Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Filosofi & psykologi
Patrizia Lorenzoni
Mama Dolly
Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien
Norstedts | 130 s | Isbn 9789113038742
Recensent: Marie Cronqvist
Gränslöst tankeflöde

Det går inte att genrebestämma Patrizia Lorenzonis bok, som kombinerar det naket privata med det kulturhistoriska. Boken tvingar läsaren att konfrontera sina egna motstridiga känslor kring moderskapet, finner recensenten.

Jag närmar mig Mama Dolly med en viss skepsis, för hur kan man säga något vettigt på temat moderskap på blotta 117 luftiga sidor? Undertiteln ger mig heller ingen anledning att misstänka något djuplodande. Men ganska snart tilltar min förundran. Jag föreställer mig den där andra boken idéhistorikern Patrizia Lorenzoni kunde ha valt att skriva på temat moderskap. För visst finns det verk som behandlar det allra djupast mänskliga och som inleds med ett förord där författaren – förmodligen innerligt känt men inte sällan med en överton av pliktskyldighet – redovisar några personliga skäl till varför boken är skriven. Därefter följer det mångordade och lärda resonemanget utan ett spår av denna personliga drivkraft. Man kan inte låta bli att undra var hon tog vägen, hon som tänkte, kände och skrev.

Mama Dolly är inte en sådan bok. Här spränger sig författaren in i texten, brottas med tematiken, vänder och vrider, skriver fram olika tablåer ur sitt eget liv. Gränserna mellan personligt och privat suddas emellanåt ut. I korta men betydelsefulla mellanspel berättar hon naket och utlämnande om egen rädsla för och önskan om barn, om p-pillret som befrielse och sedan förbannelse, om männen, sorgen och äktenskapet. Ändå är det ingen självbiografisk berättelse utan i första hand en kultur- och idéhistorisk anrättning, där olika bilder av moderskap, olika feminismer, ställda mot varandra, utgör huvudingredienserna och i vilken de intellektuella influenserna ofta kommer från oväntade håll. Men kombination av det naket privata och det kulturhistoriskt essayistiska skapar en ambivalens. Hur skall denna lilla bok egentligen läsas? Hur skall den recenseras?

Boken låter sig nämligen lika litet sammanfattas som genrebestämmas. Titeln Mama Dolly pekar ut den mest orimliga modersfantasin i form av Dolly Parton, det artificiella begärsobjektet med sina sprängfyllda bröst som aldrig skulle kunna amma ett barn, hon som växte upp och tyckte byhoran var det vackraste hon sett. Och det är just med en djupt sympatisk läsning av countrydrottningens silikonmaskerad, hennes vulgärt spacklade men ärliga framtoning, som boken inleds. Därefter varvas 1900-talets amnings-, inseminations-, abort- och preventivmedelsdebatter med 1800-talets ängslan inför kvinnokroppen och äldre tiders religiösa och sekulära myter och bilder av havandeskap och moderskap från olika delar av världen. I tankeflödet sammanförs inte sällan två skilda tolkningssammanhang för att låta något tredje uppstå. Hon använder gammalsvenska sägner om bortbytingen för att rikta en kritisk udd mot vår egen tids internationella adoptioner, och hon ser Alien-filmerna i sällskap med Simone de Beauvoir och diskuterar då just havandeskapets alienerande verkan, att kvinnans gravida kropp är hon själv och samtidigt något främmande (i Ellen Ripleys fall ett parasitiskt rovdjur från yttre rymden).

De starkaste kapitlen är de som ger perspektiv på det västerländska med hjälp av bilder och berättelser från Latinamerika. Framställningen avslöjar Lorenzonis forskningsmässiga förtrogenhet med inte minst mexikansk folktro, vars moderskapsgestalter framstår som avsevärt mer mångbottnade och motsägelsefulla än de europeiska. Här finns exempelvis La Llorona, den jämrande vålnaden som dräpt sina barn, och La Malinche, den våldtagna anmodern till nationen – två bilder som båda, bland mycket annat, kan sägas vara myter som berättar om erövraren Cortez och om hur Mexico en gång formades, inte med pompa och stolthet utan med våldtäkt, skam och barnamord. Inga tydliga gränser finns mellan offer och förövare, mellan förödmjukad och stark; endast smärtan är det som binder samman. Och vem får bära mer smärta än urmodern?

Så återvänder författaren igen till presens och till den egna erfarenheten, och tvingar därmed mig som läsare att göra detsamma. Jag tänker att moderskap och havandeskap omges av så många besynnerliga känslor och beslut. De vi erkänner och sätter ord på överensstämmer inte alltid med våra innersta önskningar och drömmar. Besluten tas, men de motstridiga känslorna tenderar att dröja sig kvar. Den stolta och barnfria individualisten sörjer det barn hon kanske kunde ha fått, ett alldeles eget barn i vars ögon hon kan se in och till slut förstå. Den rosigt gravida, full av välsignad lyster, förtärs i hemlighet av ångest inför det fjättrade liv hon plötsligt ser framför sig. Vänta nu, är det såhär det kommer att bli, att jag finns till bara för någon annan? Har jag verkligen frivilligt valt att genomleva denna obeskrivliga smärta och sedan leva ett liv i ständig oro? Hemliga, förbjudna känslor. Är det de som gör att vi – fortfarande – är så mycket mer benägna att mystifiera än tala öppet om moderskap? Vem vågar erkänna att det val hon träffade kanske var fel?

Varför gråter Simone de Beauvoir? frågade Nina Björk retoriskt i Under det rosa täcket (1996), den bok som kom att bli så viktig för det sena 1990-talets svenska feminism. Björks svar var då att tårarna är ”patriarkatets ackompanjemang” till Beauvoirs val att inte leva sitt liv enligt den föreskrivna kvinnlighet som en biologisk kvinnokropp i vårt samhälle är tänkt att leva upp till. Detta patriarkatets ackompanjemang ljöd i Beauvoirs egen röst, som en sorg, en längtan, en klagan. Kanske är det just en sådan klagan som utgör grundackordet i Mama Dolly, frånvaron av möjligheten för människor med livmödrar att leva ett liv som i sanning är fritt. Och om vi väl skulle kunna göra oss fria och synliga så finns ju till slut alltid vår egen mor där – som ”en kompakt klump av ogenomskinlighet”.

Marie Cronqvist är universitetslektor i journalistik och mediehistoria vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet