Han placerade in människan i djurriket

Carl von Linné är en förgrundsgestalt i den tidigmoderna naturvetenskapens historia och en av de svenskar som är mest kända utanför landets gränser. I en perspektivrik ny bok tecknar Gunnar Broberg ett inträngande, lyhört och mångfacetterat porträtt av en motsägelsefull människa, forskare och filosof som aldrig tycks upphöra att fascinera.

Det ligger något ironiskt i att systematikern framför alla andra, Carl von Linné (1707–1778), själv är så svår att klassificera. Visserligen gjorde han utan tvivel sin centrala insats som botanist genom att grundlägga den moderna systematiska botaniken i form av ett tydligare artbegrepp, sexualsystemet för växter och djur – vilket dock utmönstrades ur de flesta vetenskapliga sammanhang inom några decennier – samt den binära nomenklaturen, de tvåledade artnamn som fortfarande är i bruk i dag. Likväl utgjorde botaniken bara en del, om också den viktigaste, i den breda naturvetenskapliga och (som Gunnar Broberg betonar i föreliggande biografi) naturfilosofiska gärning Linné förknippas med. Denna gärning hade därtill en tillämpad, utpräglat samhällstillvänd sida som gör att den blir obegriplig om vi inte relaterar den till det historiska sammanhang som den svenska frihetstidens utilism och europeiska upplysningsidéer utgjorde. Utöver allt annat var Linné alltså ekonom och etnograf, samhällsdebattör och ämbetsman, lärare och lanthushållare.

Mot den bakgrunden finns det ett närmast oändligt antal tänkbara utgångspunkter för en skildring av Linnés liv, och biografier kan som bekant skrivas på olika sätt och med olika balans mellan personskildring, livsberättelse och beskrivning av det verk som är skälet till vårt intresse för personen ifråga. I sin nya, brett upplagda biografi har idé- och lärdomshistorikern Gunnar Broberg valt att fokusera på människan Linné och hans tänkande, och i inledningen betonar han att det inte i första hand är en vetenskapshistorisk framställning även om den givetvis har sådana inslag.

Boken är i grunden kronologiskt disponerad, med tre huvuddelar som behandlar ungdomsåren, ”livstrappans höjd” respektive ”den gamle Linné”. Varje del består i sin tur av ett antal kortare kapitel om vanligen åtta–tio sidor som behandlar olika skeenden, teman och aspekter vilka främst faller inom den aktuella perioden. I den mån det låter sig göras följer också dessa kapitel en kronologisk ordning, men många av dem är tematiska och Broberg rör sig tämligen fritt inom respektive period i en associationsrik stil fylld av syftningar framåt och bakåt i tiden, vilket ibland kan göra tidslinjen svår att följa. Utöver de tre huvuddelarna finns en relativt utförlig inledning där personen Linné introduceras och en epilog där hans eftermäle diskuteras.

Som Broberg själv påpekar har han valt att lägga tyngdpunkten på Linnés senare år, medan flertalet tidigare biografier fokuserat på ungdomstidens kamp för erkännande eller de tidiga åren som professor i Uppsala. Ur ett mänskligt perspektiv ger detta boken ett särskilt intresse, men det har också vidare betydelse, eftersom det möjliggör att följa den mindre kända och inte helt okomplicerade utvecklingen av Linnés tänkande på äldre dagar.

Ett återkommande drag, som också bidrar till att ge boken en egen profil, är Brobergs betoning av dietetikens centrala betydelse, vilket bland annat kommer till uttryck genom Diaeta naturalis som han skrev under 1730-talet, men som gavs ut först 1957. Den domineras av en idealiserande bild av samernas enkla, hälsosamma leverne och kritik av det samtida europeiska samhället, hovliv och förkonstling. I det mer omfattande manuskriptet Lachesis naturalis från 1740-talet utvecklas dessa tankar ytterligare och med ett bredare anslag. Den genomgående principen i Linnés dietetiska texter och föreläsningar var avfärdandet av prål, lyx och överdådigt leverne; han framhöll i stället det enkla, måttfulla och ansvarsfulla hushållandet med både den enskildes och rikets resurser.

Däri finns en koppling, eller åtminstone parallell, till det Lisbet Koerner kallat den ”linneanska kameralismen”, strävan att till varje pris stärka statens finanser och säkra folkets försörjning. I länder med ett annat geopolitiskt läge än Sverige, till exempel Frankrike och England, kunde sådana mål uppnås genom merkantilistiska strategier som en positiv handelsbalans eller etablerandet av kolonier. För svensk del – och därmed Linnés – var det mer aktuellt med två andra tillvägagångssätt, dels så kallad importsubstitution, genom vilken man fann inhemska motsvarigheter till exempelvis importerade färgämnen eller mediciner, dels acklimatisering av dyrbara växter som te på svensk botten. I båda fallen, och för den delen också om det blev aktuellt med handel och kolonier, var naturalhistorisk kunskap av avgörande betydelse och det gav denna vetenskap ett starkt politiskt stöd i samtiden.

Även i vidare mening var utilismen ett grundackord i Linnés verksamhet, särskilt under storhetstiden på 1740- och 1750-talet. Denna ”nyttokult”, ett välbekant tema i mycken tidigare forskning, har kritiserats och förlöjligats både i samtiden och av senare författare, men som Broberg påpekar måste den (givetvis) förstås i sitt historiska sammanhang. Då och där fanns det mycket goda skäl att göra allt man rimligtvis kunde för att stärka folkhushållet; Sverige var ett utfattigt land där människor regelbundet svalt ihjäl när skördarna slog fel. Det är sant att de flesta acklimatiseringsprojekt misslyckades, men det var alltså fullt begripligt att man försökte. Brobergs betoning av vikten av historisering är över huvud taget en av bokens stora förtjänster, eftersom vi bara kan förstå Linné och hans samtida om vi betraktar dem utifrån sin tids förutsättningar.

Ett tema av särskilt intresse är människan som art och uppfattningen av hennes plats i skapelsen, liksom försök att indela henne i varieteter och, långt senare, ”raser”. Här är författaren, vars avhandling från 1975 kretsar kring just dessa frågor, på sin verkliga hemmaplan. Linné var den förste moderne forskaren att placera människan i djurriket, vilket han ibland kritiserades för i samtiden. Han var mycket intresserad av aporna såsom människans närmaste släktingar, och av människans hemvist i den ordning som kom att kallas primater. Enligt Linné fanns det en människoart, Homo sapiens, vilken han först delade in i fyra varieteter: europeisk, afrikansk, asiatisk och amerikansk. De sistnämnda, inte européerna, verkar ha placerats högst upp i hierarkin, vilket skulle vara i linje med den primitivism som också låg bakom idealiseringen av samerna. Enligt Broberg var för övrigt Linnés kunskaper om Amerikas urbefolkning begränsade, varför många av hans resonemang om dessa var tydligt influerade av hans uppfattning om samerna.

Det bör understrykas att dessa mänskliga varieteter baserades på skillnader i vad Broberg kallar ”klimatets och vanans lag”, snarare än tankar om grundläggande biologiska skillnader. Detsamma gällde den femte kategori, ”Monstrosi”, som Linné senare lade till och enligt Broberg ofta har missförståtts såsom en fast, naturgiven kategori på ett sätt som aldrig var avsikten. Av dessa och andra skäl ifrågasätter han användningen av begrepp som ”rasism” på Linnés tänkande när det betraktas i sitt historiska sammanhang. Hur dessa idéer senare användes är en annan sak.

Även i många andra frågor tvingades Linné till omprövning under de sista decennierna av sitt liv, och denna tidigare bara fläckvis uppmärksammade utveckling är ett huvudtema i biografins senare del.

En styrka med boken är att den så tydligt visar föränderligheten i Linnés situation, hans personlighet och perspektiv på tillvaron under de olika skedena i livet: den unge studenten med sin kunskapstörst och ärelystnad; den firade ”Blomsterkungen” med sin självcentrering och ”talang för att känna sig motarbetad”; och den åldrande ”gubbens” allt dunklare grubblerier över sakernas tillstånd och skapelsens mening. Med det sistnämnda sker också en förskjutning från vetenskapsmannen Linné och hans ambition att systematisera den observerbara verkligheten, till filosofen och människan som söker de måhända djupare sanningarna och sambanden som gömmer sig därunder. Det kan i sin tur kopplas till att flera av de grundsatser som Linné hade hävdat under större delen av sitt liv började att vackla mot dess slut. Framför allt gällde det, enligt Broberg, artbegreppets fasthet och arternas oföränderlighet, det vill säga uppfattningen att inga nya arter tillkommit sedan världens skapelse. Även i många andra frågor tvingades Linné till omprövning under de sista decennierna av sitt liv, och denna tidigare bara fläckvis uppmärksammade utveckling är ett huvudtema i biografins senare del.

Det hittills sagda utgör ett axplock av några huvudsakliga linjer i en bok som innehåller fler sådana och därtill behandlar en lång rad aspekter av och teman i Linnés liv och verksamhet mer kortfattat. Till de förstnämnda hör frågan om Linnés motsägelsefulla position i relation till begrepp som barock och upplysning, stormaktstid och frihetstid, religion och vetenskap – en fråga utan enkla svar där Broberg komplicerar diskussionen på ett mycket intressant och läsvärt sätt. Några exempel på de sistnämnda är hur landskapsresorna rent praktiskt genomfördes, Linnés språkanvändning och förhållandet mellan svenska och latin, hur hans skrifter trycktes och recenserades, hans roll i Vetenskapsakademiens tillkomst, familjelivet i Uppsala och på Hammarby, den ofta negativa, men kanske orättvisa bilden av hustrun Sara Lisa i tidigare forskning, ”linneanismens” inflytande på tänkare som Rousseau, Kant, Darwin och Foucault och mycket, mycket annat.

Inte bara innehållet är rikhaltigt och mångfacetterat, utan boken bygger också på en närmast ofattbar mängd källor och litteratur som Broberg sannolikt behärskar bättre än någon annan. Som läsare kommer vi många av de samtida texterna nära, särskilt Linnés egna som citeras rikligt och utförligt, vilket ger oss djupa inblickar i hans tänkande och dess utveckling över tid. Den explicita anknytningen till och diskussionen om tidigare forskning är överlag mer ojämn och ofta relativt flyktig, även om det inte kan råda något tvivel om att Broberg även där har en unik överblick genom sin position som redaktör för Svenska Linnésällskapets årsskrift (SLÅ) i drygt fyrtio år. I slutet av boken finns också ett slags appendix med en genomgång av tio tidigare Linnébiografier, vilken ger en antydan om hur Broberg uppfattar sitt bidrag i relation till befintlig forskning. Som författaren själv nämner i en kommentar är notapparaten inte fullt så detaljerad och heltäckande som den hade kunnat vara, återigen särskilt när det gäller hänvisningar till litteratur, medan primärkällorna behandlas mer fullständigt. Broberg konstaterar, med en formulering som nog både Linné och undertecknad skulle känna igen sig i: ”Det finns så mycket annat att nämna.”

Men det gör det alltid, och denna volym lever med råge upp till anspråken i förlagsreklamen på att vara ”den mest ambitiösa svenska Linnébiografin på över hundra år”. Det skadar inte att boken dessutom har en smakfull utformning, med 1700-talsinspirerad typografi i rubriker och vinjetter, och att den genomgående är rikt illustrerad, bland annat med både välkända och mindre bekanta Linnébilder. Inget verk är invändningsfritt, så inte heller detta, men den som bara har för avsikt att läsa en biografi över Carl von Linné bör läsa Gunnar Brobergs.