Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Filosofi & psykologi
Lennart Nordenfelt
Konrad Marc-Wogau
En livsresa från Moskva till Uppsala
Thales | 302 s | Isbn 9789172350977
Recensent: Henrik Lundberg
Han satte sin prägel på svensk filosofiundervisning
Hittills har det saknats en monografi över Konrad Marc-Wogau, en av den analytiska filosofins pionjärer i Sverige. Därför får Lennart Nordenfelts bok betecknas som något av en händelse. Denna välskrivna bok är oundgänglig läsning för alla som intresserar sig för den tidiga analytiska filosofin i Sverige.

 

Den svenska analytiska filosofins historia inleds med Ingemar Hedenius (1908–1982), Anders Wedberg (1913–1978) och Konrad Marc-Wogau (1902–1991). Tillsammans introducerade dessa tre det slags tänkande som i princip var allenarådande inom svensk universitetsfilosofi från och med mitten av 1940-talet till slutet av 1960-talet. Det var först med 60-talsvänsterns intåg som den analytiska filosofins hegemoni på allvar utmanades i Sverige. Den analytiska traditionen är, med undantag för Södertörns högskola, fortfarande dominerande vid svenska filosofiinstitutioner. Dess makt är dock inte längre oinskränkt eller oomstridd.

Den direkta föregångaren till den analytiska filosofin i Sverige var den så kallade uppsalafilosofin. Denna skola går tillbaka till två svenska filosofer: Axel Hägerström (1868–1939) och Adolf Phalén (1884–1931). Båda två samlade grupper av elever omkring sig, vilket så småningom resulterade i interna splittringar och strider inom skolan. Det är därför brukligt att tala om en hägerströmsk och en phalénsk falang. Hägerström fick sina främsta adepter inom rättsvetenskapen. Hans filosofiska elever är i dag så gott som bortglömda.

Det phalénska lägret var långt mer framgångsrikt. Det är möjligt att urskilja en äldre och en yngre generation phalénianer. Den yngre generationen bestod av Hedenius, Wedberg och Marc-Wogau. Dessa tre kom att bryta med uppsalafilosofin för att i stället orientera sig mot andra filosofiska rörelser i samtiden, i synnerhet mot den så kallade Cambridgeskolan (Bertrand Russell, George Edward Moore, Ludwig Wittgenstein, C.D. Broad och Frank Ramsey). Det är den andra generationen phalénianer som blir den första generationen analytiska filosofer i Sverige. Hedenius, Wedberg och Marc-Wogau utgjorde till en början en tätt sammansvetsad grupp som utkämpade flera strider tillsammans. Filosofen Anders Karitz och hägerströmfalangen var deras främsta fiender. Den interna konkurrensen dem emellan skulle under tidig efterkrigstid emellertid bryta upp trojkan. De blev alla tre professorer: Marc-Wogau i teoretisk filosofi i Uppsala 1946, Hedenius i praktisk filosofi i Uppsala 1947 och Wedberg kallades till den nyinrättade professuren i teoretisk filosofi vid Stockholms högskola 1949. Segern för den analytiska filosofin i Sverige var därmed mer eller mindre ett faktum.

Denna tid i svensk filosofihistoria är tämligen väl kartlagd. Standardverket är Svante Nordins Från Hägerström till Hedenius – Den moderna svenska filosofin (1984). Svante Nordins Ingemar Hedenius – En filosof och hans tid (2004) och Johan Strangs History, Transfer, Politics – Five Studies on the Legacy of Uppsala Philosophy (2010) är två andra viktiga verk om den tidiga analytiska filosofin i Sverige. Även Henrik Lagerlund skriver utförligt om denna period i sin Filosofi i Sverige under tusen år (2003.) År 2000 disputerade Jonas Schiött med avhandlingen Anders Wedberg och filosofihistorien – Den svenska 1900-talsfilosofin i förändring.

Till skillnad från både Hedenius och Wedberg har Marc-Wogau fram tills nu inte förärats en egen monografi. I samtliga nämnda verk diskuteras Konrad Marc-Wogau, men han har tidigare inte fått ett eget porträtt i helfigur. När filosofen Lennart Nordenfelt nu utkommer med Konrad Marc-Wogau – En livsresa från Moskva till Uppsala måste det därför betecknas som något av en händelse. Även om boken oundvikligen överlappar något med vad som tidigare har skrivits på området, erbjuder den väsentligt fördjupade kunskaper om Marc-Wogaus liv och tänkande. Till bokens förtjänster hör även att den är välskriven och på ett lättfattligt sätt förmår presentera komplexa filosofiska tankegångar.

Boken består av tio kapitel som behandlar olika aspekter av Marc-Wogaus liv och hans insatser i svensk filosofi. Nordenfelt redogör bland annat för Marc-Wogaus samarbete med Åke Petzäll omkring facktidskriften Theoria, tiden som lärare i teoretisk filosofi vid Stockholms högskola 1930–1946 och som professor i Uppsala 1946–1968 samt dusterna med företrädaren på professuren i Uppsala, Anders Karitz. Den stundtals kärva relationen till Hedenius berörs även den. Hedenius, som brukade använda öknamnet ”professor Koffert” om Marc-Wogau, framstår onekligen som den mindre sympatiske av de två.

Det första kapitlet, ”Minnesanteckningar av Konrad Marc-Wogau”, är ett delvis tidigare opublicerat manuskript av Marc-Wogaus egen hand. I detta berättar han framför allt om sina uppväxtår i Moskva och om studieåren i Uppsala. Marc-Wogau tillhörde en framgångsrik tysk släkt som levde i Ryssland sedan någon generation tillbaka. Revolutionsåret 1917 flydde Marc-Wogau tillsammans med sin mor och styvfar till Sverige. Styvfadern Hugo Diedrichs var svensk medborgare. Marc-Wogaus far och bror blev däremot kvar i Ryssland. Konrads bror, Maka, blev tidigt kommunist och bröt med sin förmögna familj. Broderns kommunism blev ett tungt slag för familjen. Maka försökte även värva sin sex år yngre bror för kommunismens sak. Konrad, som redan som trettonåring hade intresserat sig för den sokratiska metoden i Platons dialoger, lät sig dock inte imponeras av argumentationskonsten i de kommunistiska skrifter han fick i sin hand. Maka studerade vid Moskvas tekniska universitet och blev 1936 professor i radiokommunikation i Moskva. Eftersom han var trotskist deporterades han under Stalintiden till Sibirien där han avrättades 1938.

En samtida läsare slås av den distans med vilken denna tragiska händelse återberättas. Mer känslomättad är den scen då fadern, Hugo Marc, förskräckt rusar upp för trapporna, eftersom han tror att den 12-årige Konrad har fått ett tungt skåp vält över sig: ”Han kom fram till mig, lyfte upp mig och kramade mig. Jag kände plötsligt en obeskrivlig känsla av värme och trygghet och kramade honom tillbaka. Jag var starkt medveten om att han brydde sig om mig.” Marc-Wogaus manuskript avslutas precis efter tiden för disputationen i Uppsala 1932. I resten av boken är det Nordenfelt som håller i pennan.

Ett särskilt intresse äger kapitlen om Marc-Wogau som filosofisk forskare och som läroboksförfattare. Nordenfelt går igenom Marc-Wogaus viktigaste filosofiska verk och beskriver hans utveckling som tänkare. Marc-Wogau började studera filosofi i Uppsala 1921. Han kom under sina filosofistudier att starkt påverkas av Phalén och Hägerström. I Uppsalafilosofins krav på att filosofi ska vara begreppsanalys återfann han den sokratiska metod som han tidigare bekämpat brodern Maka med. I doktorsavhandlingen, Untersuchungen zur Raumlehre Kants (1932), tillämpar Marc-Wogau, precis som Hedenius och Wedbergs senare också skulle göra i sina avhandlingar, Phaléns så kallade dialektiska metod.

Denna metod, som har karakteriserats som ett slags dekonstruktivism avant la lettre, går ut på att visa att de begrepp som filosofer i allmänhet använder sig av, till exempel sanning, tid, kunskap, jag, vilja, är motsägelsefulla (dialektiska). Orsaken till att begreppen är motsägelsefulla står att finna i att filosofer och vetenskapsmän på ett oreflekterat sätt har tagit över begrepp och föreställningar från vardagskunskapen. De har inte beaktat att begreppen har uppkommit för andra ändamål än vetenskapliga. Syftet med Phaléns metod är att ersätta de dialektiska begreppen med andra och bättre begrepp. Marc-Wogau kom, som Nordenfelt skriver, att bli en ”durkdriven Uppsalafilosof” i detta avseende.

Det var först mot slutet av 1930-talet som han under inflytande av läsning av G. E. Moore skulle överge den dialektiska metoden och i någon utsträckning ta steget in i den analytiska filosofin. Brottet med uppsalafilosofin blev dock aldrig lika definitivt som hos Hedenius och Wedberg. Marc-Wogau var den äldre av de tre och som sådan var han mer förankrad i uppsalafilosofin än de två andra. Nordenfelt anför ett intressant brev till Svante Nordin i vilket Marc-Wogau på ålderns höst till och med hävdar att inflytandet från den analytiska filosofin för hans del aldrig innebar ett brott med uppsalafilosofin. Kanske bör Marc-Wogaus egen uppgift om sin filosofiska utveckling dock tas med en nypa salt.

Marc-Wogau skrev flera läroböcker som i hög grad satte sin prägel på undervisningen i filosofi vid svenska universitet och gymnasier. Två mycket använda böcker var Filosofiska diskussioner (1955) och Att studera filosofi (1961). Den sistnämnda boken präglas av en bestämd vilja att dra en gräns mellan vetenskaplig respektive ovetenskaplig filosofi. Enligt Marc-Wogau är den kanske viktigaste uppgiften i Att studera filosofi ”att allvarligt varna för filosofiskt tänkande som enligt mitt sätt att se befinner sig på avvägar”. Marxism-leninismen, nythomismen och existentialismen tjänar som en negativ kontrast till den analytiska filosofin som behandlas i det påföljande kapitlet, ”Om analytisk filosofi”. Marc-Wogau diskuterar Uppsalaskolans, Cambridgeskolans, Wienkretsens och Oxfordskolans olika bidrag till vad han menar vara den analytiska filosofin. Det utmärkande för dem alla är, de inbördes olikheterna till trots, en ”strävan efter klarhet, en fast föresats att komma underfund med sin egen metod och underkasta sina utgångspunkter en ständigt förnyad kritik”. Den ovetenskapliga filosofin ger däremot uttryck för ideologiska intressen eller för psykologiska behov. Liknande försök att dra gränser mellan hedervärd intellektuell verksamhet och ovetenskapligt tänkande finns i Filosofiska diskussioner. Existentialismen anses vara ”fientligt inställd till allt vad förnuft och logisk argumentering heter och […] vädjar [istället] till känslan och stämningen”. Marc-Wogaus böcker torde ha haft stor påverkan på hur filosofiämnet uppfattas i vårt land.

I det sista kapitlet, ”Några minnen från filosofiska institutionen i Uppsala (1963–1974)” berättar Nordenfelt om sina egna minnen av Marc-Wogau som filosof, lärare och examinator, men också om sin egen väg till disputation i teoretisk filosofi. Här ges flera inblickar i en akademisk kultur som nu redan tillhör en svunnen tid. Nordenfelt gör också den intressanta iakttagelsen att man under hans studietid över huvud taget inte undervisades i Hägerströms eller Phaléns tänkande. Den anglo-amerikanska analytiska filosofin var fullständigt dominerande. Ett nytt kulturellt kapital var nu sedan länge i svang. Det var fullt möjligt, skriver Nordenfelt, ”att gå långt i någon av de filosofiska disciplinerna utan att ens känna till Hägerström eller Phalén”. Här skulle man kunna ställa frågor som: ”Varför blev den anglosaxiska filosofin så dominerande vid svenska filosofiinstitutioner?”, ”Vilken var Marc-Wogaus roll i denna utveckling?”, ”Kan segern för den analytiska filosofin kopplas till storskaliga samhällsförändringar i det svenska samhället?”

Några sådana eller liknande frågor diskuterar Nordenfelt aldrig. Det gör att texten någon gång saknar en analytisk ansats. Åtminstone en sociolog som jag själv hade funnit det intressant att i större utsträckning försöka kontextualisera de förändringar i svensk filosofi som ägde rum under Marc-Wogaus levnad och som han själv var en del av. Kanske missar en sådan invändning dock målet. Det hade varit att skriva en annan bok än den Nordenfelt faktiskt har skrivit. Det som har gjorts är redan det mycket nog. Konrad Marc-Wogau – En livsresa från Moskva till Uppsala är i själva verket oundgänglig läsning för alla som, oavsett teoretiska intressen, intresserar sig för den tidiga analytiska filosofin i Sverige. Den behövde skrivas.

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet