Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Konstarterna & medier
Ingrid Elam
Jag: en fiktion
Albert Bonniers Förlag | 192 s | Isbn 9789100126650
Recensent: Jesper Olsson
Gestalta jaget i en självupptagen tid

Elams essä rör sig genom historien men det är 2000-talets upptagenhet vid jaget som står i centrum. Hur hanterar författarna den exploatering av den egna personligheten som den medialt överlastade samtiden lockar till?

Exakt vad signalerar autenticitet, närhet och uppriktighet i en litterär text? Vad gör att vi tror eller är villiga att tro – eller åtminstone skjuta upp vår misstro, som Coleridge en gång föreslog – på det som står där, för att därmed kanske upptäcka något i den värld som omger och ryms inom oss? Ett inte orimligt förslag är ”jag”, ett jag som pekar ut en konkret avsändare till det som skrivs. För jag – i sig ett lika tomt tecken som det eller där – får ju kraft av att hänvisa till en kropp och ett medvetande, som likt läsarens är utelämnade åt tidens och rummets verkningar, åt begär och drömmar, förändring, åldrande och död. Och mer än så. För till skillnad från han eller hon tycks inte någon distans finnas mellan den som talar och det som omtalas, vilket spiller över på läsaren: ”Jaget laddar texten med närvaro, det skapar illusion, drar in läsaren i det kyffiga lilla rummet […] Det går inte att värja sig mot denna romanfigur, detta jag: läsaren är i hans våld.”

Detta citat handlar om en specifik jag-berättare, den vi möter i Knut Hamsuns roman Sult (1890), och det är hämtat från en nyutkommen essäbok av kritikern, litteraturvetaren, med mera, Ingrid Elam. I en litteraturhistorisk tur från Sapfo till Karl Ove Knausgård kartlägger och undersöker Elam det litterära jagets skiftande framträdelseformer i dikter, romaner, essäer och självbiografier. Bokens lakoniska titel är Jag. Den lika korthuggna, men preciserande undertiteln: En fiktion.

Det senare påminner om att de jag som cirkulerar i litterära verk alltid är att fatta som mer eller mindre konstfärdiga konstruktioner, vars likheter med den som skapat dem bör betraktas som tillfälligheter, vilket amerikansk fiction ibland försäkrar oss om i en inledande anmärkning. Men det kan också finnas goda skäl att undersöka och diskutera dessa potentiella likheter mellan författare och ”jag”; även om de senare är att förstå som konstruerade, betyder det inte att de inte kan göra anspråk på autenticitet eller unicitet. Det som förenar de jag som Elam lyfter fram i sin bok är också sådana saker som ett ”försvar för den egna friheten, känslan, sanningen”, som det heter i de avslutande raderna i introduktionskapitlet. Men hur detta försvar tar form växlar förstås med den enskilda textens form och språk, och med dessas förhållande till en läsare och historisk kontext.

Jag. En fiktion är i stort sett organiserad kronologiskt, som ett stafettlopp genom historien. Men de enskilda kapitel som armerar essän har rubricerats tematiskt, vilket också indikerar några av de förändringar och förskjutningar som det litterärt formgivna jaget har utsatts för i Elams läsning: ”Klassiska jag” (Sapfo, Catullus, Augustinus och Montaigne) följs således av ”Känsliga jag” (Goethes Werther givetvis, som låter sina egna känslor färga världen, liksom den Jean-Jacques som är huvudperson i Rousseaus bekännelser), vilket leder vidare till ”Jagets egen historia”, där Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) står i fokus och där det ”kvinnliga jagets bildningsgång […] mer komplicerad och därmed intressantare” granskas i en uppmärksam och engagerad läsning.

Elam poängterar hur detta kvinnliga jag ofta har varit tvunget att framställas negativt: inte genom att byggas upp del för del, utan genom att bitar av de kvinnliga identiteter som står till buds i ett givet samhälle tas bort, en efter en. Det som gör Brontës roman intressant är hur hon lyckas konfrontera och bryta mot de mönster som hennes egen tid upplät, en tid då den egna kvinnliga historien ”måste kläs in i brudslöja”. ”Hon ställer alltid sitt jag mot den kvinnliga identitet som erbjuds”, skriver Elam, ”och jaget vinner varje gång.” Vad Brontë lyckas med i sin berättelse om Jane och Rochester är något som knappast var möjligt i det faktiska livet på hennes tid: att förena inte bara kärlek och äktenskap, utan också äktenskap och författarskap. Och hon gör det genom att gestalta hur ”Jane […] redigerar berättelsen om sitt liv”, och genom att konstruera en ”läsare som hon kan berätta allt för och som förstår vem hon är: ett undantag från alla regler”.

Det är också i detta kapitel som Elams egen essä bränner till ordentligt för första gången, som om hennes läsarblick nu fick en energi, som inte riktigt var där i diskussionerna om Rousseau med flera. Den ovan nämnda insikten om läsarens betydelse för vad ett jag kan vara i en litterär text, fungerar även som ingång till nästa kapitel, ägnat åt Emily Dickinson. Men trots att det rör sig om en av 1800-talets mest fascinerande poeter, tycker jag att essän här mattas en aning igen – för att på nytt flamma till när Dickinsons mer undflyende jag sidoordnas med Vladimir Majakovskijs grandiosa dito, som träder fram i ”Ett moln i byxor” (1915) i det ryska avantgardets genombrottsår.

Och så fortsätter det. Mitt intresse och engagemang växlar, och ibland har jag en känsla av att det även gäller för den som granskar de olika jag som lockas fram ur raderna av tecken: Victoria Benedictssons ”sanna” jag i hennes dagbok eller August Strindbergs ”opålitliga” jag i En dåres försvarstal (1887–1888), Prousts socialt konstruerade jag i På spaning efter den tid som flytt (1913–1927) eller det ”manipulerande jag” som bearbetar det förflutna i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) – eller de upprepande och illusionskrossande som jag möter hos Kerstin Ekman och Marguerite Duras. Elam har en skarp blick för vad som sker i texterna, och lyfter elegant fram talande passager. Men här och var blir textbesöken ganska korta, och man får en känsla av att det viktiga väntar runt hörnet. Kanske på den fläck i historien där vi själva står och stampar.

För det är det tidiga 2000-talets upptagenhet vid jaget, det självbiografiska och den verkliga verklighetens tilltagande spelrum inom fiktionens territorium som utgör avfyrningsramp för den reflektion som här tar gestalt. Hur hanterar romaner och andra slags prosatexter (poesin lyser med sin frånvaro) den exploatering av det egna namnet och den egna personen som en medialt överlastad samtid lockat till i allt från reality-tv till diverse sociala medier, vars beteckningar man inte orkar upprepa? Och de nordiska namn vi omedelbart tänker på i sammanhanget – Carina Rydberg och Maja Lundgren, Lars Norén och Karl Ove Knausgård – hör förstås till dem som Elam tar upp.

I sinom tid. För de mer intressanta kapitlen föregår dessa, och behandlar mindre medialt genomtuggade litterära figurer. Här finns dels ett kapitel, där en trio yngre svenska prosaister står i fokus: Jonas Hassen Khemiri, Jerker Virdborg och Sara Stridsberg, vilka på olika sätt bearbetar storheterna jag och biografi i romaner som Montecore (2006), Försvinnarna (2005) och Happy Sally (2004). Och här finns ett kapitel där tyngdpunkten ligger på en av mina favoritromaner i den svenska samtiden, Lars Jakobsons I den Röda Damens slott (2000). Jakobsons text såväl som Elams läsning visar hur det litterära jagets komplexitet tilltar med den genremässiga medvetenheten och ambitionen att vidga romanens räckvidd och form. Hos Jakobson aktualiseras och undermineras de gängse modellerna för hur ett subjekt formas – barndomens betydelse, och så vidare – och i stället framträder vad Elam kallar ett ”kaleidoskopiskt jag”. I detta kapitel, som även behandlar en roman av Jan Kjærstad, påminns man därutöver om att de mest tankeväckande insikterna om jagframställning och konstruktionen av subjekt inte nödvändigtvis levereras i litterära verk där jaget dansar längst fram, väl synligt, på scenen.

Jag. En fiktion är utan tvekan en essä med aktualitet, samtidigt som den alltså ger relief åt sitt ämne genom en i flera bemärkelser kvick historisk rundtur. Den gör också sällskap med litteraturvetenskaplig forskning kring självbiografier, dagböcker och autofiktion som tagit form under senare tid. Elam nämner själv Arne Melbergs bok Självskrivet (2008), som sträcker sig från Montaigne in i den omedelbara samtiden. Men om man vidgar fokus en aning, och till exempel närmar sig blandningen av fakta och fiktion eller förhållandet mellan litterärt skrivande och författarens iscensättning av det egna jaget i mediala sammanhang, finns andra studier värda att nämna, som Christian Lenemarks avhandling om Carina Rydberg och Stig Larsson eller den danske litteraturvetaren Poul Behrendts studie av ”dubbelkontraktet” mellan författare och läsare, enligt vilken läsaren fås att tro att det i ena stunden är fiktion som hon eller han läser, och i nästa stund fakta. Vidgar man fokus än mer, bort från det exklusivt litterära jaget, hör förstås frågor om självteknologier, självframställning och subjektivering till de mest genomtröskade frågorna inom filosofi och litteraturteori under de senaste decennierna.

Elams essä för inte något fördjupande samtal med denna, om man så vill, mer akademiska diskussion. Och jag tycker det är synd. Även om hennes essä fångar upp väsentliga aspekter i en jagets litteraturhistoria – och urvalet är förstås med all essärätt, som hon själv påpekar, personligt – så saknar jag fler problematiserande och elaborerade resonemang kring de frågor som pekas ut kring textjaget, det biografiska jaget och kring förhållandet mellan litteratur och verklighet. Under läsningen väntade jag, till exempel, förgäves på att begreppet ”performativitet” skulle aktualiseras, ett begrepp som – om än svårfångat – har gett ny energi åt de samtida diskussionerna om hur subjekt konstrueras i språk. Jag tror inte att en sådan term, eller de reflektioner den hade kunnat ge upphov till, hade skrämt bort några läsare ur essän.

Symptomatiskt nog saknas också det senaste decenniets kanske mest utmanande och förbryllande verk i gränslandet mellan fiktion, självbiografi och verklighetsåtergivning: Claus Beck-Nielsen (1963–2001). En biografi (2003). Det är ett verk som trotsar de traditionella genrebeteckningarna och som bygger på just iscensättning och performativa operationer i text (och bild); ett verk som inte bara tvingar oss att fundera på var litteraturens gränser ska dras i dag (gentemot andra konstarter och medier), utan också vrider frågorna om jag, autenticitet och närvaro ett varv till. Kanske till och med ur led.

Jesper Olsson är forskarassistent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och litteraturkritiker.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet