Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Konstarterna & medier
Jonas Harvard & Peter Stadius (red.)
Communicating the North
Media Stuctures and Images in the Making of the Nordic Region
Acta Universitatis Stockholmiensis | 350 s | Isbn 9781409449485
Recensent: Nils Edling
Har Sverige präglat bilden av Norden?

Bilden av norden som en region i olika medier är det lika vidsträckta som vaga ämnet för denna antologi. Det finns intressanta bidrag men helheten övertygar inte. Till det bidrar bokens övervägande svenska perspektiv på sitt nordiska och transnationella ämne.

Det produceras många samlingsvolymer inom humaniora och samhällsvetenskap, för många skulle jag säga, fastän jag som forskare sitter i glashus. Den vetenskapliga antologin har blivit det konventionella sättet att publicera bidrag från konferenser och projekt. För den enskilde forskaren är antologin ofta en smidig publiceringsform; att bidra med en text på 20–25 sidor kräver en begränsad arbetsinsats och man får möjlighet att presentera ett pågående arbete.

Strukturella faktorer styr här starkt: finansiärer vill att forskningsrön uppmärksammas och kräver att forskarna publicerar sig internationellt, det vill säga på engelska. Sådana publiceringar ger dessutom forskarna poäng och systemet har därmed inbyggda självförstärkande drivkrafter som ökar publiceringstakten. I bästa fall innehåller antologier genomarbetade bidrag som belyser ett avgränsat tema från olika perspektiv. I sämsta fall presenteras en samling texter löst organiserade kring ett vagt tema som behandlas styckevis och delt. Detta som allmänna inledande och skeptiska anmärkningar om genren.

Volymen Communicating the North ingår i serien The Nordic Experience, en ambitiös satsning som behandlar olika aspekter av Nordens historiskt och politiskt föränderliga regionala särdrag. Det handlar om Norden som idé och erfarenhet, om spänningarna mellan geopolitik och identitet i skapandet av nordiskheten. Att döma av förord och tackord har själva moderprojektet Nordic Spaces betydande resurser som förefaller inkludera stöd till internationell publicering. Redaktörerna Jonas Harvard och Peter Stadius, historiker vid Mittuniversitetet respektive Helsingfors universitet, överlämnar redan här en brasklapp: boken är inte ett direkt resultat av forskningsprojektet utan följer deras specialintresse för mediala kommunikationsformer och medierade bilder av Norden. Det övergripande syftet med antologin är just att studera medieringen av regioner i allmänhet med den mediala konstruktionen av Norden som konkret exempel.

Communicating the North samlar elva olika bidrag utöver redaktörernas inledning och avslutning. Det har inte blivit en särskilt bra antologi. ”Bra” ska då förstås som teoretiskt och/eller ämnesmässigt väl sammanhållen. Det jag saknar är systematik och styrning, något som torde vara redaktörernas ansvar. Sådant krävs om helheten ska fungera, detta särskilt som ämnet, bilden av det nordiska i och utanför Norden i olika medier sedan tidigt 1800-tal, är milt sagt vidsträckt och mångfacetterat. Boken hade tjänat på att begränsas och koncentreras. Olika sådana avgränsningar hade varit tänkbara: sökarljuset kunde exempelvis ha riktas mot en viss tidsperiod, en medial kommunikationsform, en typ av producenter eller bilden i något språkområde/land i eller utanför Norden.

En annan möjlighet hade varit att väva en stark teoretisk röd tråd för alla bidragsgivare att på allvar förhålla sig till. Nu saknas detta och läsaren bjuds en blandad kompott med kapitel om telegrafen och den europeiska nyhetsmarknaden, om nordism i Nordens frihet under andra världskriget, skandinavism bland nordiska emigranter i Sydafrika, samer utställda som ”ädla vildar” i 1820-talets London och tillkomsten av de skandinaviska paviljongerna på världsutställningarna i Montreal 1967 respektive Osaka 1970. Och litet mer därtill.

Den ämnesmässiga och geografiska bredden finns alltså där, men bidragens teman är paradoxalt nog ofta nationellt begränsade. Det handlar för det mesta om det svenska – hela åtta av de tretton medverkande är från Sverige – vilket jag ser som en tydlig svaghet i en bok om bilden av Norden. Bidrag med danska och isländska perspektiv, teman och källor saknas helt. Det finska skjuts också åt sidan. Redaktörerna är medvetna om slagsidan. Den svenska empiriska tyngdpunkten förklaras med att Sverige i omvärlden representerar gemensamma nordiska drag och att Sverige som det största nordiska landet fått starkast genomslag i omvärldens bild av det nordiska. Jag läser det som en ganska svag ursäkt och menar att en volym av detta slag borde sträva efter att bredda och komplicera bilden, försöka att historisera och dekonstruera bilden i stället för att riskera att reproducera den. Detta blir särskilt viktigt i publikationer primärt avsedda för utomnordiska läsare. Och den svenska dominansen skaver faktiskt en del mot redaktörernas transnationella programförklaring.

Det finns ingen anledning att redovisa och recensera samtliga bidrag. Jag nöjer mig med att lyfta fram några läsvärda uppsatser, för sådana finns givetvis. Den brittiske historikern Andrew Newby, verksam i Finland, studerar i ”One Valhalla of the Free” den viktorianska vikingafebern och idén om något slags blodsfrändskap mellan de brittiska och skandinaviska folken. Här granskas även tankarnas betydelse i brittisk utrikespolitik och imperiebyggande. Newby finner att bildens genomslag i brittisk politik var försumbar och tillför med detta en konkretion som lätt kommer bort när uppmärksamheten närsynt riktas mot mediebilderna i sig.

Elena Lindholm Narváez, forskare i spansk litteratur vid Umeå universitet, tar sig an valkyrian i bikini, alltså den spanska bilden av den starka och frigjorda nordiska kvinnan. Utgångspunkten är den i dag så livskraftiga stereotypen av den sexuellt frigjorda nordiska kvinnan, men studien inriktas på förhistorien, bilden av den nordiska kvinnan hos progressiva spanska intellektuella före charterturismen. Det är en intressant text, med Ibsens Nora, Wagners valkyrior, starka simmerskor och cyklister som exempel, om kontrasten mellan det egna efterblivna samhället och det förebildliga, moderna andra i norr. Samtidigt visar den, som Lindholm Narváez sammanfattar det, att Norden och det nordiska lätt blev något mer än en särskild region med bestämda karakteristika. Det förvandlades till en fantasi som förhåller sig tämligen fritt till sitt geografiska ursprung.

Redaktören Peter Stadius, verksam vid Centrum för Norden-studier i Helsingfors, ger i ”Happy Countries” en värdefull komplettering till den annars så USA-fixerade bilden av Norden under mellankrigstiden. Han stannar inte vid Marquis Childs kända Sweden – The Middle Way från 1936 utan tar sig an de mindre kända, främst franska reseskildringarna och deras idylliserande och stereotypiserande av det nordiska. Den positiva bilden av de lyckliga nordiska demokratierna, känd från Childs arbeten, hade alltså fler exponenter och nyanser än vad som vanligen brukar framhållas. Det polska bidraget av Kazimierz Musia och Maja Chacinska, universitetet i Gdansk, bryter också den dominerande inriktningen mot anglosachsiska mediesammanhang med sin studie av Nordenbilderna i polsk press under mellankrigstiden och efter 1989. Deras systematiska studie lyfter för den första perioden fram samma positiva sidor som Stadius reseskildringar, och de visar också att de nordiska ländernas generella förebildlighet överlevde kommunismens fall. De välfärdsutopiska dragen utgör alltså en konstant, men bilden har tillförts nya nyanser, till exempel med det polska intresset för attityderna mot utländsk arbetskraft.

I avslutningen konstaterar redaktörerna att bilderna av Norden är etablerade mediekonstruktioner. Centralt står idén om de nordiska länderna som en region med vissa distinkta särdrag, till dem hör bilden av den jämställda nordiska kvinnan. Men den viktigaste generella slutsatsen som jag tar med mig från antologin, en slutsats välbekant i forskningen, är att bilder av andra länder produceras, omformas och brukas i specifika historiska och kulturella kontexter. Dessa bilder har därmed mer att göra med de politiska och mediala sammanhang där de skapas än med de faktiska förhållandena i landet eller regionen de på något sätt anses avbilda.

Nils Edling är docent i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet