad 1925 i Tidevarvet, som fungerade som förbundets språkrör, behövs ”fysisk styrka, snabbhet, uthållighet, beslutsamhet och sinnesnärvaro” hos kvinnor mer än någonsin. Centralförbundets syn på kvinnokroppen har konstruktivistiska inslag och pekar på risken med att den dåtida debatten fokuserar på könens olikheter och därmed på ”vilka idrottsformer som kunna anses vara kvinnliga eller ej”. Tidevarvet varnar för att den rådande uppfattningen att kvinnor passar för endast ett fåtal sporter ”blir till skada för oss kvinnor”. Kopplingen mellan kvinnlig idrott och kvinnligt förvärvsarbete är grundläggande för förbundet och det finns ett djupt patos för ett likhetstänkande på båda fronter: ”Begära vi kvinnor rätt att få taga upp arbetet jämställda med männen så få vi icke vid den kvinnliga ungdomens fysiska fostran särskilt betona deras känslighet och sprödhet.”

I ledningen för CKCFK fanns alltså företrädare för den del av läkarkåren som stödde kvinnors idrottande och tävlande, medan den läkarexpertis som Riksidrottsförbundet anlitade stod på motsatt sida. Den senare sparade inte på tillfällen att påpeka vilka hälsorisker som följde med kvinnors idrottande och hur oestetisk och onaturlig kvinnlig tävlingsidrott var. Direktören för Stockholms stadion menade till exempel att kvinnor måste få egna idrottsplatser om de insisterade på att sporta, eftersom deras idrottsövningar ännu är ”ofullkomliga, låt oss säga dilettantmässiga. De utsättas därför för hån och åtlöje av jämnåriga manliga åskådare eller av de ynglingar som övar samtidigt”. Han ansåg vid ett möte under slutet av 20-talet att ”det gäller för männen att tilldela kvinnornas deras roll och omsorgsfullt bestämma vad de tåla och var de få vara med, vad som är nyttigt för deras hälsa och utseende och kvinnliga egenskaper”.

I bakgrunden fanns ett darwinistiskt inspirerat resonemang om att männen måste bli mer manliga och kvinnorna mer kvinnliga, en argumentation som tycks ha varit särskilt vanlig under mellankrigstidens första årtionde. Men vilka argument motståndet än anförde, såg SKCFK-förbundet en och samma grundorsak:

Är det inte lustigt att varje gång kvinnorna vidgar sitt verksamhetsområde, så talas det stora ord om att de inte kommer att kunna göra sig gällande och att de kommer att ta obotlig skada till själ och kropp, om de överskrida sina gamla råmärken. Och är det inte egendomligt att dessa stämmor aldrig få rätt. Om och om igen har det visat sig, att kvinnorna klarat sin nya situation utan svårighet och utan att förlora sin charm. (Tidevarvet 1926).

Motståndet är emellertid stort och mäktigt och i början av 1930-talet lämnar de ledande intellektuella SKCFK. Kvinnors friidrott går därefter på sparlåga. Efterhand konstrueras motståndet till kvinnlig löpning, längd- och höjdhopp i stället mera till en fråga om resurser. Det blir slut med påkostade kvinnliga världsmästerskap i friidrott. Under 1930-talet kämpar Kommittén för kvinnlig idrott, bildad 1927 av Riksidrottsförbundet, förgäves för att ens få en affisch med reklam för ett kvinnligt friidrottsmärke.

Signifikativt nog existerar den fotografiskt och layoutmässigt hypermoderna tidskriften Damsporten bara ett enda år, 1930. Tidskriftens grafiskt avancerade fotomontage i modernistisk stil av idrottskvinnor är återkommande i På damsidan, som är rikt illustrerad. Damsporten påminner läsaren av Tolvheds bok om en av hennes huvudteser, nämligen att kvinnlig särorganisering blev ”a road not taken”. Inom fackföreningsrörelsen försvann efterhand särorganiseringen, manifesterad av en uppsjö fackföreningar och yrkesförbund för kvinnliga anställda. Ungefär detsamma hände inom friidrotten där SKCFK och ett annat damförbund så småningom upphörde med sin verksamhet. Kvar fanns nu bara Kommittén för kvinnlig idrott inom Riksidrottsförbundet. Denna fick ett starkt begränsat handlingsutrymme och små resurser, länge med ordförandeklubban i manliga händer och ett fåtal sammanträden per år. Kommittén för kvinnlig idrott sattes på svältkost, konstaterar forskare som Tolvhed citerar.

En svaghet i På damsidan är att Tolvhed sällan analytiskt kopplar kvinnoidrottens utrymme till det politiska rum där idrottsrörelsen delvis befann sig. Tolvhed gör återkommande utblickar mot genusordningens omförhandlingar, men mer sällan mot förändringar inom den politiska sfären. Visserligen förekommer noteringar om hur de politiska ramarna förändras, men de blir mest rena sakupplysningar. När det gäller vådan av kvinnoidrottens inordning i Riksidrottsförbundet (RF) under 1930-talet säger Tolvhed till exempel att den ”allians mellan staten och RF som kom att bli så framträdande under resten av seklet var under utformning och det fanns i praktiken inget utrymme utanför dess ramar.”

Men hur relationen såg ut mellan staten och RF under 20- och 30-talet får vi inte veta mycket om, trots att studien av den kvinnliga friidrotten och inte minst handbollen ofta berör Riksidrottsförbundet och därmed de statliga bidragen till idrotten. Av Tolvheds referenser framgår att andra forskare tidigare beskrivit relationerna mellan staten och Riksidrottsförbundet, men för en idrottspolitiskt oinsatt läsare försvårar ibland bristen på politisk kontext förståelsen av processerna som beskrivs. Det gäller framför allt studien av friidrotten samt handbollsförbundet och dess damkommitté. Däremot är analysen av den kvinnliga rallystjärnan Evy Rosqvist placerat i ett större sammanhang, dock i första hand ett genusvetenskapligt sådant.

Fallstudien av damhandbollens utveckling från 1930 till 1990 börjar när kvinnoidrottens ”första våg” klingat av, då dam- och flickhandbollen kämpar för resurser, men är odiskutabelt underordnad herr- och pojkhandbollen i styrelser och talutrymme. Handboll förblir den första och största kvinnliga lagsporten och etableras när särartstänkandet hade högkonjunktur. Den kontrasteras av Tolvhed mot damfotbollen som slog igenom samtidigt med jämställdhetstänkandet i Sverige, det vill säga tidigt 70-tal. Då satte regeringen press på Riksidrottsförbundet att ge mer utrymme för flickor och kvinnor på idrottsplatserna, något som aldrig hände under damhandbollens framväxt.

Tolvheds studie är unik på det sättet att boken tar ett genusvetenskapligt helhetsgrepp om kvinnoidrottens historia under hela 70 år, om än genom nedslag i ett urval av sporter och idrottsgrenar. Den utgör en imponerande prestation, såväl historiskt som genusvetenskapligt. Mycket nytt empiriskt material redovisas fylligt med användande av spännande perspektiv och ett antal viktiga processer lyfts fram och relateras till internationella trender inom kvinnoidrotten. De teoretiska resonemangen, framför allt hämtade från genusvetenskapen (inte idrottshistoria eller annan idrottsforskning), är välargumenterade och aldrig tyngande. Bokens personregister ökar användbarheten både för den sportintresserade och för forskaren.

Som Helena Tolvhed själv påpekar är det märkligt att genusvetenskapen hittills ägnat förhållandevis litet intresse åt sport och idrott som är en arena där normer och begränsningar för kropparna och könen verkligen ställs på sin spets. Det gäller både själva idrottsutövningen och sportjournalistiken. Men nu föreligger alltså ett förslag till en syntes som hjälper oss att förstå den kvinnliga idrottens utveckling i Sverige, men också vilka utvecklingsmöjligheter som kom av sig. På damsidan kommer med säkerhet att bli ett standardverk, och därmed utgångspunkt för nya frågor och ny forskning, inom såväl genusvetenskap som idrottshistoria.

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet