Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Konstarterna & medier
Michael Tapper
Snuten i skymningslandet
Svenska polisberättelser i roman och på film 1965–2010
Nordic Academic Press | 859 s | Isbn 9789185509621
Recensent: Tommy Gustafsson
Gör deckare samhället hårdare?

I sin omfångsrika avhandling hävdar Michael Tapper att den svenska kriminalromanen efter Sjövall/Wahlöö visserligen har stått till vänster politiskt, men den har samtidigt bidragit till att normalisera bilden av en ogripbar ondska som bara kan bekämpas med en annan ondska. Den senare slutsatsen är nog alltför alarmistisk, finner recensenten.

Michael Tappers doktorsavhandling Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och på film 1965–2010 torde vara den längsta filmvetenskapliga avhandling som skrivits sedan film blev ett eget universitetsämne i Sverige 1970. Trots det handlar den till påfallande liten del om just filmen utan framför allt om den långa rad av ”samtidskritiska” polis- och kriminalromaner som Sverige begåvats med alltsedan Per Wahlöös och Maj Sjövalls tio böcker i sviten Romanen om ett brott, där de beskrev folkhemmets nedgång från utopi till dystopi 1965–1975. Tapper framhåller även att avhandlingen är en ”svensk idé- och kulturhistoria 1965–2010 såsom den kommit till uttryck i några av de mest tongivande polisberättelserna i roman och film” och de två inledande kapitlen täcker, förutom polis- och kriminalgenrens historia, in allt från lagens idéhistoria till sociologi, kriminaljournalistik, moralpanik, kriminologi och kriminalvårdsdebatter. Beläsenheten är det med andra ord inget fel på, men sidospåren är legio och när ett kapitel exempelvis inleds med orden: ”Den svenska polisen som civil organisation har sitt ursprung i Gustav Vasas statsreformer på 1500-talet”, då inser man att längd inte alltid är detsamma som kvalitet. Det här påminner om en scen ur filmen Wonder Boys (2000) där Michael Douglas karaktär, professor Tripp, skriver på en bok som bara blir längre och längre och som till sist får kritik av en student som säger: ”I klassen lär du ut att vi hela tiden måste göra val som författare, men du har inte gjort några val. Alls.”
Det går att påstå att Tappers omfångsrika bok lider av det som ibland kallas för doktorandsjukan, det vill säga att forskaren under avhandlingstiden lägger ner ett sådant oerhört arbete att det sedan blir svårt att döda sina älsklingar. Allt ska med, kosta vad det kosta vill. Detta tillhör i viss mån avhandlingsgenren och emellanåt är det både förlåtligt och högst motiverat om det gäller forskning som exempelvis redovisar nytt och/eller svåråtkomligt källmaterial. I det här fallet handlar det dock om ett antal av de mest lästa och sedda svenska böckerna och filmerna i modern tid, varför exempelvis den ingående och deskriptiva redovisningen av varenda roman och film, samt mottagandet, inte enbart blir ordmässigt påfrestande, utan även ett hinder i Tappers ideologikritiska analys av den många gånger dubiösa samhällskritiken i dessa polisberättelser.
Trots ymnigheten har det likväl gjorts urval, men kring detta förs det inga metodologiska resonemang, med undantaget av när vi får veta att Arne Dahl valts bort eftersom han tillhör en ”annan, yngre generation av polisromanförfattare”. De andra författarna som är med, förutom Sjövall/Wahlöö – Olov Svedelid, Leif GW Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Stieg Larsson och Anders Roslund/Börge Hedström – finns med där eftersom de på olika sätt, enligt Tapper, förhåller sig till förebilderna Sjövall/Wahlöö. Men gör inte alla svenska polis- och kriminalförfattare det? Hela utgångspunkten för avhandlingen är ju just det stora inflytande som Sjövall/Wahlöö haft på genren i allmänhet. En legitim och självklar fråga i sammanhanget är därför vart alla framgångsrika kvinnliga polis- och kriminalförfattare har tagit vägen i Tappers annars så uttömmande analys. Har Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Karin Alvtegen, Liza Marklund, Karin Fossum, Inger Frimansson, Ulla Trenter, Anna Jansson, Mari Jungstedt, Åsa Nilsonne, Aino Trosell, Helene Tursten, Karin Wahlberg med flera valts bort på grund av sitt kön? Några av de uppräknade författarna är kanske, likt Dahl, för unga men en hel del av dem tillhör ju dock ”rätt” generation och många har ju dessutom fått sina romaner filmatiserade. Har de kvinnliga författarna inget att komma med när det gäller samhällsanalys och samhällskritik i denna annars så samtidsberoende genre? Detta får läsaren aldrig något svar på eftersom frågan överhuvudtaget inte ställs i avhandlingen.
I samband med detta kan även frågan ställas hur urvalet av de författare som faktiskt är representerade har gått till. Varför är exempelvis Håkan Nesser med, som uppenbarligen inte skriver en specifikt svensk polisfiktion utan något slags europeisk puddingvariant? Frågor av det här slaget blir fler och fler ju längre man läser, inte minst eftersom Tapper driver tesen att polis- och kriminalgenrens samtidskoppling inte bara är en enkel avspegling av samhället. Han menar därtill att dessa fiktioner har förvandlats till faktioner som de facto har påverkat samhället genom att normalisera bilden av den ogripbara ondskan, som nu bara kan bekämpas med en annan ondska i form av hårdare tag, Dirty Harry-snutar, fascism och högerpopulism.
Det finns här två nivåer i analysen, en som fungerar och som stundtals är rent briljant, en som framstår som mycket långsökt. Den första idéhistoriska nivån handlar om den ideologiska tråd som tvinnas av Sjövall/Wahlöö och som sedan tycks återkomma i ungefär samma form i bok efter bok. Här visar Tapper med fäbless hur 1960- och 70-talets marxistleninistiska (maoistiska) vänster gifter sig med moderaterna i en gemensam kritik av socialdemokratin, vilket inte minst får ett färgstarkt uttryck i romanerna om ett brott. Efterföljande författare kopierade därefter inte bara den realistiska polisiära proceduralen utan även genrens ”inneboende” samhällskritik, vilket inkluderade den dystopiska synen på det svenska samhället som ett land fyllt av seriemördare, våldtäktsmän, pedofiler, rysk maffia och en ständigt ökande brottslighet, som nästan alltid kopplades till ”avvikande” företeelser som icke-svenskhet, feminism och homosexualitet, som då Henning Mankell ”fiskar i grumliga, homofoba vatten i skildringen av den seriemördande homosexuella transvestiten i Steget efter, ett porträtt som hämtat ur genrehistoriens stereotypgalleri”.
På den andra kontextuella nivån blir det dock svårare att se kopplingen mellan fiktionen (eller faktionen) i polisberättelserna och den faktiska omgivande verkligheten. Finns det verkligen en korrelation mellan den framställda dystopin i böckerna och en ökad brottslighet? Statistiskt sett är det ju inte så, vilket Tapper också påpekar, men samtidigt mer än antyder han att romanerna och filmerna har bidragit till ett hårdare samhällsklimat, där högre straff förefaller vara den enda lösningen för att bekämpa den undflyende ondskan. Sett enbart utifrån det källmaterial som Tapper har använt skulle en sådan slutledning eventuellt kunna dras, men nu fattas det som sagt en hel del material för att en helhetsbild ska kunna skapas, varför slutsatsen också framstår som något alarmistisk.
Det här är ju dessutom en filmvetenskaplig avhandling, men filmerna befinner sig i bakvattnet i den övergripande analysen av de svenska polisberättelserna. Filmanalyserna är nedtonade och varenda en av filmerna tycks passa in i det antikverade begreppet High Concept, som den amerikanske filmvetaren Justin Wyatt myntade 1994 för att beskriva en rad 1970- och 80-talshollywoodfilmer som var producerade utifrån en bestämd formel med litterära förlagor, stjärnor, musik och slogans. Väl framme vid analyserna av filmserierna med Beck (26 filmer, med Peter Haber) Johan Falk (9 filmer, Jakob Eklund) och Wallander (26 filmer, Krister Henriksson), förefaller det också som om författaren går på tomgång och mer av tvång än nödvändighet går igenom dessa slimmade snabbproduktioner. Även när det exempelvis gäller Hassel- och Van Veeteren-filmatiseringarna så hastas de över, inte minst eftersom dessa tv-produktioner oftast inte recenserades likt biografvisade filmer. Å andra sidan fanns det kanske inte så mycket kvar att analysera eftersom den långa raden av kriminaladoptioner är till förvillelse lika varandra. Den enda gemensamma men också tänkvärda nämnaren som Tapper pekar på, är att i princip alla filmatiseringar tycks ha förlorat sitt ideologiska innehåll och sin samhällsanalys i överföringen från roman till film, vilket överlag gjorde dem ännu mer slätstrukna. Här hade jag önskat att frågan restes om varför dessa direkt-till-dvd-filmer var och förblir så enormt populära med uppemot miljonen tittare när de ständigt repriseras på tv.
Med detta sagt ska det dock konstateras att Snuten i skymningslandet utgör en veritabel kraftansträngning och att den kommer att bli ett standardverk inom svensk film- och litteraturvetenskap för överskådlig tid framöver. Och om läsaren tar sig igenom de 859 tätt packade sidorna så ligger belöningen sedan kanske i att själv slippa läsa och se alla dessa polis- och kriminalberättelser.

Tommy Gustafsson är docent i filmvetenskap och universitetslektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet