Politik & samhälle

Graeber glömmer att byråkratier befolkas av människor

Reglernas utopi
David Graeber

Daidalos
272 sidor
ISBN 9789171734716

| Respons 4/2016 | 11 min läsning

I denna bok levererar David Graeber en bredsida från vänster mot byråkratin, som han menar ytterst vilar på ett hot om våld och inte enbart på en i lag grundad legitim makt. Men i hans framställning är byråkratin en abstrakt konstruktion som inte befolkas av människor av kött och blod.

Som föreläsare i organisationsteori – en roll jag då och då ikläder mig – är en av mina uppgifter att diskutera begreppet byråkrati. Till vardags använder vi ordet närmast som en svordom, oavsett om det rör sig om ytterligare en obegriplig blankett från en myndighet eller utebliven respons från ett företag. När vi använder begreppet i mer positiva ordalag är det snarast med en suck av lättnad: ”Puh, den här gången fungerade tack och lov byråkratin!” I organisationsteori, däremot, används ordet byråkrati oftast i en ganska strikt, mer teknisk bemärkelse: byråkrati betyder ungefär regelstyrning, det vill säga att en verksamhet, privat som offentlig, organiseras genom en uppsättning regler för vad som ska göras, hur det ska göras och vem som ska göra det. Poängen med detta är att åstadkomma såväl effektivitet som rättvis behandling och transparens; vi kan tänka på exempelvis system för ärendehantering inom sjukvården, behandling av kundklagomål eller insyn i likabehandlingsarbete.

Efter att ha läst David Graebers bok kan en sådan teknisk hållning till byråkratibegreppet kännas lätt naiv. Graeber är en amerikansk antropolog, sedan 2013 professor vid London School of Economics, som gjort sig känd både som akademiker och som politisk aktivist. I den förra rollen märks kanske främst hans historisk-antropologiska studie Skuld – De första 5000 åren, i den senare är han troligen mest känd för sitt engagemang i Occupy-rörelsen. Förutom sina akademiska meriter och det direkta politiska engagemanget är han också en framträdande samhällsdebattör och kritiker av den ökande finansialiseringen av samhället. I Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder ger han sig i kast med byråkratin och levererar en rejäl bredsida från vänster.

Boken består i huvudsak av tre fristående essäer, alla variationer på byråkratitemat. Graebers resonemang är emellanåt intrikat och meandrar elegant mellan olika infallsvinklar och teman och mellan samhällsteori och populärkultur (allt från James Bond och Star Trek till Ringarnas herre och Harry Potter).

Graebers första essä i boken är ett generalangrepp på själva grunden för idén om en byråkrati. I teorin är en byråkrati ett transparent regelstyre präglat av värdeneutralitet. Byråkratiteorins portalfigur, den tyske sociologen Max Weber (1864–1920), menade att en renodlad byråkrati uteslutande bygger på i lag grundad legitim makt. Graeber å sin sida menar att byråkratin till syvende og sidst grundar sin makt på ”våld i bokstavlig bemärkelse: den typ av våld som utövas när en person slår en annan med en träpåk i huvudet”. Om du upphör att betala dina hyresräkningar och envist vägrar lämna din bostad kommer det att sluta med att polisen släpar dig från ditt hem. Bakom lagen ligger ett latent hot om våld.

Graeber å sin sida menar att byråkratin till syvende og sidst grundar sin makt på ’våld i bokstavlig bemärkelse: den typ av våld som utövas när en person slår en annan med en träpåk i huvudet’.

Detta latenta hot försätter offret för byråkratins logik i en besvärlig situation, eftersom hen ständigt måste tolka byråkratins (byråkratens) ord och alltid befinner sig i underläge avseende detta. Tänk på när du fyller i den där krångliga blanketten som är byråkratins signum: det är inte byråkraten som tvingas förklara för dig och anpassa sitt språk, det är du som måste uttolka och det är på dig ansvaret hamnar om det blir fel – det är du som inte får ut reseersättningen i tid. I relation till byråkratin skapas ”obalanserade inlevelsestrukturer”, det vill säga, till skillnad från dig behöver byråkratin aldrig förstå, då den kan falla tillbaka på våld. Byråkratier blir därför ett slags organiserad enfald, där själva existensen baseras på en ”tillämpning av väldigt enkla befintliga mallar på komplexa och ofta mångtydiga situationer”. För den som möter byråkratin utifrån återstår bara att underordna sig.

Om byråkratin i den första essän framstår som ett maskineri för att producera underordning och enfald i nuet, så framstår den i nästa essä som något som kväser även drömmar om framtiden. Där stora delar av nittonhundratalet präglades av progressiva projekt, med rymdfärder som det främsta exemplet, så har drömmarna om en storslagen teknologisk framtid, med intelligenta datorer, flygande bilar och robotar som gör allt grovarbete, effektivt eliminerats i byråkratiska maskinerier. I stället för samhällsomdanande förändringar – även internet beskrivs som bara en ”supersnabb och globalt tillgänglig kombination av bibliotek, postkontor och postorderkatalog” – så har vi huvudsakligen fått teknologier som syftar till olika former av social kontroll.

Inte minst byråkratin i sig utgör en sådan teknologi. På universiteten, en gång en fristad för fritänkare och excentriker, frodas i stället ”professionella självmarknadsförare” som ägnar den största delen av sin tid åt olika slags administration, samtidigt som antalet administratörer mångfaldigats. Det som ofta framställs som motpolen – marknaden och dess entreprenörer – är i realiteten en marginell företeelse, menar Graeber. Den huvudsakliga forskningen och produktutvecklingen sker i ett industri-akademiskt komplex som domineras av byråkraternas krav på kortsiktig tillämpbarhet och mätbara resultat – ett maskineri som effektivt marginaliserar utopierna och därmed möjligheterna till alternativa utvecklingsvägar.

Varför accepterar vi denna ordning? undrar Graeber i den tredje essän. Det svar han ger är tudelat. Å ena sidan handlar det om en romantiserad idé om effektivitet, som har sina rötter i det för sin tid imponerande effektiva tyska postverket. Detta postverk var i själva verket en central idékälla till Webers byråkratiteori och ett starkt skäl till hans understrykande av byråkratisk effektivitet. Den tyska postens organisering kom att emuleras av andra postverk, däribland USA:s, och med denna effektivitet kom drömmar om en alternativ ekonomisk ordning. Såväl kommunister som anarkister och progressiva kapitalister i USA såg postväsendet som en förebild. I dag ser vi samma idéer och drömmar speglas i internet och e-posten – som för övrigt på samma sätt som gammalposten snabbt blivit ett forum för reklam och i ökande grad räkningar och andra byråkratiska kommunikationsformer. Själva kärnan i detta är att när kommunikationen fungerar friktionslöst – när (e-)posten kommer fram – upphör den nästan att existera för oss, den försvinner in i bakgrunden och ”bara fungerar”. Häri ligger en del av tjusningen i byråkratin: den blir ett alltigenom rationellt medel genom vilket våra drömmar förverkligas.

David Graeber. Foto: Guido van Nispen

Å andra sidan utgör byråkratin ett besvärjande av oordning. Graeber gör ännu en populärkulturell utflykt för att illustrera sin poäng, denna gång till fantasylitteraturen. Om science fiction skapar drömmar bortom byråkratins gränser så utgör fantasylitteraturen en byråkratins kontrapunkt. Byråkratin vill vara värdeneutral; fantasylitteraturen däremot baseras på en så grundläggande uppdelning av gott och ont att neutralitet blir omöjligt. Byråkratin handlar om regelstyre, att ämbete går före person; fantasylitteraturens hjältar är oundvikligen karismatiska omstörtare av (ondskefull) ordning. Byråkratin baseras på principer om transparens, fantasyvärldarna på kryptiska gåtor, vaga profetior och mystiska krafter.

Detta är förstås den renodlade teoretiska byråkratin som ställs mot fantasyvärlden, inte verklighetens byråkrati. (Det är också en väldigt förenklad bild av fantasylitteraturen som målas upp.) Men någonstans är detta poängen. ”Fantasylitteraturen är […] i mångt och mycket ett försök att frammana en värld helt befriad från byråkrati, vilket läsarna uppskattar både som en form av tillfällig verklighetsflykt och som en bekräftelse på att en tråkig, administrerad värld i slutänden förmodligen är att föredra framför varje tänkbart alternativ.” Medan fantasin – och fantasyn – berättar för oss hur det skulle kunna vara, så gör de detta med en kittlande känsla av oordning och gränslöshet, en känsla som bara är tillfredsställande i just fantasin. I praktiken disciplinerar byråkratins regelsystem detta okontrollerade och ohämmade lektillstånd till förmån för en trygg ordning.

Den senaste tiden har bjudit på en rad byråkratikritiska texter: Roland Paulsens Vi bara lyder, Mats Alvessons och André Spicers Dumhetsparadoxen, Anders Forssells och Anders Ivarsson Westerbergs Administrationssamhället är några (med svensk anknytning). Den dystopiska bild som Graeber målar upp är han alltså inte ensam om att förmedla; byråkratikritik har också, inte minst inom populär managementlitteratur, länge varit ett centralt tema. Vad Graeber bidrar med är sitt systematiska antropologiska perspektiv. Argumentationen har en lekfullhet – det blir ett slags praktiskt antibyråkratisk text – där motpoler ställs mot varandra och bryts för att illustrera centrala poänger. Den anarkistiska utgångspunkten är tydlig – och i detta vill Graeber också formulera ett alternativ, en början till en väg ut ur byråkratins järngrepp.

Denna väg är emellertid svår att skönja (flera gånger hänvisas till andra egna texter, men resonemanget utvecklas inte). Det finns möjligheter, poängterar Graeber, att formulera alternativa auktoritetsstrukturer som inte kväser fantasin och leken, som upprätthåller kreativiteten och systematiskt underminerar illegitima maktgrupperingar. Exakt hur sådana strukturer ser ut och fungerar lämnas därhän. Resultatet av detta blir dessvärre en misstanke om att författaren bär på en lätt naivitet inför de i historien ständigt återkommande hierarkierna. De exempel som anförs (såsom Occupy-rörelsen) framstår trots allt som temporära företeelser som knappast haft bestående effekter på den ordning de vill rubba. Som läsare får jag känslan att konsekvensen av Graebers analys blir att byråkrati, och dess på våld baserade makt, endast kan bekämpas med just våld.

Men Graebers byråkrati är en huvudsakligen abstrakt konstruktion. Den tycks existera som en oberoende maskin, obefolkad av människor (undantaget är poliser, som beskrivs som batonger i änden på regelsystemen). Hans analys av detta väsen blir i samma anda abstrakt och schematisk. Tydligast blir det i relation till de ”obalanserade inlevelsestrukturerna”, där byråkratins ovilja och oförmåga att tolka diskuteras. Detta är en rent extern bild. Om vi skiftar perspektivet från byråkratin till byråkraterna så sker hela tiden tolkningsarbete. När regelsystem formuleras är det i praktiken omöjligt att formulera dem på ett sådant sätt att alla tänkbara situationer täcks. I själva verket finns det en omfattande kader av närbyråkrater (begreppet kommer från statsvetaren Michael Lipsky), som har som uppdrag att tillämpa regelsystemen på praktiska fall. Och det är inte svårt att föreställa sig att även byråkrater har en själ – i själva verket uppstår ofta kontroverser just på grund av att byråkrater inte varit tillräckligt byråkratiska utan frångått regelsystemen.

I Graebers framställning möter vi byråkraterna som inkarnationer av regelsystem, men vilken roll de spelar i verkligheten är inget som omfattas av hans analys. På ett plan är kanske detta inte ett problem – Graebers själva poäng ligger på ett allmänt plan. Samtidigt blir denna utgångspunkt precis en av de som föreläsare i organisationsteori varnar sina studenter för, nämligen att den rena byråkratin är en idealtyp, det vill säga en renodlad teoretisk konstruktion. I verkligheten finns inga rena byråkratier och alltså heller inga renodlade byråkrater. Gråzoner och tvetydigheter finns det däremot gott om; vill vi förstå byråkratins funktionssätt på ett mer praktiskt plan så måste vi rikta blicken även inåt, in i maskineriet – och kanske upptäcka byråkratins kött och blod. Här kan Reglernas utopi förvisso fungera som en inkörsport, men det är uppenbart att sista ordet om byråkratin ännu inte är sagt.

Johan Alvehus är lektor i organisationsteori vid Lunds universitet och Högskolan Kristianstad.

Relaterat
Debatt

Utvärdering blir ytvärdering

Något tycks ha gått snett inom biståndet på senare år, hävdar Sten Widmalm. Många biståndsarbetare är på väg att ge upp kallet att skapa en bättre värld och kunskapsnivåerna inom...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg