Föregående

nummer

Tisdag 16 september 2014

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Håkan Blomqvist (red.) & Werner Schmidt (red.)
Efter guldåldern
– Arbetarrörelsen och fordismens slut
Carlssons | 242 s | Isbn 9789173314749
Recensent: Svante Nycander
Grunden till den svenska modellen lades före 30-talet

Föreställningen att det svenska 30-talet var så betydelsefullt ifrågasätts i denna nya antologi. Det är riktigt att detta decennium har heroiserats på bekostnad av andra skeden, hävdar recensenten. Grunden till den svenska modellen lades i början av 1900-talet genom avtalet mellan SAF och LO 1905–06. Nästan allt som vi förknippar med den svenska modellen var ett utflöde av denna tidiga kompromiss mellan arbete och kapital.

Under hundra år från 1870 utvecklades Sverige jämnt och progressivt, tillväxten låg i världstoppen. Vår moderna historia blev intressant för omvärlden främst genom arbetarklassens framgångsrika integration i samhället. Sedan trettiotalet har Sverige varit en modell.

Bilden motsägs av en grupp historiker i projektet Arioso (Arbetarrörelsen i Öster­sjöområdet) vid Södertörns högskola. I antologin Efter guldåldern övertar de Eric Hobsbawms periodisering av ”det korta 1900-talet”, som varade från första världskrigets utbrott till kommunismens fall i Östeuropa. Åren 1914–45 var katastrofernas tidsålder, sedan följde i västvärlden en guldålder för både kapitalismen och arbetarrörelsen på omkring trettio år. Det tredje skedet, som pågår än, kännetecknas av sammanbrott, otrygghet, ekonomiska kriser och splittring inom arbetarrörelsen. Perspektivet är internationellt men boken handlar mest om Sverige.

Guldåldern utmärktes av en samhällelig utvecklingstyp som författarna betecknar som fordism. Den byggde på en kompromiss mellan kapital och arbete kring ökad produktivitet och masskonsumtion och förutsatte en rekonstruerad världsmarknad under USA:s hegemoni och militära kontroll. Författarna anser i likhet med Hobsbawm att det sovjetiska hotet var en avgörande drivkraft bakom välfärdspolitiken och den offentliga sektorns tillväxt under efterkrigstiden. Samtidigt drev västkapitalismen de kommunistiska länderna att införa en imiterad fordism, som gav arbetarklassen en viss grad av ”konsumism” och social välfärd. Även för Sverige var fordismen ett undantagstillstånd mellan två kristider.

Författarna tror med Antonio Gramsci att den ekonomiska sfären, politiken och det civila samhället i modern tid vävs ihop till ”ett hegemonialt historiskt block”, en fungerande enhet som driver samhället i en bestämd riktning. Den representeras främst av ”den ekonomiska aktivitetens avgörande kärna”. Guldåldern förknippas med ett ”borgerligt–proletärt industriblock”, särskilt dess ”nationella industrikapitalistiska grupper”. Arbetarrörelsen kan ingå i blocket men alltid som en junior partner. Den politiska makten vilar på samhällelig hegemoni.

Fordismens kris och upplösning är en utdragen process. Dess epicentrum bestäms av ekonomiska motsättningar, men krisen förknippas även med politiska företeelser alltifrån 68-rörelsen till Sovjetkommunismens fall. Tanken bakom Arioso är att studier av arbetarrörelsens två grenar, socialdemokratin och kommunismen, ska göra det lättare att förstå hela samhällsutvecklingen.

Läsaren behöver inte gissa vilken idétradition författarna tillhör. Deras forskning avser Östersjöregionen och teorin borde därför vara relevant vid en analys av Sveriges omvandlingsprocess. Men ur den synvinkeln är periodiseringen enligt Hobsbawms triptyk inte lyckad, eftersom den börjar 1914 och inte inrymmer det fackliga genombrottet och Socialdemokraternas rekordsnabba etablering som det största partiet. Teorin blockerar förståelsen av hur 1900-talet blev Socialdemokratins tidsålder. Talet om hegemoni är en förklaring i dimbildningens tjänst.

Werner Schmidt sätter uttrycket ”den svenska modellen” inom citationstecken. Hans bidrag har rubriken: ”Vems anda var 1930-talets Saltsjöbadsanda?” Föreställningen om en specifik svensk välfärdsmodell, vilande på samförstånd och kompromiss, etablerades i omvärlden på trettiotalet och blev snart en del av Sveriges självbild. Schmidt polemiserar mot tron på en sådan ”autonom nationell skapelse”. Han anser att trettiotalets sociala reformpolitik var blygsam. Det politiska handlingsutrymmet begränsades av Hitlertysklands ambition att skapa ett hegemoniskt block i Europa och av inhemska maktcentra utanför den officiella politiken. Viktigast vid formeringen av regeringspolitiken, skriver Schmidt, var ”de ekonomiska och finansiella eliterna”. Vårt näringsliv länkades ihop med Tysklands krigsindustri. Saltsjöbadsavtalet ser han som ett led ”i formeringen av den borgerliga hegemonin”. Först efter det tyska nederlaget 1945 blev det möjligt, i Sverige som på andra håll, att bygga upp välfärden. Någon svensk Sonderweg kan man inte tala om.

Trettiotalet har heroiserats och uppförstorats på bekostnad av andra skeden, men Sveriges Sonderweg är ändå en realitet. Den var inte ett resultat av Socialdemokraternas segerval 1932 utan av det fackliga genombrottet 1905–06, genom det första verkstadsavtalet och ”decemberkompromissen” mellan SAF och LO. Parterna erkände då varandras mest centrala principkrav, vilket bäddade för en snabb tillväxt av organisationerna på bägge sidor och en gemensam uppbyggnad av världens starkaste och mest autonoma kollektiv­avtalssystem. Kompromissen satt långt inne och hade inte kunnat antas utan en fem månader lång allmän lockout i verkstadsindustrin. Utanför Norden brukade myndigheterna ingripa mot stora konflikter med tvång, som kvävde varje principiell kompromiss i sin linda.

År 1930 var 80 procent av de svenska industriarbetarna fackligt organiserade, en siffra inget annat land var i närheten av. Det innebar att fackföreningarna dominerades av vanligt folk, inte av aktivister. Den svenska arbetsmarknaden var kanske Europas mest konfliktdrabbade, men det viktiga var att parterna anpassade sig till erkända spelregler: kollektivavtal innebär fredsplikt, båda parter har rättigheter, utomstående bör behandlas som neutrala, föreningsrätten ska respekteras. Det var inte enkelt, eftersom kommunister och syndikalister vägrade erkänna regler för klasskampen, men dessa breda, disciplinerade och samtidigt krävande fackföreningar var ryggraden i arbetarrörelsen och huvudförklaringen till det långa politiska maktinnehavet, samtidigt som de var ett skydd mot arbetsgivarnas godtycke på arbetsplatsen. I länder med smalare fackföreningar blev klasskampen mer politisk och militant men mindre effektiv i tvister om arbetsvillkoren och ofta en belastning för närstående parti på valdagen.

Så gott som allt annat som kan förknippas med den svenska modellen var mer eller mindre ett utflöde av den tidiga kompromissen mellan kapital och arbete. Arbetarklassen har varit ungefär lika politiskt aktiv som medelklassen. I den relativt jämlika, demokratiska miljö som skapats har det varit lättare för alla folkrörelser att göra sig gällande, liksom för intellektuella kulturradikaler. Med brett politiskt stöd har Sverige avvikit från en västerländsk medelväg på många områden: familjepolitik och jämställdhet, alkohol och droger, internationell solidaritet, ekonomisk utjämning, sekularism och kulturell öppenhet.

Allt detta försvinner i författarnas framställning, där just inget progressivt i Sverige tiden före 1945 anses värt att notera. Där fanns ingen spricka i den borgerligt kapitalistiska hegemonin.

Lars Ekdahl diskuterar varför arbetarrörelsen under åttiotalet gav upp idén om demokratins tredje steg, den ekonomiska demokratin. Löntagarfonder som medel att bryta makt- och ägarkoncentrationen hade diskuterats intensivt sedan 1975, men projektet gick om intet, anser han, i en dragkamp mellan partiet och fackföreningsrörelsen.

Förklaringen är enklare än så. När fondprojektet fick konkret form blev dess ihålighet uppenbar. Hur ser den ekonomiska demokratins valkretsar ut? Demokrati verkar genom val, omröstningar och fri offentlig diskussion. Större beslut förbereds genom utredningar och remissbehandling. Vilka företag i fri konkurrens kan fungera så? Olof Palmes löfte 1982 om en fjärde röstsedel på valdagen blev slutpunkten för diskussionen om ekonomisk demokrati genom fonder. Ingen trodde på idén.

Den fackliga opinionen för medbestämmande i företagen hade varit sval ända sedan tjugotalet, eftersom man fruktade att lojaliteten skulle splittras. Den vaknade först när LO-juristen Sten Edlund 1970 visade hur medbestämmande skulle kunna utövas i förhandlingar, fackets normala arbetssätt. När Palme föreslog en lag om facklig hälftenrepresentation i bolagsstyrelser blev han brutalt avvisad av LO. Till sist gjorde facket upp med SAF om det så kallade utvecklingsavtalet, som bygger på förhandlingsmodellen.

Det är sant att perioden efter ”guldåldern” rymt många kriser och störningar av skilda slag. I den svenska diskussionen finns två uppfattningar om när brytpunkten inträffade. Några säger första hälften av sjuttiotalet och syftar på den politiska vänstersvängen, andra säger åttiotalet och syftar på nyliberalismen. Kjell Östberg beskriver hur Socialdemokraterna tappade greppet om de vänsterintellektuella. Partiet förlorade 68-generationen, och tomrummet fylldes av ”en ny typ av statlig byråkrati, anpassad till tidens marknadsstyrda credo”. På nittiotalet fostrades socialdemokratiska ungdomar ”in i ett parti som ansvarade för de mest omfattande sociala nedskärningar, privatiseringar och avregleringar som vårt land skådat, och som lett fram till gigantiska omfördelningar till det arbetande folkets nackdel”. Ja, så tänker många. Men den föregående perioden av regleringar, skattehöjningar, underskott och inflation innebar noll procent i ökad reallön, att jämföra med mer än 30 procents ökning sedan 1995.

Bäst är att se perioden 1970–2000 som en helhet. Det som hände i början betingade det som hände sedan, och de inhemska orsakerna till stagflation och otrygghet var tydligare än de internationella; murens fall och nine eleven förändrade inte Sverige. 2000-talet är inte en svensk kristid.

Mycket läsvärt är Samuel Edquists kapitel om hur den svenska historiesynen förändrats i riktning mot postmodernism parallellt med att politiken och opinionen blivit mer borgerlig. Det förflutna uppfattas mindre som en sammanhängande historia, i stället ses det alltmer som ett kulturarv, med funktionen att ge identitet åt en nutidsmänniska med svaga band bakåt i tiden. Postmodernismen i sig är varken progressiv eller konservativ, den utmanar alla ”stora berättelser” och ser vedertagna sanningar som blott ”diskursiva konstruktioner”. Edquist visar hur lokal arbetarhistoria och ”gräv där du står” trängs åt sidan av folkdans och folkdräkter. Kulturarvet står för en klassöverskridande nationell gemenskap utan ideologisk laddning. Intresset förskjuts från text till bild, från kunskap till känsla och upplevelse.

Detta har samband med att den i valen segerrika borgerligheten saknar en egen politisk berättelse, ett stort perspektiv liknande det som fanns under Socialdemokratins tidsålder, en stolthet över sitt förflutna, kännedom om de egna idéernas framväxt. Historia är inte ”De nya moderaternas” bästa gren.

Svante Nycander är författare och före detta chefredaktör för Dagens Nyheter.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet