Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Historia
Elena Balzamo
Den osynlige ärkebiskopen
Essäer om Olaus Magnus
Atlantis | 182 s | Isbn 9789173537186
Recensent: Bo Eriksson
Han ville förbättra Sveriges rykte utomlands

Olaus Magnus (1490–1557) var en av 1500-talets stora författare som med sin personliga framställning av de nordiska folkens historia ville förbättra svenskarnas rykte utomlands. Elena Balzamo är väl förtrogen med ämnet, men hennes ambition att skriva lättfattligt gör att hon missar möjligheten att ge en ny tolkning av Olaus Magnus.

Den svenske kyrkomannen och författaren Olaus Magnus (1490–1557) tillhörde 1500-talets lärda elit. I likhet med många andra människor som levde i de starka furstestaternas tid var också Olaus liv dramatiskt. Som 30-åring blev han vittne till belägringen av Stockholm 1520 och de avrättningar som ägde rum i staden den 8–9 november efter Kristian II:s kröning. På grund av att han var katolsk biskop tvingades han sju år senare gå i exil från det protestantiska Norden. Tillsammans med sin storebror, biskopen Johannes Magnus (1488–1544), reste han till Danzig, därefter vidare till Italien. De båda bröderna flyttade först till Venedig 1538, men sedan, efter att brodern Johannes gått bort 1544, for Olaus Magnus vidare till Rom 1549, där han utnämnts till föreståndare för den heliga Birgittas hus.

Olaus Magnus och broderns intellektuella verksamhet och författande ägde därför rum utanför ett bildningsföraktande protestantiskt Sverige, vars enda universitet, grundat 1477 i Uppsala, hölls stängt under reformationen. Det återöppnades med Uppsala kyrkomöte 1593.

Utöver att ha tryckt ett historieverk, författat av brodern, står han som självständig skapare av dels en karta över Norden, Carta marina (1539), dels ett digert encyklopediskt verk Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”, 1555). Om denne man, de båda verken och tiden har litteraturvetaren och översättaren Elena Balzamo skrivit en lärd och läsvärd essäbok. Hon har tidigare skrivit två böcker om Olaus Magnus och en rad essäer på flera språk. Dessa essäer föreligger nu på svenska.

Boken inleds med Olaus Magnus död i Rom 1557. Ärkebiskop och berömd författare i all ära, men mycket i arv lämnade han inte efter sig: ”en gammal mantel”, ”en rödviolett utsliten klädnad”, ”ett par handskar” och så vidare enligt bouppteckningen. Bouppteckningen noterar däremot ”en låda full med böcker”, ”ett bord med brev och allehanda skrifter”, ”en låda med obundna böcker” och andra tryckföremål. Olaus Magnus var en skrivande och tryckande man, författare och förläggare i en och samma person, som brydde sig mer om boklig lärdom än om flärd och dyrbara ting, förutom en silversked som listan nämner i förbigående.

Utöver brev och de två tryckta verken har tyvärr resten av Olaus Magnus kvarlåtenskap skingrats och gått förlorad. Om hans boklådor och papper, tryckpressar och lådor med stilar hade bevarats skulle garanterat forskningen om Olaus Magnus och dennes intellektuella liv och miljö ha sett annorlunda ut. För som det är nu vet vi egentligen väldigt litet om både honom och hans praktiska arbete, för att inte tala om tankefigurer – motiv, idéer och målsättningar – och andra kreativa krafter i hans intellektuella och skapande liv. Elena Balzamo lyckas dock ge en glimt av vad som kan ha påverkat och engagerat honom, och hur han arbetade med sina bilder och texter. Därmed har hon kommit Olaus Magnus en bit närmare in på livet.

Medan Johannes levde tycks Olaus Magnus ha stått i skuggan av sin två år äldre bror, för också han var en erkänd intellektuell. Dennes Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (”Alla göta- och sveakonungars historia”) var ett göticistiskt historieverk, som brodern Olaus Magnus gav ut på egen tryckpress på Birgittahärbärget i Rom 1554. Johannes Magnus skrev även en bok om Uppsala ärkestifts historia, Historia metropolitanæ ecclesiæ Upsalensis, utgiven postumt 1557 av Olaus Magnus. När Olaus Magnus tryckte sin broders verk – tryckeriet låg i övervåningen på huset – hade alltså Johannes Magnus varit död sedan tio år tillbaka. Året efter utgivningen av Johannes verk lät Olaus Magnus trycka sitt eget magnum opus. Två år senare var Olaus Magnus död. Båda böckerna, Olaus historiska verk och Johannes bok om götarna och svearna, hade stor framgång på den internationella marknaden.

Om detta skriver Elena Balzamo initierat och engagerat. Hon varvar personhistoria med presentationer av Olaus Magnus författarskap och placerar in både honom och brodern i tiden och introducerar läsaren till verken. Ett av bokens mest intressanta partier redogör för tillkomsten av kartan, Carta marina, som hon beskriver som en ”kulturöversättning” och ”den landsflyktiges längtan efter ett onåbart fädernesland”. Kartan beskriver detaljerat Nordens farvatten med havsvidunder och ett landområde befolkat av sällsamma varelser och folkslag. Ärkebiskopens syfte med karteringen var att göra Norden och Nordeuropa begripligt och åskådligt för en främmande publik. Det var också med hänsyn tagen till sina sydeuropeiska läsare som Olaus Magnus till kartan bifogade separata tryckhäften med kommentarer, vilka fanns på flera språk. Kommentarerna röjer tillverkarens önskan inte bara att beskriva utan också berätta, påpekar Balzamo, och den viljan att skildra Norden gick sedan över i en bok: Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”). Kartan och historieverket ska därför ses som en helhet, menar Elena Balzamo.

Därefter följer essäer som behandlar olika teman i Historia om de nordiska folken, som till exempel krig och det militäras roll och ”lapparna” i norr. Ärkebiskopens historiebok var resultatet av många års lärda studier, främst i Italien, på 1530- och 1540-talet. I den sammanfattar Olaus Magnus medeltidens vetande och kunnande inom de flesta områden – naturalhistoria, krigskonst, historia etcetera – samtidigt som han ger en personlig bild av de nordiska folkens historia. Hans avsikt var att förbättra skandinavernas och särskilt svenskarnas rykte och allmänt sett höja Sveriges status utomlands. Balzamo benar förtjänstfullt upp de inbördes förhållandena mellan olika upplagor och versioner av verket under 1500- och 1600-talet; hon ger ett familjeträd över boktrycken.

En särskild del ägnas åt Olaus Magnus som tecknare och åt bilderna, de 481 vinjetter som ingår i det lärda verket. Dessa fick en stor spridning bland andra intellektuella och dyker senare upp i flera verk och på kartor hos andra författare. Som Elena Balzamo mycket riktigt påpekar är detta att studera och analysera Olaus Magnus bilder en inom 1500-talsforskningen försummad del. Utöver professorn i konstvetenskap Peter Gillgren och, i viss mån, språkforskaren John Granlund har inga andra tittat närmare på just bilderna.

Överlag är Elena Balzamo väl insatt i ämnet – hon kan sin Olaus Magnus – men likväl lider boken av en del brister. Ett återkommande problem ligger i själva samlingen av essäer. Eftersom Elena Balzamo valt att ge ut essäer som tidigare publicerats uppstår det upprepningar i texten, som till slut blir svåra att bortse från. Hon beskriver inledningsvis dessa som ”oundvikliga”. Men om det nu blir oundvikligt med upprepningar, varför då sätta samman texterna till en bok? Varför inte skriva en ny, utifrån det hon redan behandlat på andra håll? Kunskap om ämnet saknas ju inte, inte heller skrivarförmågan – Elena Balzamo har en mycket trevlig ton och skriver begripligt och engagerat. Jag kan tyvärr inte uppfatta detta annat än som ett utslag av bekvämlighet från både författarens och förlagets sida.

När det sedan gäller presentationen av Olaus Magnus författarskap, både kartan och bokverket, saknar jag en mer utförlig diskussion kring betydelsen av exempla för en ökad förståelse av just bilden som pedagogiskt verktyg. Exempla kommer av latinets exemplum och var anekdoter, fabler och legender, vilkas syfte var att åskådliggöra och illustrera moralbegrepp. Det användes frekvent under medeltiden och gick tillbaka på antikens idévärld. Det var en medeltida idétradition som ärkebiskopen Olaus Magnus kände mycket väl till samtidigt som det var en genre och ett moraldidaktiskt synsätt som var satt på undantag i det protestantiska Sverige. Sett ur den aspekten går det att tolka Historia om de nordiska folken som en katolsk diskursiv motattack på ett framväxande protestantiskt kunskapsparadigm, som lade tonvikten på lydiga undersåtar i stället för moralisk uppfostran.

Elena Balzamo intresserar sig inte för denna typ av teoretiska och övergripande abstrakta resonemang kring texter och textproduktion i en tid av religiösa motsättningar och samhällsförändringar. Hon vill skriva lättfattligt om Olaus Magnus båda verk och det är inget fel med det, men hon går därmed miste om möjligheten att presentera en ny tolkning av Olaus Magnus i tiden. För det finns många frågor kvar att besvara kring historieverkets tillkomst och betydelse, likaså hur det ska tolkas och förstås. Många meningslager ligger dolda i verket och Balzamo frigör bara ytskiktet. Att han exempelvis delade in sitt verk i just 22 böcker var ingen tillfällighet; det var lika många böcker som i Augustinus De civitate Dei (”Guds stad”). Parallellen var tänkt att väcka eftertanke och begrundan. Betyder detta att Olaus Magnus verk ska uppfattas som ett augustinskt arbete eller är det bara en lärd blinkning från den katolske kyrkomannen?

Jag hade dessutom gärna sett mer av det intellektuella sammanhang inom vilket Olaus Magnus verkade – att Balzamo så att säga skulle ha försökt öppna lådan med alla böcker och skrifter, som bouppteckningen nämner, och rekonstruerat dess innehåll och hans anteckningar. Men allt går förstås inte att få med i en essäsamling, urval blir en nödvändighet. Man kan med behållning läsa boken som en introduktion till en av 1500-talets stora författare.

Bo Eriksson är fil dr. i historia vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet