Hård kritik mot svensklärares litteraturundervisning

Litteraturvetaren Maria Ulfgards nya bok heter Lära lärare läsa, men en tydligare titel vore Lära lärarstudenter litteraturvetenskap?. Det som presenteras är en studie av hur ämnet litteratur ter sig för blivande svensklärare. Slutsatserna är att studenterna möter två helt olika traditioner under sin utbildning: en vid universitetens litteraturvetenskapliga institutioner och en helt annan under sin praktik. Studenternas egna tankar om litteratur analyseras också. Studien utmynnar i en kort diskussion kring det rimliga i att över huvud taget försöka utbilda blivande lärare till litteraturvetare. Lära lärare läsa är alltså en akademisk publikation och inte så tillgänglig som baksidestexten kan ge intryck av. Den som förväntar sig en populärvetenskaplig redogörelse snubblar snabbt på begrepp som ”literacy”, ”multimodalitet” och ”reader-responsteori”. Begreppet ”literacy” förklaras i en fotnot som förmågan ”att kunna röra sig i texter och att sätta texter i rörelse.” I slutet av boken får termen en mer begriplig definition: kompetens inom alla möjliga former av kommunikation, från läs- och skrivförmåga till kroppsspråk.

Som läsare utanför den forskningskontext författaren rör sig i är det lätt att känna irritation inför de inomvetenskapliga termerna. Man behöver påminna sig om att även humanister och samhällsvetare har rätt till sina facktermer – vi förväntar oss ju inte att förstå allt i en publikation om kemi. Likväl vänder sig kanske Ulfgard till en väl smal läsekrets när hon skriver: ”Vi kan här känna igen perspektiv från Isers receptionsteori om texters appellstruktur och läsarens interaktion med texten.” Själva temat för boken – ämnesdidaktik, närmare bestämt litteraturdidaktik – kräver redan det sin förklaring. Ämnesdidaktiken är en ung vetenskaplig disciplin och förväxlas lätt med undervisningsmetodik. Detta är emellertid missvisande, menar Ulfgard. Litteraturdidaktik handlar inte enbart om hur litteraturkunskap ska läras ut, utan innefattar ett metastudium av litteraturämnet i sig: en kritisk analys av ämnets roll i samhället. I Ulfgards fall blir metanivåerna extra besvärliga att hålla i huvudet, eftersom hennes studie är en litteraturdidaktisk studie som granskar litteraturdidaktik. Tanken svindlar.

Materialet boken bygger på samlades in mellan 2006 och 2011 och består till största del av intervjuer och studentessäer. Lärarstudenter vid lärosäte A fick i uppgift att intervjua sina handledare under sin praktik. Resultatet blev 72 samtal om litteratur och litteraturundervisning. Därefter fick studenterna skriva egna reflektioner kring ämnet. Detta material har författaren kompletterat med egna intervjuer med lärarutbildare och en handfull studenter vid lärosätena A, B och C.

Frågorna Ulfgard ställer är för det första vilka metoder för litteraturundervisning som studenterna undervisas i respektive själva vill utveckla. För det andra är hon intresserad av vilka bevekelsegrunder för litteraturläsning studenterna möter och vilka de själva tycker är viktiga. Åsiktsskiljaktigheterna Ulfgard upptäcker är stora, och den största sprickan löper mellan akademin och skolan. Bland litteraturvetarna finns ett ointresse, ”nästan en dold överlägsenhet”, gentemot skolans värld. Där litteraturvetarna vill studera litteraturen för dess egen skull ser skollärarna skönlitteratur som ett hjälpmedel för språkinlärning eller som rekreation. Där litteraturvetaren vill analysera genrekonventioner och symbolik kontrollerar skolläraren hur många böcker eleven läst, ofta genom att kräva att eleven fyller i en förtryckt recensionsblankett. Även om Ulfgard kan se problem med akademins attityd är det över de intervjuade handledarna hennes dom faller tyngst. Mest kritisk är hon mot de lärare som betonar skönlitteraturens nöjesaspekt. De har lämnat sitt undervisningsuppdrag och administrerar i stället underhållning, hävdar Ulfgard, och lägger till: ”Jag menar att dessa handledare inte utför sina plikter som lärare.”

Utifrån den information vi får om lärarnas undervisning tycks omdömet väl hårt. Faktum är att det är den hårdaste och mest explicita kritik jag hittills läst i en akademisk publikation. Ulfgard har själv en mångårig skollärargärning bakom sig, men kanske har hon inte uppmärksammat att arbetsförhållandena för grundskolans och gymnasiets lärare blivit betydligt kärvare under senare år? Svenskläraren av i dag ska inte bara lära barnen läsa och skriva; hen måste dessutom vara administratör, kurator, socialarbetare och klagomur. I de aktuella fallen hade lärarna dessutom en lärarkandidat att handleda. Att de i den situationen inte prioriterar att analysera skönlitteraturens inomtextliga värden med eleverna är tråkigt, men högst begripligt. Studenternas syn på litteratur och litteraturundervisning visade sig i de flesta fall ligga närmare akademins än skolans. Ulfgards studie visar emellertid vilken blandad skara de blivande lärarna är. Å ena sidan har vi uttalandet från studenten som vill att elever på fordonsprogrammet ska läsa Shakespeare: ”Jag måste själv ha passion för litteraturen. Lärarna i litteraturvetenskap har varit jätteduktiga, man märker hur de brinner för litteraturen! Det hjälpte mig själv att brinna.” Å andra sidan har vi den blivande svenskläraren som kategoriskt avfärdar hela litteraturhistorien: ”Jag menar att gamla ’verk’ är olämpliga för ungdomar.”

Bokens baksidestext utlovar ett svar på frågan ”hur kan dagens svensklärare vända trenden med den minskande läsningen hos barn och ungdomar?” Det är emellertid en fråga som bara kortfattat diskuteras i volymen. (Inom parentes sagt är det dessutom oklart om unga faktiskt läser mindre i dag – vi vet bara att de läser sämre.) Ulfgard tror inte att lösningen på läskrisen är att utbilda blivande lärare till litteraturvetare. Däremot bör litteraturvetarna bistå lärarutbildningarna med sådana kunskaper som är relevanta för studenternas framtida yrkesutövning – till exempel medvetenhet om skillnaderna mellan fiktion och facklitteratur, kunskap om skönlitteraturens konventioner och förmåga att tolka skönlitterär text. Författaren föreslår termen ”literary literacy” för att beskriva denna typ av kompetens.

Lära lärare läsa ger glimtar av det som försiggår i våra skolor och på lärarutbildningarna. Den är inget stilistiskt mästarprov – bokens olika beståndsdelar ter sig som ett lapptäcke och det finns flera långa, tröglästa forskningsreferat. Sin verkliga insats har Maria Ulfgard antagligen gjort som läromedelsförfattare. Ämnesdidaktiken har, som hon påpekar, förstärkts i 2011 års lärarutbildning. Lära lärare läsa kommer säkerligen att bli bland de mer konsulterade verken då de blivande svensklärarna ska skriva sina uppsatser.

Hanna Enefalk är docent i historia vid Uppsala universitet och har undervisat blivande historiker och ämneslärare.