Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Filosofi & psykologi
Rebecca Solnit
Det avlägset nära
Daidalos | 264 s | Isbn 9789171734341
Recensent: Erik Persson
Geografin och kroppens inre landskap vävs samman

Hur våra liv formas av de platser vi bor på och av de människor som varit där förut är ett genomgående tema i den amerikanska essäisten Rebecca Solnits verk. I den nya boken rör hon sig mot en geografi som vi ofta är omedvetna om: våra kroppars inre landskap.

Ibland får jag post till människor som bodde i mitt hus innan jag gjorde det, och ibland känns min egen kropp som ett hus där olika människor har avlöst varandra som hyresgäster, efterlämnat minnen, vanor, ärr, kunskaper och andra souvenirer.

Raderna dyker upp mot slutet av den amerikanska essäisten och konst- och kulturhistorikern Rebecca Solnits nya bok i svensk översättning, Det avlägset nära, och för mig tycks de sammanfatta två centrala stråk som Solnit rör sig mellan i sin bok: å ena sidan utforskandet av de geografiska platser som vi tillfälligt bebor, där vi finner spår av dem som funnits där före oss och lämnar spår till dem som ska bebo våra lägenheter och hus, vandra på våra gator och tillägna sig våra platser efter oss; å andra sidan utforskandet av våra inre landskap och de relationer, platser och händelser som har format oss och fortsätter att påverka våra liv.

Det geografiska och hur våra liv formas av de platser vi bor på är ett återkommande tema i Solnits författarskap. Så inte minst i Gå vilse – En fälthandbok, den första av Solnits böcker som översattes till svenska. I boken, som jag recenserade i Respons nr 3/2012, pläderade Solnit för vilsegåendet som en metod för att lära sig att se världen i nytt ljus, att våga släppa taget, att öva upp en förmåga att förfrämliga en invand miljö eller ett fenomen vi tycks känna alltför väl, och se det som tidigare gått oss förbi. Bokens tematik tycktes mig tätt sammankopplad med essän som konstnärlig metod. Men även om boken till stora delar var en njutning att läsa och på ett fint sätt rörde sig mellan ett spektrum av intressanta ingångar, upplevde jag ibland att den fastnade i långa refererande delar, där det dröjde alltför länge innan poängen lyftes fram.

Även om denna andra bok i svensk språkdräkt tematiskt sett egentligen är betydligt lösare hållen, så känns den som essäistik betraktad som en framgång. Här lyckas Solnit på ett sömlöst sätt röra sig mellan olika teman, konstarter och berättelser som återkommer och knyts till varandra i en utsökt essäistisk väv, utan att det – med något enstaka undantag – känns krystat eller ansträngt. Även om det geografiska fortfarande får stort utrymme, och ett antal specifika platser och områden (Grand Canyon, Island, Arktis) belyses på olika sätt, är det denna gång det introspektiva utforskandet av Solnits såriga relation till sin mor som ramar in de dryga 250 sidorna och de tretton kapitlen.

Det hela börjar med att en försändelse med femtio kilo aprikoser i tre stora lådor en augustidag anländer hemma hos Solnit. Aprikoserna kom från ett träd i trädgården i hennes mammas hem, som mamman, sakta på väg in i Alzheimers sjukdom, inte längre klarade av att bebo. Den förmanande och överbeskyddande mor som Solnit en gång brutit sig loss från och som alltid betraktat hennes framgångar med missunnsamhet, krävde nu alltmer hjälp, samtidigt som hennes mentala landskap gradvis åts upp av sjukdomen. För Solnit rörde detta nya beroendeförhållande, förskjutningen i mor-dotter relationen, upp ett helt liv av mer eller mindre outtalade konflikter. Detta, tillsammans med de oombedda aprikoserna som pockade på uppmärksamhet och måste tas om hand för att inte ruttna och förgås, bildar den fond som bokens teman och berättelser knyts kring.

Från den stora aprikoshögen som Solnit sakta börjar bearbeta, via stilleben målade under den holländska guldåldern på 1600-talet, rör sig texten mot en tredje typ av geografi som vi ofta är tämligen omedvetna om och tar alltför given: våra kroppars inre landskap. Under en sedan länge försummad mammografi hittas spår som läkarna känner sig tvungna att undersöka ytterligare. Den medicinska genomgången av Solnits egen kropp blir en resa in i dess gåtfulla och okända terräng, ständigt i behov av läkarkårens expertguider och tolkar. Härifrån rör sig texten vidare till sjukdomen lepra och den unge Che Guevara som under sin tid som läkarstudent tillsammans med sin vän Alberto Grando reste genom ett Sydamerika hårt drabbat av sjukdomen, en resa som porträtterats i filmen Dagbok från en motorcykel, 2004.

Det speciella med lepra är att den stryper känseln i olika delar av kroppen. Det är ofta inte sjukdomen i sig som orsakar störst skada utan att den drabbade riskerar att på olika sätt skada och till slut förlora de delar av kroppen den inte längre kan känna. Smärtan och känseln är centrala för att definiera jagets och kroppens gränser, vilket leder Solnit vidare in i en diskussion om empatin som ett sätt att vidga det egna jaget, att känna någon annans smärta. På en samhällelig nivå blir berättelser centrala för att inkludera marginaliserade grupper i samhällskroppen, samtidigt som också bristen på empati kan ha sitt ursprung i kollektiva berättelser om varför den utsatte har förtjänat sin situation eller inte räknas in i kollektivets vi.

Framför allt är Det avlägset nära just en berättelse om berättelser, de som vi skapar omkring våra egen liv och som vi tvingas att omvärdera när relationer förändras och saker vi tagit för givna plötsligt rasar samman. Bitvis kan jag tycka att det blir litet för stort fokus på just individens egna berättelser och jag hade gärna önskat att Solnit fler gånger hade lyft blicken till den kollektiva nivån, just som i diskussionen om empati. För även om vår samtid är besatt av berättelser, när allt från konsumtionsvaror och företag till politiska partier skall paketeras och saluföras, är det just bristen på en större kollektiv berättelse som tycks saknas när våra stora ödesfrågor debatteras: det skenande klimathotet, tillväxtsamhällets kris, slitningar mellan stad och landsbygd.

Är det något Solnit trots allt lyckas väldigt fint med att gestalta så är det just hur våra liv är sammanvävda i ett fint nät av förbindelser framåt och bakåt i tiden, hur vi bebor en värld där allting är konstruerat av människor före oss. Som hon skriver från sitt arbetsrum:

Någon tänkte igenom byggplatsen och ritade den här byggnaden specifikt för den här tomten, någon högg timret i en skog en bit uppåt eller neråt kusten, någon konstruerade stommen, putsade väggarna, lade in ekgolvet, rören och ledningarna, någon formgav och andra byggde stolen jag sitter på, alltihop långt innan jag föddes. Långt innan dess hade människor skapat idéer om hur hus och stolar borde vara beskaffade. Jag är just nu gäst hos anonyma hantverkare som är döda sedan länge, eller snarare hos deras idéer och arbeten, jag är omgiven av fler vålnader i böckerna i rummet och andra rester av träd, språket jag talar, kroppen jag lever i med de anpassningar och begräsningar som oräkneliga förfäder har lämnat efter sig, staden omkring mig, de otaliga gester, handlingar och böner som ständigt formar världen.

Solnit betonar alltså både de materiella ting och miljöer som någon före oss tänkt ut och skapat, som både möjliggör och sätter begränsningar för vår tillvaro, och de böcker och berättelser, inte sällan av sedan länge okänt ursprung, vi läser, tillägnar oss, omformar och bearbetar i nya former. Men hon lyfter också fram de historier vi själva berättar och kanske skriver ner, utan att veta hur de skall komma att mottas, vem deras framtida mottagare är, som när de väl satts i rörelse börja leva sina egna liv. I ett av många fina avsnitt som jag stryker under i boken poängterar Solnit att de vindlingar som vi alla har inne i våra öron, dessa gångar som är centrala både för vår hörsel och för vår balans, inom anatomin kallas för labyrinten. Att någon hör dig betyder helt enkelt att luftens vibrationer letat sig genom denna labyrint till den andres medvetande. Men för att det ska tas emot måste det också hända något där på andra sidan. Ljudet vandrar hela vägen genom labyrinten, men att verkligen lyssna blir att gå ljudet till mötes: ”att känna empati är att sträcka sig ut och ta emot den information som kommer genom sinnenas labyrint, att omfamna och inlemma den.”

Som Solnit mycket riktigt påpekar finns det en stor risk med en värld där många frestas att bara lyssna på det som bekräftar den egna världsbilden, det som inte utmanar utan redan är välbekant. Det blir helt enkelt många understrykningar och utropstecken i denna bok, där Solnit med en frapperande lätthet i stilen rör sig mellan tankegångar, teman och berättelser. Jag kan bara hoppas att fler böcker av Solnit föräras svensk översättning.

Erik Persson är doktorand i filmvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet