Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Politik & samhälle
Eva-Lotta Hultén
Klara, färdiga, gå!
– En bok om konkurrism
Karneval | 194 s | Isbn 9789187207693
Recensent: Mats Benner
Håller tävlingsfilosofin på att förlora?

Eva-Lotta Hultén visar hur tävlingsmomentet i dag genomsyrar hela tillvaron. Men konkurrensideologin har också fört mycket gott med sig genom att öka våra möjligheter att forma oss själva och omgivningen genom val. Denna bok är kanske ett av flera tecken på att konkurrenssamhället är på väg att avlösas av något annat.

För fyrtio år sedan såg världen något annorlunda ut än i dag. Grupper, kollektiv och organisationsintressen dominerade helt i samhällsdebatten, medan individens roll och ansvar framstod som en anakronism. Viktigast var att få olika grupper att fungera tillsammans genom olika former av komplicerade avtal och överenskommelser. Denna kollektiva samhällsmodell hade länge tjänat sitt syfte – den hade möjliggjort en bred uppslutning och mobilisering kring centrala samhällsuppdrag och hade innefattat såväl arbetsgivare som arbetstagare, företag som fackföreningar. Den hade också gett avkastning i form av stigande reallöner och hög tillväxt. Storskaliga lösningar krävde storskaliga samarbetsformer och individens roll var att underkasta sig deras mekanik.

1976 gav biologen Richard Dawkins ut boken The Selfish Gene, som radikalt bröt med denna tidsanda. Dawkins ställde några klassiska biologiska frågor: vad är det som driver utveckling, är det själviskhet eller oegennytta, individuell strävan eller kollektiv mobilisering? Hans svar, litet förenklat, var att strävan och tävlan skapade och frigjorde individen, men de var också till nytta för kollektivet som helhet. Frågorna (och svaren) var inte helt oskyldiga utan kunde ganska enkelt läsas in i samtidens debattklimat. Vid tiden för Dawkins bok verkade den dominerande samhällsmodellen nämligen mest vara tom – de kollektiva lösningarna hade urartat i intressekrig och stagnation, medan ekonomin hackade och samhället förföll.

The Selfish Gene var ett av många tecken i tiden på ett uppbrott från denna kollektivismens tvångströja. Den positiva själviskheten i att vilja vinna blev svaret på de många inlåsningar som präglade dåtiden. Ja, hela idén om ett samhälle som något ovanför och överordnat individen kunde ifrågasättas; i stället trädde individen fram som den viktigaste byggstenen (”det finns inget samhälle – bara enskilda män och kvinnor och familjer” med Margaret Thatchers berömda ord). Dawkins gick i bredd med många andra uppbrottsandar i sin tid, som ekonomen Milton Friedman och alltså också den kommande premiärministern Margaret Thatcher. Det fanns, tycktes det, något insnävande i hela begreppet samhälle, ett tält som dolde motsättningar och olikheter. Individer, däremot, kunde mätas och vägas och därmed ges full frihet att skapa och förändra.

Så här 40 år senare har Dawkins blasfemi blivit ortodoxi. Nu är det tävlan och konkurrens över hela linjen och den individuella profilen och kompetensen prövas, mäts och värderas i nära nog varje steg och led av livet. Några stora betongkolosser som försöker göra anspråk på att tala för hela grupper finns knappast alls kvar. Individen är allt, kollektivet intet.

I sin personligt hållna kunskapsöversikt över konkurrensen som ideologi och praktik visar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén hur tävlingsmoment och vinnande blivit schablonformen i alla möjliga sammanhang. Till och med trädgårdsodling kan betraktas som en tävling, där man kan vinna eller slås ut. Här är det ingen risk att någon missar poängen – att leva är att tävla om uppmärksamhet och framgång, också i rosornas och tulpanernas värld. Eva-Lotta Hultén, som träder fram som en tydlig tävlingsmotståndare, beskriver målande och litet självironiskt hur tävlingen som livsform och som ideal griper också den som aktivt försöker ställa sig utanför denna strömfåra av konkurrens (det hon litet oelegant kallar konkurrism).

Exempel på konkurrism finns ju på många ställen och i många sammanhang: man rankar numera universitet och vårdcentraler lika glatt som trädgårdsodlare och kakbagare och tävlingsmomenten har blivit måttstocken för effektivitet och rationalitet: Vem kan baka den godaste kakan? Vem är Sveriges bästa lärare? Var finns den godaste semlan?

Hultén fångar särskilt väl utvecklingen inom skolan, som entydigt gått från att bedöma och värdera kunskap som en homogen och stabil mängd till att ha blivit en handelsvara som man kan positionera sig med och som kan bedömas och värderas litet hursomhelst. Här ser man särskilt hur konkurrenstänkande och avreglering utvecklats parallellt; i och med att en marknad för utbildning uppstått, har konkurrens – också mellan offentliga skolor – blivit en del av den pedagogiska vardagen. Konkurrens handlar mindre om vad man lär sig än vad man tar med sig – i form av självförtroende och sociala nätverk.

Men skolan utgör bara en liten del av framställningen. Eva-Lotta Hultén ägnar nästan halva boken åt idrotten, som hon har ett särskilt kritiskt öga till. I hennes framställning träder idrotten träder fram som själva epicentret för konkurrismen, dess motor och dess vridpunkt. Här kan jag dock inte riktigt följa henne. Idrotten har ju alltid präglats av just tävlande och konkurrens. Idrotten är samtidigt mer påpassad i dag och dess element av utslagning och vinnande – särskilt på barn- och ungdomsnivån – får återkommande kritisk uppmärksamhet. Paletten av idrottsaktiviteter har också vidgats och vardagsmotion och vardagsidrottande är vanligare i dag än kanske någonsin i historien.

Även om också dessa tendenser till idrottsdemokratisering har sina avigsidor – hälsomedvetenhet slår lätt över i besatthet – är de i grunden ett uttryck för att idrottens anda av att jämföra prestationer och resultat har spätts ut. Man närmast uppmanas i dag att idrotta på sina egna villkor. Och tävlingsmomentet har faktiskt i någon mån tunnats ut genom att det nu finns så många olika sammanhang där idrott kan utövas på utövarens egna villkor. Trivseltävlingar, midnattslopp och halva Vätternrundor, alla är de uttryck för en förminskning av tävlandet med utrymme också för mer mediokra prestationer.

Om det är något kritiskt som hänt med idrotten är det väl snarast att delar av den blivit så starkt inlemmad i en annan aspekt av konkurrenssamhället – i det ekonomiska kretsloppet. Det är en remarkabel förändring, som har fjärmat vissa exklusiva och kommodifierade (för att använda marxistisk terminologi) delar av idrotten från vardagslivet och gjort dem till handels- och upplevelsevaror. Dagens främsta fotbollsspelare, tennisspelare och golfare är varumärken och insatsvaror snarare än självständiga idrottsutövare, och hanteras och placeras också i ett sammanhang där prestationer köps och säljs.

Men detta är en annan historia med andra drivkrafter än den konkurrismens segertåg som beskrivs i just denna bok. Däremot har Hultén en poäng i att idrottens värden kommit att genomsyra vårt språk och vår förståelse av vad det innebär att lyckas: vi talar om rankingar, om tävling, också inom områden som inte alls präglas av den tävlingsmentalitet som idrotten är bärare av. Ett sjukhus eller en geografiutbildning är något annat än ett höjdhopp. När konkurrensen överskuggar allt annat tunnas också de etiska och professionella övertygelserna ut. Hultén refererar här till studier av hur vetenskapsidkare fungerar och som visar att effektivitet och prestation sällan är kopplade till djup och trovärdighet. Också här har vi ju nyligen fått handfasta indikationer på att snabba och banbrytande forskningsresultat kan vara direkt livsfarliga om de inte filtreras genom kritikens stränga sil. Om allt handlar om att tävla blir snart tävlingen själva syftet, inte om resultaten verkligen kan komma många människor till godo.

Samtidigt som konkurrensideologin förringat mycket av det inneboende värdet i utbildning och andra verksamheter som har föga med tävling att göra, har den fört mycket gott med sig – den har öppnat för möjligheter till variation, lärande och lekfullhet, och har skapat utrymme för innovationer och förnyelse som inte det centraliserade och organiserade samhällsbygget förmådde. Vi ser det i ekonomin – tänk Spotify och Apple – men också i hur tjänster kan anpassas efter människors skilda behov. Konkurrensen kan faktiskt frigöra. Eva-Lotta Hultén är själv en bra illustration av vår tids tvetydighet till konkurrenstänkandet. Å ena sidan samlar hennes bok mängder av evidens kring hur konkurrens tar över och till synes förstör lek och samarbete, å andra sidan ger hon flerstädes uttryck för hur hon gör aktiva val för att forma sig själv och sin omgivning – av skolor, vård och energi. I just dessa exempel träder alltså konkurrismens fördelar fram, den ger möjlighet att kringgå de kollektiva trögheterna och i stället stimulera till förnyelse och förändring – just genom tävlan mellan olika koncept för att utbilda, producera energi och förmedla vård, eller vad det nu kan vara. Det är kanske inget antingen/eller som är lösningen på konkurrenstänkandets tillkortakommanden, utan en förskjutningen av tyngdpunkten mer mot att tillhandahålla vettiga alternativ inom ramen för en gemensam uppfattning av viktiga värden och mål.

Konkurrismen i sin dominanta form var del av bred ström, där individen och tävlingen plockades fram som svar på de många tillkortakommanden som präglade 1970-talets utdragna kris. Den amerikanske statsvetaren Peter Hall beskriver i en klassisk studie (Governing the Economy, 1987) övergången från planering till marknad, från kollektiva lösningar till individuell tävlan. Idéerna bakom övergången hade funnits i årtionden och väntat på att tinas upp som svar på en ökande mängd frågor och kriser. När tiden väl var mogen, när planeringstänkandet tycktes vara på väg att förlora sin inneboende kraft, då fanns det klara alternativ till att bara kämpa sig vidare på upptrampade stigar.

I dag är vi kanske inne i en liknande övergång; tvivlet på konkurrensens välsignelser har blivit allt kraftigare och framträdande. Eva-Lotta Hulténs bok är en del av denna förskjutning och erbjuder en lättillgänglig översikt över konkurrenstänkandets utbredning, som kanske inte omvälver men som erbjuder några nedslag i vad konkurrensen gör med oss. Gott så. Konkurrenssamhället är inte slutet på historien och dess nedgång och fall formas kanske just genom att många exempel på brister och tillkortakommanden friläggs. Så föds nya idéer om hur vi kan utvecklas, som individer och som kollektiv.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet