Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Konstarterna & medier
Tobias Olsson (red.)
Producing the Internet
Critical Perspectives of Social Media
Nordicom | 259 s | Isbn 9789186523596
Recensent: Thomas Karlsohn
Gör sociala medier oss friare eller styr de oss?

Antologin belyser vad internets interaktiva fas innebär för samhället och kulturen. Som framgår av studier av journalister har den nya tekniken försvagat deras ställning som profession och något liknande tycks gälla till exempel lärare och läkare.

All forskning om den digitala teknikens konsekvenser präglas av den höga hastigheten i de förlopp som studeras. Redan för flera år sedan började man tala om webb 3.0 och webb 4.0 som kommande steg i utvecklingen. Vid horisonten anade framtidspejare nya teknikförändringar, lika radikala som dem vi nyss genomlevt: applikationer smälter snart samman till en sömlös helhet och tjänsterna blir långt mer intelligenta än de hittills varit.
Vi som inte tjänar vårt levebröd som futurologer har just vant oss vid tanken på webb 2.0, ett begrepp som myntades för ett knappt decennium sedan. Om den första fasen av internetutveckling (1.0) karakteriserades av ökande tillgänglighet och fritt sökande så utmärks den nuvarande fasen av interaktivitet och rörlighet. Fenomen som sociala medier och wikis är symboler för webb 2.0. Användarna är inte längre isolerade ensamsurfare vid stationära terminaler utan mobila noder i ett oöverskådligt kommunikativt nätverk.

Vad innebär denna förändring för människan, samhället och kulturen? Svaren från forskarvärlden har dröjt. God forskning är ofta en trög process – långsam, sökande och prövande. Att ringa in relevanta studieobjekt och bygga upp fruktbärande miljöer tar tid. Det är således först under senare tid som diskussionen fördjupats. Litteraturen växer nu successivt.

Ett nytt bidrag är den av lundaprofessorn Tobias Olsson redigerade antologin Producing the Internet. Critical Perspectives of Social Media. Här samlas en handfull medie- och kommunikationsvetare kring temat produktion i cyberrymden, med särskilt fokus på de sociala och politiska sfärerna. Den frågeställning som hela boken kretsar kring är om vi ska betrakta vår tids aktiva användning av den digitala tekniken som en frihetskultur där alla kan bidra? Eller är mediebruket i stället en reglerad aktivitet där deltagarna bakom ryggen styrs mot en förutbestämd teknikanvändning som tjänar andra intressen än de egna?

Temat är på intet sätt unikt för vår tid. Liknande spörsmål har sysselsatt mediehistorisk forskning länge. Ska man till exempel tolka 1700-talets nya läsvanor och den bokliga kulturens utbredning som en frihetsrevolution eller som en process av underordning? Var läsarna autonoma medskapare eller disciplinerade subjekt? Riktade mot den digitala tekniken blir frågor av det slaget särskilt brännande när de enkelriktade kommunikationskanalerna alltmer ersatts av interaktiva forum.

Producing the Internet är en både brokig och intresseväckande volym. Det är en blandad skara texter och forskare som samlats inom samma pärmar. Flera internationellt väletablerade namn finns med som skribenter. Boken blandar teoretiska diskussioner med empiribaserade studier där skilda företeelser på nätet behandlas. Ett antal av bidragen är riktigt läsvärda, inte minst redaktören Olssons pedagogiskt klargörande inledning. Via något så till synes perifert som nätsidan jogg.se och deras användarkollektiv visar han på komplexiteten i antologins ämne.

Tidigt i boken finns även en text skriven av Christian Fuchs, professor vid Westminister University i London. Hans bidrag är både produktivt och problematiskt. Med utgångspunkt i Marx ekonomiska teori vill Fuchs hävda att dagens internetanvändare är dubbelt utsugna: som målgrupp för reklam och som gratisproducenter av innehåll. Överst i näringskedjan finns multinationella företagskonglomerat. Bidraget formulerar en skarp kritik av de vanliga och naiva föreställningar som gör gällande att deltagarkulturen i sociala medier innebär en automatisk maktförskjutning till fördel för användarna. Fuchs går till storms mot allsköns idéfluff om nätet som en jämlik arena eller som en plats där klassklyftorna utplånas.

Samtidigt gör sig begränsningarna i hans perspektiv påminda. Det slags diskussion som Fuchs och flera andra antologideltagare för lämnar inte mycket utrymme för närstudium av den effekt av webb 2.0 som kanske är allra mest påtaglig: den förändrade vardagstillvaron. Ansenliga delar av västvärldens befolkningar finner sig i dag indragna i ett tekniksamspel utan avbrott. Uppmärksamhetsekonomin har omstrukturerats i grunden. Många har utvecklat starka beroenden av sociala medier och den typ av bekräftelse som ges där. Tekniken återverkar också på användarna: det rastlösa flackandet och fixeringen vid det pågående nuet gör att vi erfar världen annorlunda. Christian Fuchs finner visserligen en möjlig ingång i problematiken när han skisserar en analys med hjälp av Freud, Marcuse och Deleuze. Men hans ansats förblir ett embryo, åtminstone i denna antologitext.

Ett viktigt ämne som behandlas i flera bidrag är gamla mediers förhållande till nya. I Producing the Internet rör diskussionen inte så mycket själva de tekniska lösningarnas relation till sina föregångare. I stället uppmärksammar man hur etablerade medieföretag och professionella yrkesutövare reagerar på nya realiteter. En intressant fallstudie presenteras i Dino Viscovis och Malin Gustafssons text om journalisters syn på kommentarfält och användargenererat innehåll. Via bland annat en intervjuundersökning genomförd med Smålandspostens medarbetare visar författarna – verksamma vid Linnéuniversitetet – hur avoga journalister vanligen är. Trots en positiv inställning till ökad läsarkontakt och interaktiv teknik betraktar de kommentarerna som en förfallstendens eller i alla fall ett irritationsmoment. Rent praktiskt handlar skepsisen om att modereringen av kommentarerna är en monoton och intellektuellt fattig verksamhet. Det är raka motsatsen till journalisters önskearbete: det fritt upplagda, undersökande och djuplodande reportaget.

Men Viscovi och Gustafsson gör inte halt vid det enkla konstaterandet. De utvecklar i stället en diskussion kring journalisters självsyn. Utan tvekan strider läsarkommentarerna mot yrkets kärna. Komponenterna i journalisters professionella identitet är bland annat oberoende, saklighet, källvärdering och språklig knapphet. Att ocensurerat släppa lös läsarna i de digitala spalterna innebär en intensifierad strid på egen planhalva, en ojämn kamp för allt som den äkta journalistiken representerar.

Journalistkåren har åtskilligt gemensamt med klassiska professioner som exempelvis läkarkåren: intern normbildning, ideal som sträcker sig bortom lönekuvertet, praktisk skolning av omdömet, självständighet i yrkesutövandet och så vidare. Ofta har sådana professioner kritiserats för att deras utövare endast ser till egenintresset och försvarar sin samhälleliga position med odemokratiska medel. En möjlig kritik anas också i förlängningen av Viscovis och Gustafssons antologibidrag. Men ett alternativt synsätt kunde vara att betrakta starka professioner som en förutsättning för ett välfungerande och civiliserat samhälle. Ur ett sådant perspektiv skulle journalistkårens uppgift vara ansning av samhällsdebatten, motstånd mot populism och höjning av den allmänna kunskapsnivån.

Hur man än tolkar det studerade fenomenet är författarna någonting viktigt på spåren. Teknikskiftet sammanfaller i hög grad med de senaste årtiondenas allmänna försvagning av professionerna. Journalisterna är endast en pusselbit. Man kunde också nämna läkare eller lärare. Samtidigheten i processerna är heller ingen tillfällighet. Ur ett perspektiv kan datoriseringen betraktas som själva motorn i avprofessionaliseringen: styrverktyg som kundanpassning, dokumentation och utvärdering blir kraftfulla först i kombination med avancerad digital teknik.

Ett angränsande fält är myndigheters och samhälleliga institutioners förhållande till nätet. I Producing the Internet finns bland annat en tänkvärd diskussion signerad Stina Bengtsson (Södertörns högskola) om Malmös felslagna storsatsning för några år sedan på att – liksom tidigare utrikesdepartementet – etablera sig i ­Second Life. Bengtsson beskriver satsningens olika faser och frilägger sammanhangen. Impulsen bakom närvaron på en kommersiellt driven arena av detta slag var en önskan om att skapa engagemang hos malmöiterna. Stadens ansvariga tänkte sig att man genom ett virtuellt medborgarkontor skulle kunna fånga upp framför allt ungdomars intresse för politik och samhälle. Dessutom ville man erbjuda kommunal service i cyberrymden.

Orsaken till debaclet var att man utgick från att människor skulle bete sig som medborgare så snart de stiftade bekantskap med det digitala Malmö. Entusiasterna bakom projektet insåg inte att människors närvaro i Second Life har andra motiv än engagemang för det gemensamma bästa. Snarare är drivkrafterna knutna till lek och momentan spänning. För den som sökte sådant hade Malmö lite att erbjuda, och dess plats i Second Life uppfattades därför som intetsägande och trist. Med andra ord: staden såg sig som en offentlig institution men betraktades av andra som en misslyckad del av underhållningsindustrin.

Bengtsson påpekar avslutningsvis att människor måste känna sig som medborgare för att kunna handla som sådana. Det räcker alltså inte med en formell tillhörighet (som därtill är osäker i den anonyma och globala nätvärlden). Den efterlysta känslan är dessutom allt svårare att uppbåda när de traditionella rollerna inte längre är tydligt avgränsade. Kunder och medborgare går inte längre att separera. Därmed undergrävs den identitetsbildning som är en nödvändig förutsättning för engagemang i gemensamma angelägenheter.

Ett tema som ligger i tangentens riktning men inte behandlas närmare i Bengtssons framställning är den offentliga sektorns självförståelse. Exemplet Malmö i Second Life visar på stor osäkerhet kring den egna rollen. Institutioner agerar allt oftare som företag, och det slår uppenbarligen tillbaka på strategiarbetet hos anställda och chefer. Trendkänslighet, ombytlighet och anpasslighet har blivit ledstjärnor. Men man kan fråga sig om det verkligen är klokt att så nervöst famla efter ungdomlighet och popularitet. Vad får det för effektpå myndigheternas anseende?

Som framgår ger texterna i Producing the Internet anledning till följdfrågor. Antologibidragens begränsade format gör givetvis att åtskilligt måste lämnas antytt och outrett, men volymen presenterar ändå en god provkarta över teman som är angelägna att studera vidare. Och trots hastigheten i de pågående förändringarna är aktualiteten påtaglig. Det enda jag saknar är en mer välutvecklad sensibilitet för det förflutnas betydelse. Texterna innehåller på sin höjd antydningar om historiska samband. Men boken är inte ensam om den begränsningen. Blickar bakåt är sällsynta i alla diskussioner om den digitala tekniken. Att avhjälpa den bristen är dock en uppgift som främst tillfaller oss historiker.

Thomas Karlsohn är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet