Politik & samhälle

Hård kritik av Israel som visar att det inte är så illa ställt

Israel – Sociologiska essäer
Eva Illouz

Daidalos
208 sidor
ISBN 9789171734730

| Respons 3/2017 | 9 min läsning

I denna bok av Eva Illouz är det polemikern och inte sociologen som dominerar. Författaren hårdvinklar sin skoningslösa kritik mot Israels regering och den judiska staten, där religionen har betydande inflytande. Att flertalet essäer publicerats i den israeliskt vänsterliberala dagstidningen Ha’aretz visar väl att det inte är så illa ställt med demokrati och yttrandefrihet i landet.

Eva Illouz. Foto: Albert Armengol

Eva Illouz bok Israel – Sociologiska essäer består med undantag för en artikel från Der Spiegel av omarbetade artiklar från åren 2011–2014, ursprungligen publicerade i den israeliska vänsterliberala tidningen Ha’aretz (som översätts till ’landet’ men underförstått betyder ’landet Israel’). Illouz är född i Marocko och uppvuxen i en ortodoxt judisk familj. Hon har studerat i Frankrike och USA och är nu professor i sociologi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. En av hennes studier i känslornas och kärlekslivets sociologi, Därför gör kärlek ont – En sociologisk studie, publicerades häromåret i svensk översättning (se Respons 1/2015). Men hon ägnar sig alltså också åt sociologiska betraktelser av Israel och framför allt dess (inrikes)politik och judiska identitet.

Boken innehåller 14 uppsatser med titlar som ”Kan man vara en judisk intellektuell?”, ”Israel, en feodalstat?”, ”Jag? En judinna? Antisemit?”, ”Israelisk diskriminering” och ”Till slut kommer vänstern att segra”. Inte minst den senast nämnda titeln antyder att det i denna bok inte varit forskaren Illouz som varit i farten så mycket som ideologen. Illouz är skoningslös i sin kritik av både Israels nuvarande regering och det faktum att Israel är en stat som bygger på judisk identitet, där religionen har betydande inverkan på hur staten styrs och fungerar. Ortodoxa rabbiner har stort inflytande över civilsamhället, exempelvis genom restriktioner för allmänna kommunikationer under sabbaten och genom att den som vill gifta sig borgerligt inte kan göra det i Israel.

Hon menar att judar i diasporan tenderar att försvara Israel, oavsett vad regering och militärmakt tar sig för, så att judar världen över har ett alltför okritisk förhållningssätt till staten Israels agerande. Och hon beskyller den nuvarande israeliska regeringen för att regelmässigt bemöta kritik av staten Israels agerande med anklagelser om antisemitism. Att hon även skarpt fördömer bosättarrörelsen och judiska bosättningar och bostäder på ockuperad mark behöver väl knappast nämnas. Hon menar att det under de judiska värden som den religiösa bosättarrörelsen proklamerar gömmer sig en laglöshets- och våldsnorm, understödd av regering och försvarsmakt. Kombinationen ”judisk identitet”, ”religiös stat” och ”demokrati” fungerar inte, slår Illouz fast. Hon förordar i stället att Israel visserligen ska behålla sin judiska nationalkultur, men bland annat bli mer universialistisk, mer religiöst neutral, mer uppmuntrande mot religiös pluralism samt göra det lättare för icke-judar att få israeliskt medborgarskap. Hon menar att judarnas traumatiska historia inte kan rättfärdiga att landet inte fungerar enligt samma principer som andra liberala länder, där förhållandet mellan stat och religion är upplöst.

Något sådant skulle inte kunna hända i Israel, menar hon, med grund i argumentet att araber med israeliskt medborgarskap inte betraktas som medborgare i samma utsträckning som judiska israeler.

Det är osäkert hur hon tänkt sig att Israel skulle kunna överleva som judisk stat med en universalistisk medborgarstatus. Det är ett problem hon överlämnar till andra att lösa. Att staten Israel grundades för att världens judar ska kunna känna sig säkra någonstans, oavsett hur utbredd antisemitismen är eller blir i resten av världen, är inte heller något hon i större utsträckning förhåller sig till.

Desto mer förhåller hon sig till hur etniska och religiösa minoriteter diskrimineras i Israel. Hon resonerar i uppsatsen ”Dreyfus i Israel. Ett tankeexperiment” kring hur ett rättshaveri liknande Dreyfusaffären i Frankrike i slutet av 1800-talet skulle utveckla sig i Israel. Den judiske artilleriofficeren Alfred Dreyfus dömdes för spioneri, trots att han var oskyldig. Det faktum att han var jude i ett samhälle genomsyrat av antisemitism utgjorde hans främsta ”brott” – hans slutliga frikännande berodde i stor utsträckning på att en i grunden antisemitisk överstelöjtnant insåg att det saknades bevis mot Dreyfus och outtröttligt arbetade för frikännande. Illouz gör tankeexperimentet att en arab som tjänstgör i israeliska armén skulle dömas för spioneri och att en högerorienterad bosättare skulle ana ugglor i mossen och kämpa för att få den felaktigt dömde araben frikänd. Något sådant skulle inte kunna hända i Israel, menar hon, med grund i argumentet att araber med israeliskt medborgarskap inte betraktas som medborgare i samma utsträckning som judiska israeler. Nej, inte ens en felaktigt anklagad jude skulle orsaka någon större insats för frikännande från officerare och politiker i Israel; de ser det helt enkelt inte som en plikt att försvara sanning och rättvisa, menar Illouz.

Denna artikel (i Ha’artez) gav upphov till en hel del kritik och Illouz anklagades för att vara antisemit. I sitt svar på kritiken mot artikeln (”Jag? En judinna? Antisemit?”) nyanserar och modifierar hon en del av sina påståenden och argument i den första Dreyfus-artikeln och även påståenden hon framfört i tidigare artiklar. Detta visar att hennes artiklar bör läsas som medvetet skruvade debattinlägg.

I några artiklar behandlar Illouz spänningen mellan judar med europeiskt ursprung (ashkenazer) respektive ursprung från arabländer (mizracher), vilka skapar stora problem i Israel. Ashkenazer är överrepresenterade på höga och inflytelserika poster i landet – universitet, politik, domstolsväsendet med mera – och ser dessutom ner på och diskriminerar mizracher, menar Illouz. I artikeln ”Israelisk diskriminering” analyserar hon ashkenazernas respektive mizrachernas situation med hjälp av Pierre Bourdieus term kulturellt kapital. Hon menar att det kulturella kapital som ashkenazerna tillägnat sig gör att mizracherna av dem uppfattas som mindre meriterade. Hon slarvar dock med begreppet och det hon beskriver är snarare olika typer av habitus, det vill säga sätt att vara och uppträda som människor tillägnar sig i skilda sociala grupper.

För att få mer kraft i rallarsvingarna hårdvinklar Illouz alltså gärna sina perspektiv och argument. Sålunda meddelas i en not på sidan 80 att den så kallade Goldstonerapporten, som undersökte anklagelser om krigsbrott från Israels sida under operation ”Gjutet bly” i Gazaremsan vintern 2008–2009, anklagade Israel för krigsförbrytelser. Det stämmer, men Illouz nämner inte att Richard Goldstone själv i The Washington Post i april 2011 skrev att om han innan rapporten levererats hade vetat vad han senare fick kännedom om – exempelvis när det gäller israeliska försök att skona civilbefolkningen i Gaza – hade rapporten sett annorlunda ut. Att Illouz inte nämner denna nyansering av rapporten är samtidigt symtomatiskt för hennes debatteknik.

Den läsare som inte är åtminstone rudimentärt insatt i israelisk inrikespolitik kommer att ta till sig innehållet som en samling bevis för att landet (oavsett regering) är korrupt, odemokratiskt och chauvinistiskt, det vill säga den typ av anklagelser mot Israel som är vanliga särskilt från vänsterhåll, både utanför landet och inifrån. Illouz artiklar är skrivna med tydlig udd mot nuvarande konservativa och bosättarvänliga regim, vilket kan vara svårt att förstå och uppfatta för en mindre insatt läsare. En sådan får inte heller mycket vägledning i under vilka skilda förutsättningar araber på ockuperat område respektive araber som är israeliska medborgare lever, eller för den delen skillnaden mellan att bo på ockuperat område och samtidigt vara israelisk medborgare och att bo där och inte vara det. Vissa resonemang som Illouz för förutsätter dock att läsaren har dessa snåriga förhållanden klart för sig.

Illouz skoningslösa kritik mot Israel, dess nuvarande regering och den judiska staten, såsom den fungerar, är knappast något nytt för Ha’aretz. Hennes vridande och vändande på argument och motargument, hennes prövande hållning, är utmanande och väcker en rad frågor och funderingar, oavsett om man håller med henne eller inte. Ett problem är dock att Illouz, trots att hon är sociolog, i stor utsträckning gör sina analyser som om staten Israel och det judiska vore ett slutet system. Kanske är det medvetet från hennes sida för att hon velat renodla sina resonemang utan att i särskilt hög grad blanda in Israel–Palestinakonflikten eller antisemitism. Och det kan vara intellektuellt befriande – men också problematiskt.

En frågeställning jag hade önskat att Illouz hade inkluderat i sin artikelsamling är den om vad sammanhållning i försvar mot yttre fiender kan göra med ett land. Som sociolog bör hon ju kunna ha en hel del att bidra med i den frågan. Hon snuddar också vid den när hon beskriver hur överlevnadsstrategier för judar under många hundra års diaspora överförts till staten Israel, där dessa strategier dock är mindre lyckade för en modern, demokratisk stat. Men i stället för att föra ett mer nyanserat resonemang, där Israels konstanta hot från fiender som vill utplåna landet som judisk stat tas med i beräkningen, resonerar hon som om inget hot existerar. Det är som om en svensk debattör med kritiska åsikter om det rådande läget i Sverige skulle få en samling tidningsartiklar, som behandlar det politiska och samhälleliga tillståndet i landet, publicerade utomlands (eller torgförda i tv). Utan belysning av resten av debatten skulle perspektivet bli skevt.

Illouz betecknar sig som vänster, men en vänster som inkluderar liberaler. Hon riktar dock skarp kritik även mot vänsterdebattörer (särskilt Judith Butler får sig en rejäl känga) som med hjälp av halsbrytande logik lyckats definiera de islamistiska terrororganisationerna Hamas och Hizbollah som en del av den internationella vänstern. De ”kämpar inte för en rättvis världsordning, de kämpar uteslutande mot Israel och judarna”. De starkt antisemitiska inslagen i dessa två organisationers livsluft nämner Illouz inte och för hennes ursprungligen huvudsakligen israeliska, och judiska, läsare är detta faktum säkerligen så allestädes närvarande att det inte ens behöver nämnas.

Det är ingen vacker bild av Israel som målas upp i Illouz artiklar. Den som lägger boken ifrån sig, övertygad om att landet är långt ifrån en demokrati, att israeler över lag är fega medlöpare till en stockkonservativ regering och en chauvinistisk försvarsmakt och att det är illa ställt med yttrandefriheten, bör dock påminnas om en icke oväsentlig detalj: alla artiklar utom en har publicerats i en israelisk dagstidning. Och samtidigt som jag skriver på denna recension döms en israelisk soldat för dråp efter att ha skjutit ihjäl en palestinsk man som attackerat en annan israelisk soldat med kniv. Vad demokrati, rättsväsende och yttrandefrihet i Israel anbelangar så är det nog när allt kommer omkring inte riktigt så illa ställt som Illouz menar. Hennes egna artiklar blir i flera fall i sig själva motbevis för den kritik hon framför.


Petra Söderlund

Petra Söderlund är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson