Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Lena Kåreland
Älska, det är allt!
George Sand i liv och dikt
Atlantis | 477 s | Isbn 9789173537018
Recensent: Anna Jörngården
George Sand bortom schablonerna

George Sand var en kändisförfattare i sin samtid men är knappast läst i dag. Lena Kåreland vill presentera Sands normbrytande liv och omfattande författarskap för en svensk publik. Det är en upplysande och nyansrik studie som dock hade tjänat på en mer genomförd läsning av samspelet mellan liv och dikt.

George Sands stora, mörka ögon blickar mot oss från omslaget av Lena Kårelands biografi Älska, det är allt! – George Sand i liv och dikt. Den omfångsrika boken är mycket passande formgiven. Fotografen Nadars porträtt av den omkring 60-åriga Sand utstrålar karaktär och pondus. Hon beskrev en gång sig själv som ”krigare, orator och präst” och ser man det här suggestivt lilatonade fotot tror man henne lätt. George Sand höll sig aldrig inom några gränser, så inte heller här. Det utsläppta mörklockiga håret är så stort och burrigt att det inte får plats på framsidan utan flödar ut på bokryggen. Sällan har det engelska uttrycket ”larger than life” känts så rätt för att beskriva en person.

George Sand var en av det franska 1800-talets mest fascinerande gestalter. Född 1804 som Aurore Dupin debuterade hon som författare med romanen Indiana (1832), under den pseudonym hon blivit känd som. Boken som handlar om kvinnor som offer för manligt förtryck tillkom i indignation över de äktenskapslagar som reducerade den gifta kvinnan till samma status som ett barn. Kvinnans villkor som hustru och älskarinna samt hennes kringskurna möjlighet att leva ut sin sexualitet blev Sands stora teman under 1830-talet. Det var ämnen som grundlade hennes skandalrykte, men också till viss del hamnade rätt i tidens revolutionära stämningar som såg framväxten av en feministisk press.

Det författaren Sand berättar om i sina melodramatiskt upplagda romaner hade den unga Aurore egna erfarenheter av. Arton år gammal gifte hon sig hastigt med baron Casimir Dudevant, uppenbarligen i önskan att göra sig fri från en besvärlig familjesituation. I stället får hon se sig fast i en än större ofrihet. Aurore vantrivs svårt i äktenskapet med en man som hon visar sig inte ha något gemensamt med. Som tjugosexåring tar hon ett radikalt beslut: separation. Äktenskapet upprätthålls bara i formell mening, och hon beger sig till Paris för samliv med sin unge älskare.

Nu börjar det liv eftervärlden förknippar med George Sand. För att lättare kunna röra sig fritt klädde hon sig ibland i manskostym, och blossande på cigarrer strövade hon ensam på Paris gator och gick på teater med sina manliga vänner. Hon har den ena passionerade och katastrofala kärlekshistorien efter den andra, eller för den delen samtidigt. Mest välkända är hennes förhållanden med Alfred de Musset och med Chopin, relationer som hon gjorde till litteratur, allra mest uttalat i Elle et lui (1859). Samtidigt tycks hon ha stått i vänskaplig förbindelse med mer eller mindre alla som ”var något” i hennes samtid. Hon vandrade i Mont Blanc med Liszt, diskuterade filosofi och samhällsfrågor nätterna igenom med Balzac och Flaubert, hade Delacroix som flitig sommargäst och brevväxlade intensivt med personer som Hugo, Heine och Turgenjev. Dessutom umgicks hon med politiska radikaler och spelade en aktiv roll i februarirevolutionen 1848 samtidigt som hon skötte sitt gods Nohant.

Lika febrilt aktiv som hon verkar ha varit i sitt privatliv var hon som författare. Under de fyrtiofyra år hon var verksam gav hon i genomsnitt ut två romaner per år. Förbluffade samtida vittnen berättar om hur hon kunde avsluta en roman och påbörja en ny under samma timme, alltmedan hon, med Colettes ord, inte gick miste om en älskare eller ett bloss på sin pipa. Förutom sina kardinalteman kvinnlig frihet och sexualitet engagerade hon sig litterärt i kampen mot sociala klyftor och mot det katolska prästerskapets makt, och belyste villkoren för arbetare och fattiga människor på landsbygden. Gradvis förändras hennes rykte. Från att ha uppfattats som en chockerande manslukerska blir hon en moralisk förebild – den goda slottsfrun på Nohant.

Sand blir alltså i olika skeden av sitt liv inpassad i två diametralt olika kvinnostereotyper – både femme fatale och den goda modern. Men ingen kunde egentligen passa sämre för att bli inplacerad i fack, särskilt på grund av sitt kön. Den androgyna Sand bröt sig ur alla könsdefinitioner och såg snarare sig själv som något tredje. I orden om huvudpersonen Nanon i romanen med samma namn kommer vi nära Sands självuppfattning: ”Du är ett undantag, ett mycket märkligt undantag. Du är varken kvinna eller man, du är både och, med de bästa egenskaperna från varje kön.” Bilden av sig själv som undantag hade ur feministiskt perspektiv både negativa och positiva konsekvenser. Sand var ofta kritisk mot andra kvinnor och delade en manlig överlägsenhet mot det så kallat svagare könet, som hon inte identifierade sig med. Hon tog således inte ställning för kvinnorörelsen, men blev ändå genom sitt exempel en viktig feministisk ikon. För Flaubert var hon ”seklets ende store man”, men än bättre fångar han henne som könsöverskridande urkraft då han menar sig inte kunna likna henne ”vid något bättre än en stor flod i Amerika”. Sand var vad vi i dag kallar queer; hela hennes existens var egentligen ett enda stort normbrott.

Lena Kåreland har alltså ett stort och färgsprakande material att arbeta med då hon tar sig an att skriva en bok om George Sand i liv och dikt. Dispositionen hon väljer följer en indelning i sex kapitel. Boken inleds med en framställning av Sands livshistoria och självbiografin Histoire de ma vie (1855, publicerad i tio volymer!). Sedan följer ett kapitel av kronologisk genomgång av de olika faserna i det omfattande skönlitterära författarskapet. Därpå belyses Sand som brevskrivare. Även i detta avseende var hon en produktiv författare, det kunde bli uppåt tio brev per dag. I nästa separata avsnitt behandlas Sands politiska uppfattningar, och före en kort epilog ägnas ett kapitel åt hur hon tagits emot i forskning och kritik.

Det är inte ett helt lyckat upplägg. ”För Sand löpte liv och skrivande parallellt på ett ovanligt intrikat och spännande sätt”, skriver Kåreland, men i stället för att göra rättvisa åt denna inflätning går kapitelindelningen åt motsatt håll. Resultatet av försöket att upprätthålla strikta gränser mellan självbiografins Sand, skönlitteraturens Sand, brevens Sand och den politiska Sand blir en brist på fördjupning och framställningen förlorar i driv och nerv. Som läsare får man lätt känslan av att hela tiden börja om från början i stället för att röra sig vidare mot ökad förståelse. Framför allt tyngs läsningen av upprepningar, ofta även av grundläggande faktainformation.

Delvis verkar dessa framställningsproblem handla om en ambivalens inför det egna projektet. Kåreland vänder sig upprepade gånger mot att fascinationen för Sands liv – och då i synnerhet hennes vidlyftiga kärleksliv – har överskuggat hennes författarskap, som alltmer fallit i glömska. Kåreland kallar träffande Sand för ”schablonernas offer” och gör en vällovlig insats för att upplysa om vidden och betydelsen av hennes litterära verksamhet. Den som främst har en vag bild av henne som Chopins älskarinna får tänka om. Men litteraturanalyser utgör endast en mindre del av den omfångsrika boken, och är dessutom rätt allmänt hållna. Sands liv är till stor del ämnet även för Kårelands bok, men samtidigt verkar hon orolig för att därmed spela med i ett spel som förminskat en av det franska 1800-talets allra mest lästa författare. Försöken att hålla liv och dikt åtskilda och det relativt nedtonade porträttet av Sand kommer antagligen ur en önskan att göra henne rättvisa som konstnär och att fjärma sig från gottande i smaskiga detaljer om hennes sexliv.

En annan lösning, som jag tror hade kunnat ge mer intressanta resultat, hade varit att gå åt andra hållet och i stället driva undersökningen av det intrikata samspelet mellan liv och skrivande längre, i samklang med det internationellt snabbt växande forskningsfältet ”life writing”. Kåreland nuddar vid möjligheten; hon nämner vid ett tillfälle att Sand ”borde vara av stort intresse” för denna forskningsinriktning. Ett sådant angreppssätt, som kommer ur vår tids stora intresse för det biografiska och för samspelet mellan liv och fiktion, hade kunnat fördjupa och förnya förståelsen av Sand. Inte minst hade vi kunnat få nya perspektiv på konstruktionen av henne som persona, en process som hon å ena sidan själv orkestrerade och som å andra sidan skett i samtida mottagande och efterföljande forskning.

Ett förnyat biografiskt förhållningssätt hade också kunnat ge boken tydligare linje och ärende. Varför ska man läsa just Kårelands bok om George Sand, en författare som det så klart ägnats många tidigare böcker och litteraturanalyser? Kåreland arbetar med redan känt material och motiverar främst sin studie med att det finns mycket litet skrivet om Sand på svenska. Jag ställer mig frågande till om detta räcker. Det låter mer som en anledning till en översättning, och Kåreland gör givetvis något mer. Hon gör sig själv en otjänst då hon inte tydligare belyser sin egen insats och sin plats bland andra Sand-läsare. Man skulle kunna tycka att jag ställer orimliga krav på en bok som framför allt vill öka kunskapen om och väcka intresse för George Sand hos en bredare allmänhet. Kanske. Men även i fråga om vem den tänkta läsaren är glider Kårelands bok. Den som aktivt söker kunskap om Sand går antagligen någon annanstans, men samtidigt uppfattar nog många av dem som brukar låna de senaste populära biografierna på biblioteket boken som för tung.

En av de intressantaste frågor Kåreland sätter sökljuset på är hur vi ska förstå att en i sin samtid så dominerande gestalt som George Sand i dag är så pass okänd. Kåreland för relevanta resonemang om kanonbildning och skillnaden i hur historien vanligen behandlar mäns och kvinnors författarskap. Dostojevskij berättar i sin dagbok om första gången han läste Sand. Han hamnade i ett så upphetsat tillstånd att han inte kunde sova, skriver han. Det är en tänkvärd läsarreaktion, framför allt för att den i dag framstår som så föga självklar. Vad är det som förändrats sedan hans sömnlösa natt? Och vad är det som gör att vår bild av Dostojevskij inte enkelt passar ihop med hänryckt Sand-läsning? Hur som helst tror jag att vi får acceptera att få nutida läsare kommer att kunna dela den spänning Dostojevskij upplevde. Men att Sands litteratur kanske ändå mest hör hemma i sin samtid gör henne på inget vis mindre viktig, och förminskar heller inte hennes betydelse för de skeenden som format vår tid och litteratur. Kanske är detta den främsta insikt man kan bära med sig från Kårelands bok.

Det blir en litet småaktig avslutning, men jag kan inte låta bli att uttrycka min förvåning över att påståendet att Lord Byron skulle ha skrivit Dorian Grays porträtt – vilket jag inte kan tänka mig att Kåreland verkligen tror – lyckats slinka igenom korrläsningen.

Anna Jörngården är forskare i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och University of London.

 

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet