Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Politik & samhälle
André Spicer & Carl Cederström
Wellnessyndromet
Tankekraft | 200 s | Isbn 9789186273125
Recensent: Kay Glans
Hälsointresse och politiskt engagemang kan förenas

Denna bok är full av förenklingar och likväl svår att få grepp om eftersom den har karaktär av ett kollage av referat. Författarna menar att vi lider under ett sundhetsdiktat och att vi borde sluta bekymra oss om vår hälsa och i stället engagera oss politiskt. Men det finns inte någon motsättning mellan att sträva efter sundhet och att engagera sig politiskt och att sköta sin egen hälsa kan vara en akt av solidaritet mot andra.

Det hävdas ofta att det går en hälso- och träningsvåg över västvärlden, men stämmer det? Forskare från GIH och KI som mätt hur mycket folk faktiskt rör på sig och inte förlitat sig på deras självrapportering har funnit att det är en minoritet som verkligen motionerar. Fysisk träning tycks också alltmer bli en klassfråga; bland ungdomar är det framför allt medelklassen som ägnar sig åt idrott. Befolkningens viktutveckling talar ett tydligt språk om vår livsstil. Enligt den rapport som WHO publicerade i början av maj i år är Sverige ett av de länder i Europa där fetman ökar snabbast.

Det finns förvisso betänkliga inslag i samtida tränings- och hälsokultur, men vi befinner oss i en situation som gör en folkhälsorörelse nödvändig. Människor har i dag tillgång till mat på ett sätt som saknar motsvarighet i historien och normernas försvagning har gjort ätandet gränslöst. Man äter överallt och alltid och i många fall allting. Genom arbetets förändring har vi blivit stillasittande jämfört med äldre generationer. Till det kommer att informationstekniken gör att vi också rör oss mindre på fritiden; det gäller inte minst barn som därmed får en mycket dålig start i livet. Om man inte erkänner den stora utmaning för folkhälsan som denna utveckling innebär, riskerar en kritik av hälsointresset att befrämja en låt-gå-mentalitet.

Detta slags enögdhet utmärker den uppmärksammade boken Wellnessyndromet av Carl Cederström och André Spicer. Deras slutsats är att vi borde sluta bekymra oss så mycket om vår hälsa och i stället engagera oss politiskt. Inte någon gång i boken lyfter de fram den rådande folkhälsoproblematiken. Det är en bok som på samma gång är full av förenklingar och svår att få grepp om. Den kan närmast beskrivas som ett kollage av referat; för den som har följt den internationella diskussionen finns det inte mycket nytt. Olika tänkare staplas på varandra i rasande tempo utan att centrala tankegångar blir ordentligt utredda.

Författarna sätter till exempel likhetstecken mellan strävan efter sundhet och sökande efter njutning och hävdar att vi domineras av ett postmodernt överjag som anbefaller oss att njuta. Inledningsvis får vi veta att ”sundhet [har] i dag blivit ett moraliskt påbud som vi ständigt och oförtröttligt påminns om. Att vara en god människa innebär […] att hela tiden finna nya källor till njutning.” Jag betvivlar det meningsfulla i att på detta sätt föra samman njutning med träning och genomtänkt kosthållning, eftersom de senare är en övning i självövervinnelse, det förra att ge efter för sina impulser. Det är faktiskt skillnad på ett marklyftspass och vinprovning, även om man kan bli yr i skallen av båda. Träning och diet är bland annat ett försök att hantera alla de njutningsmöjligheter som i dag lättvindigt står till buds. Att disciplinera och pressa sin kropp kan ge tillfredsställelse men inte njutning på samma sätt som när man ger efter för sina begär. Det finns i hälsokulturen ett asketiskt inslag som går på tvärs mot njutningskulten.

Det är förmodligen för att kunna framställa samtidens klimat som präglad av ett enhetligt diktat som Cederström och Spicer klumpar ihop dessa skiljaktiga fenomen. De hävdar att sundheten i dag har blivit ett påbud, det är inte längre något man väljer. Som konsumenter förväntas vi anamma en livsstil som syftar till att maximera vårt välmående, heter det. Om de med välmående menar hälsa och inte att man äter det som man tycker är gott är de ute och cyklar. Bokens kritiska udd är riktad mot nyliberalismen och kapitalismen, men typiskt nog kommer livsmedelsindustrin billigt undan, trots att den driver oss att äta skräpmat, full av hälsovådliga tillsatser. Författarna säger att ätandet har blivit en paranoid aktivitet, men reflekterar inte över att det kan hänga samman med att livsmedel är så manipulerade. Skulle de kritiskt granska livsmedelsindustrin blev de väl tvungna att medge att det finns ett problem med viktökningen i dag och det har de bestämt sig för att inte göra.

Det vore väl egendomligt om man inte i en så disparat och kompilatorisk bok också hittade värdefulla iakttagelser. Cederström och Spicer har rätt i att det finns risker med att företagen engagerar sig alltför mycket i de anställdas hälsa och därvid utökar sin kontroll av dem, som ju kan bli mycket omfattande med modern mätteknik. (Men ändå: det är inte lätt att vara företagare! Förr kritiserades de för att de förstörde de anställdas hälsa, nu för att de bekymrar sig för mycket om den.) Med ”wellnessyndromet” syftar författarna på ångest, skuldkänslor och dåligt samvete som följer av sundhetsdiktatet. Sådana känslor är svåra att helt undvika om man vet att man lever ohälsosamt, och det är naturligtvis kontraproduktivt att förstärka dem genom att triumfera moraliskt över dem som plågas av sådana känslor.

Det är också lätt att dela Cederströms och Spicers uppfattning att förändringstakten och osäkerheten i dag har blivit för stor och att det på många sätt vore önskvärt om man kunde bromsa tempot. Men hur? På den punkten lämnar författarna – och de flesta andra som hittills yttrat sig i frågan – oss i sticket. Tills någon förklarar hur man drar i bromsen, får vi väl nöja oss med att anamma en motviktskultur till förändringstempot som gör det lättare att stå ut med det. Till en sådan hör fysisk träning och någon variant av modern stoicism, såsom ACT. Cederström och Spicer ser en sådan motviktskultur som ett sätt att lasta över problemen för den strukturella osäkerheten på individen. Tja, en del kan vi förändra genom politiskt handlande, annat får vi lära oss att stå ut med. För stora förväntningar på vad politiken kan åstadkomma leder på sikt till besvikelse och passivitet. Författarna ondgör sig över avpolitiseringen i dag, men den har mindre med hälsotrenden att göra än med att man för några decennier sedan ställde alltför höga förväntningar på vad politiken skulle kunna åstadkomma. Cederström och Spicer för oss tillbaka till 70-talets dikotomi mellan att förändra samhället och förändra sig själv, men självklart kan man sträva efter båda. Att förändra sig själv till exempel genom att bli en mer medveten konsument är också ett bidrag till en samhällsförändring.

Över huvud taget präglas Wellnessyndromet av diskutabla motsatsställningar. En annan sådan är deras uppfattning att politiskt engagemang och strävan efter sundhet utesluter varandra. Visst kan sundhetssträvan bli ett livsinnehåll hos en del, men den är i sig alls inte oförenlig med politiskt engagemang. Det är ingen tillfällighet att den traditionella arbetarrörelsen fäste stor vikt vid nykterhet, fysisk fostran och disciplinering. En klass som vill förändra sin situation måste disciplinera sig själv. Författarna ironiserar över kritik av underklassens livsstil och försök att förändra den, som till exempel när stjärnkocken Jamie Olivier lagar mat åt skolbarn, och menar att det i grund och botten handlar om att medelklassen vill känna sig moraliskt överlägsen. Här behövs i stället politiska åtgärder, såsom grundinkomst, bättre bostäder och sjukvård, säger de. Men sådana insatser gör det inte överflödigt att försöka förändra livsstilen. Det finns inget antingen eller här – man inte bara kan utan måste göra båda.

Ytterligare en falsk motsatsställning i boken är att ställa omsorg om sig själv och sin hälsa i motsatsställning till omsorg om andra. Att ta vara på sig själv i detta avseende är också att ta vara på sin nästa, eftersom det innebär att man inte belastar vårdsystemet i onödan. Att sköta sin hälsa är också en omsorg om samhället i den bemärkelsen att vi på grund av den demografiska utvecklingen måste vara beredda på att arbeta längre och då gäller det att ha en livsstil som gör att vi inte åldras i förtid.

Men Cederström och Spicer har avfärdat alla försök att bemästra samtidens folkhälsoutmaningar och klumpar ihop så mycket oförenligt i sina resonemang att de konstruktiva möjligheterna är uttömda. I slutet av boken hävdar de att de enda som i dag konsekvent gör uppror mot det njutningsdominerade wellnessymdromet är de homosexuella som finner hiv erotiskt eggande och avsiktligt låter sig smittas (så kallad barebacking). Utöver att jag har svårt att se den principiella skillnaden mellan detta och många andra självdestruktiva beteenden, tycker jag att det handlar om individer som sätter njutningen framför allt annat och därför inte avviker från den tendens boken säger sig vilja kritisera. Jag misstänker att wellnessyndromet, trots dåligt samvete och skuldkänslor, är att föredra framför de alternativ som tecknas här. Boten är ibland värre än soten.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet