Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Konstarterna & medier
Siv Strömquist
Skiljeteckensboken
Skiljetecken, skrivtecken och typografiska grepp
Nationella forskarskolan i pedagogiskt arbete | 189 s | Isbn 9789198092202
Recensent: Lars Grahn
Giltiga regler för textens tomrum

Den som lyssnar till unga tonåringar när de ”coolt” talar med varandra inser att språkförståelse inte bara har med de enskilda orden att göra utan i hög grad med mellanrum, pausering, betoning, emfas och minspel. När sådant saknas – eller utförs på ett för lyssnaren ovant eller slarvigt sätt – undslipper oss mycket av budskapens innebörd. För tonåringarna är kanske detta avsikten, men vill man kommunicera tydligt gäller det att behärska både orden och tomrummen mellan dem.

Pausernas och betoningarnas motsvarighet i skrift är skiljetecken, typografiska markeringar som versaler och gemena, fet och kursiv, textstorlek, vita ytor som indrag, blankrader och nedryckare, typsnitt och grader. Det är inte bara orden som bär textens mening utan i hög grad de sätt varpå de arrangeras och utformas. Ett för alla tillgängligt skriftspråk bör ha konventioner för punkt, komma, semikolon och allt det andra. Svenskan äger numera i stort sett giltiga regler för textens tomrum och de tecken som inte är bokstäver. En distinkt manual för dessa tecken är Siv Strömquists nya skrift Skiljeteckensboken. Den som sätter sig vid ordbehandlaren och vill bli klart förstådd har anledning att läsa och begrunda vad som här sägs. Det är för övrigt ett rent nöje och dessutom nyttigt: vare sig man har pc eller mac får man goda anvisningar.

Strömquist ger sig i kast med klassiska diskussionsfrågor som de om komma, ”tydlighetens vapendragare”, och semikolon, tecknet som fått en egen dag. Åt kommat ägnas den längsta artikeln. I skolan fick man lära sig – när det undervisades om sådant – att två principer strider om att ta kommat i sin tjänst: den grammatiska och den pausbaserade. Utvecklingen sades gå mot pauskommatering, vilket lämnade fältet fritt för subjektiv användning; där du gör paus gör inte jag det och således är nästan vilken kommatering som helst tillåten. Strömquist gör det inte så enkelt för sig. Hon sätter ned foten när det gäller både obligatoriska och förbjudna kommatecken. Varje textredaktör torde önska att alla som skriver införlivade dessa teser med sitt kunnande, för att inte säga sin personlighet.

Semikolonet klaras av snabbare, eftersom det inte är så svårt att fastslå att det ”inte kan användas i stället för kolon före uppräkningar”. Denna enkla regel tycks tyvärr vara nästan bortglömd, vilket gör somliga texter svåruthärdliga i onödan. Men, som Strömquist tolerant påpekar, innebörden är ju att ”se sambandet!” och den ligger nära kolonets ”läs vidare!”.

I resonemangen om textens mellanrum och indelningar ger Siv Strömquist både handfast praktiska och mer kreativa synpunkter. Ett stycke ska inledas av fem millimeters tomrum, fastslår hon barskt. Avsikten med styckeindelningen är emellertid något mer subtilt: att visa hur skribenten tänkt och hur texten ska läsas. I allmänhet skapar korta stycken starkt eftertryck på det som sägs, men styckets korthet kan också fungera som en bro mellan olika tankegångar. Hur och när? Inte lätt att säga.

Att reglerna är villkorliga och hänger samman med texternas syfte och genre diskuteras i ett avsnitt om tecknen som skönlitterära stilmedel. Här anförs regelbrytare som uppnått lysande stilverkan: Stig Dagerman, Göran Tunström, Hjalmar Söderberg, Joyce Carol Oates och Jens Lapidus. Utan accepterade konventioner för hur tecknen används normalt skulle dock denna verkan inte ha åstadkommits. Bara den som känner konventionerna kan förhålla sig fritt till dem. Med Siv Strömquist vid sin sida har man tryggt sällskap mellan regler och regelbrott.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet