Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Utbildning
Erling Bjurstrom & Tobias Harding (red.)
Bildning och demokrati
Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet
Carlssons | 300 s | Isbn 9789173315814
Recensent: Per Thullberg
Hänger folkbildningen med?

Den svenska folkbildningen framställs ofta i nästan mytiska termer. Den fria, frivilliga och personlighetsdanande verksamhet som går under begreppet folkbildning är en symbol för samhällets demokratisering. Den bidrog till arbetarnas frigörelse, stärkte deras förmåga att ta samhällsansvar och utveckla den moderna staten i demokratisk riktning.

Folkbildningen förvaltas i dag av elva studieförbund och 152 folkhögskolor. Staten beviljar 3,5 miljarder årligen till folkbildande verksamhet. Regeringen utfärdar riktlinjer för vad bidraget ska användas till. Högt prioriterat är att verksamheten ska bidra till att stärka demokratin och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. Folkrörelserna – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen med flera – har varit och är fortfarande ansvariga och ägare av de olika studieförbunden, men några undantag finns. I retoriken lyfts fram att verksamheten ska vara fri – staten ska inte reglera studiernas utformning. Men den ska också vara frivillig – deltagarna ska engagera sig av fri vilja i strävan att utveckla och bilda sig.

Den folkbildande verksamheten – begreppet förstått som den verksamhet som bedrivs av de auktoriserade i sammanhanget, det vill säga folkhögskolor och studieförbund – är alltså omfattande och mångfacetterad. Den berör mängder av individer som går på folkhögskolor, deltar i navigationskurser, läser språk, spelar i källarband eller sjunger i kyrkokörer. Inom folkbildningen har alltid pågått en diskussion om vad som egentligen är folkbildning, kan allt räknas dit?

Folkbildningens omfattning är så stor och dess samhällsbetydelse så oomstridd att företeelsen även har tilldragit sig forskningens uppmärksamhet. Antologin Bildning och demokrati är ett resultat av ett samarbete mellan olika institutioner vid Örebro universitet, Linköpings universitet och Högskolan i Jönköping. Antologin omfattar förutom två essäer om bildningsbegreppets djupare innebörd tre empiriska studier som behandlar olika aspekter av folkbildningen ur ett förändringsperspektiv. Hur ställer folkbildningen om sig till förändringar i samhället, kulturella såväl som etniskt- religiösa? Hänger man med? Eller utgör folkbildningens institutioner en effektiv bromskloss när det gäller att fånga upp det nya?

Tobias Harding, forskare vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet, behandlar problematiken i en uppsatsen ”Föreningslivet och demokratin. Demokratisk skolning och institutionella entreprenörer”. Han fokuserar på två aktuella företeelser. Den ena är det faktum att cirka 195 000 svenska ungdomar är verksamma i en organisation som heter SVEROK, som ska uttydas Sveriges roll- och konfliktsspelförbund. Verksamheten innefattar bland annat sällskapsspel, datorspel och rollspel. På tio år har antalet medlemmar nått nivåer som vida överstiger dem som gäller exempelvis de politiska ungdomsförbunden. Den andra företeelsen är ett nytt studieförbund i folkbildningsfamiljen, nämligen det muslimska Ibn Rushd, bildat 2008.

Först till SVEROK. Författaren anknyter i sin analys till internationell forskning. Weber, Tocqueville, Taylor och Skocpol passerar revy, alla tänkare om det civila samhället. Allt detta är intressant och bra, men vad gör ungdomarna i SVEROK? Här lämnas man som läsare i sticket. Verksamhetens innehåll förtjänar en närmare analys. Vi får veta att ett antal företagsinriktade ungdomar snabbt såg möjligheten till finansiellt stöd till verksamheten genom att utnyttja studieförbunden. Tanken på att skapa ett eget studieförbund övergavs dock av pragmatiska skäl och i stället valde man att framför allt samarbeta med Studiefrämjandet.

Det är en intressant läsning att följa hur spelintresserade ungdomar med Jonas Birgersson i spetsen utnyttjar befintliga strukturer för att göra det man tycker är ”kul”, nämligen att spela rollspel. Att utveckla samhället och stärka demokratin är inte det primära målet. Men de engagerade lär sig en hel del: ”Det handlar om praktiska färdigheter som organisation, ledarskap, mötesordning och liknande, men också om värderingar som strävan efter delaktighet och öppenhet, och att betrakta engagemang, kreativitet och ideellt arbete som självklart positiva och självförstärkande drag.”

Tillkomsten av studieförbundet Ibn Rushd är ett konkret exempel på integrationsprocessen i ett mångkulturellt samhälle. Företrädare för shiamuslimer såg fördelarna med att få ekonomiskt stöd till sin religiösa och kulturella verksamhet. Man anknöt till Svenska kyrkans studieförbund SENSUS och fick den vägen både pekuniärt och organisatoriskt stöd som ledde över till bildandet av ett självständigt studieförbund. Om någon mot förmodan trodde att studiecirkeln är en svensk uppfinning så är det fel.  Ledande muslimska företrädare hävdar att det finns paralleller mellan svensk folkbildning och en tidigare muslimsk verksamhet! Detta har säkerligen bidragit till folkbildningens legitimitet i muslimska kretsar.

Carin Falkner, forskare vid Högskolan i Jönköping, har undersökt två verksam­heter som bedrivs inom SVEROK respektive Ibn Rushd. Den ena betitlas Deathgame och engagerar 10 000-tals ungdomar. Spelet går ut på att man ska ”döda” varandra. Spelet organiseras centralt men utspelar sig på olika platser runt om i landet. De som spelar rollen av fiende ska ”dödas” med hjälp av ett vapen, i de flesta fall en morot. För en inte insatt (som jag) förefaller det hela bisarrt. Men det handlar om en faktisk företeelse som äger rum med offentligt ekonomiskt stöd och den har ansenlig omfattning. Även spelet Schack går som bekant ut på att ”döda” varandra, om än på en mer stiliserad, abstrakt nivå! Falkners analys av företeelsen är intressant och djuplodande, men jag känner mig inte helt övertygad om att just denna verksamhet utvecklar de kompetenser som folkbildning enligt definitionen ska göra.

Lättare att förstå är då den satsning Ibn Rushd gjort på att utbilda ”fredsagenter”, en utbildning som går ut på att öka kunskapen om islam hos icke–muslimer. Det är ett genomtänkt studiearbete som bygger på demokratiska och humanistiska grundvärderingar.

Antologins styrka ligger i de empiriska studierna. Här kommer ny och ofta oväntad kunskap fram. Folkbildningen förtjänar fler studier som söker sig till bildningens nerv, nämligen verksamheten. Det mesta av den verkligheten återstår att utforska!

Per Thullberg är professor i historia och har varit generaldirektör för Skolverket.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet