Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Politik & samhälle
David Held
Kosmopolitism
Ideal och verklighet
Daidalos | 230 s | Isbn 9789171733764
Recensent: Mats Benner
Held tror fortfarande på globala utopier

Det är ont om framtidsvisioner numera men en som inte har gett upp är David Held. Han pläderar för en övergång från en liberal till en socialdemokratisk globalisering. Helds bok är ett välartikulerat alternativ till dagens blandning av stiltje och oro.

Vart har alla goda historier om framtiden tagit vägen? Länge såg finanskapitalismen ut att ha blivit vår tids stora berättelse, där ständigt vidgade konsumtionsmönster fungerade som status- och identitetsmarkörer och där finansmarknadens smidiga hand underlättade boende, utbildning och åldrande. Det globala flödet av pengar och varor och tjänster tycktes lösa en mängd problem samtidigt: mer pengar, lägre inflation, ökad konsumtion. Historiens slut och alla konflikters upplösning med andra ord. Men den globala finansledda kapitalismen - som alltså lovade evig tillväxt så länge kapitalet flödade - gick i stå i samband med den globala krisen 2008. Den friställda kapitalismen framstår inte längre som någon uthållig samhällsvision och dess mest entusiastiska förespråkare är nu förvånansvärt tysta. Men krisen har inte fött några särskilt uthålliga motvikter eller nya berättelser; den förlamar och paralyserar snarare än inspirerar, vilket den senaste tidens valhänta hantering av den ekonomiska nedgången visar. Om krisen frambringat något är det snarast defaitism och tomhet, vilket olika mer eller mindre bakåtsträvande och anti-modernistiska krafter försöker exploatera i nostalgiska narrativ om den gamla goda tiden före globaliseringens intåg.

Visst fanns det alternativa berättelser också under finanskapitalismens dominans. Miljöfrågan såg länge ut att kunna utgöra basen för en samhällsmodell med grundteman som hållbarhet, omfördelning och rättvisa, men inte heller den har kommit att utgöra en ram för en väg ut ur samtidens låsningar, alla klimatlarm till trots. Klimatpolitikens goda och ambitiösa mål kolliderar med den globala ekonomins bräcklighet och med spänningarna kring utvecklingsländernas villkor. Inte heller politikens nya former förmår entusiasmera. EU och andra överstatliga arrangemang krackelerar och de mellanstatliga formerna når inga avgörande genombrott och får se sin legitimitet krympa.

Vad finns det då kvar att välja - ett uppbrott från den relativt öppna och integrerade samhällsmodell som dominerat under efterkrigstiden och en fragmentering och uppdelning i allt mindre zoner med minimal interaktion? Eller ett kallt accepterande av de villkor som den globala kapitalismen ställer upp, där återkommande kriser förlamar samhällsliv och ekonomi, utan någon egentlig riktning eller några verkningsfulla mekanismer för krishantering?

Den grundläggande frågan handlar om utrymmet för utopier i en tid av djupgående ekonomisk integration och med alltmer flytande gränser mellan länder och regioner. Är framtiden formbar eller är det bara att anpassa sig efter de stora krafternas spel? Finanskrisen har ganska hårdhänt illustrerat avsaknaden av hållbara alternativ och utopier. I land efter land har den mötts med reaktiva insatser och försök att böja sig efter snarare än att tänja på marknadens logik. Här har också uppstått en tydlig spricka mellan eliter och befolkning i synen på krisen.

Något saknas uppenbarligen, till exempel en samlad vision för hur ekonomi, ekologi och politik ska vävas samman och hanteras som globala utmaningar. En envis företrädare för globala utopier är den brittiske politiske teoretikern David Held. Under lång tid har han varit en ledande analytiker av globaliseringens olika dimensioner, där den ekonomiska sammantvinningen satts i ett sammanhang av social och politisk och kulturell utveckling och förändring. Held är en entusiastisk företrädare för en postnationell (”kosmopolitisk”) samhällsmodell, där de landvinningar som gjorts inom den nationalstatliga ramen under 1900-talet ska föras vidare till en övernationell nivå: det universella medborgarskapet, de legitima politiska institutionerna och de effektiva ekonomiska regleringarna ska med andra ord forma en ny social och politisk arena, som sträcker sig från det mest lokala till globala sammanhang.

Held ser inte nationalstaten som en historisk antikvitet helt utan räckvidd i ett globalt system, men betonar att dess inflytande beskurits och att nya former för intervention och utjämning måste skapas på såväl lägre som högre nivå. En sådan nätverksdemokrati bygger på en varierad form av beslutsfattande där vissa frågor hanteras på relativt lokal nivå (till exempel hur vi bor och reser), medan andra ligger på nationell nivå (skatter, pensioner och liknande) och åter några, till exempel miljöregleringar och hanteringen av global hälsa, sköts på en internationell nivå. Tillsammans bildar de en transnationell väv av beslutsfattande och debatt, inte utan spänningar och konflikter om hur regleringar ska utformas, men ändå sammanfogat i en modell där inget och ingen faller utanför en samlad modell för politiska överväganden och fördelningsdiskussioner.

Held beskriver detta som en övergång från en ”liberal” till en ”socialdemokratisk” globalisering, där den frisläppta kapitalismen ska fångas in och göras till en produktiv kraft i vidare mening, men också där rättviseinstitutioner och social utjämning på global nivå ska skapa ett nytt globalt socialt kontrakt. Hans utgångspunkt är att vår tids ”ödesfrågor” i allt väsentligt är globala och måste mötas på en global nivå, men att dessa globala ”ödesgemenskaper” inte enbart kan formas på en abstrakt global nivå utan måste legitimeras och hanteras också på lokal och nationell nivå. Det globala samhället behöver institutioner också på gräsrotsnivå och inom nationalstatens hägn.

Boken samlar ett antal inlägg från olika tidpunkter under 00-talet och demonstrerar därmed några av de mest framträdande frågorna för en kosmopolit av Helds snitt - från 11 september och hanteringen av global osäkerhet över frågor om miljöregleringar av internationella avtal, finanskrisen 2008 och dess efterbörd. Bokens timing kan synas osedvanligt dålig. Den kommer mitt i en osedvanligt djup kris för nära nog alla aspekter av en möjlig global samhällsordning: miljöavtalen haltar och kommer inte till rejäla avslut, den globala finanskrisen hanteras på ett sätt som snarare förstärker nedgången i ekonomisk aktivitet, de överstatliga politiska institutionernas ställning är utomordentligt bräcklig och deras mandat och legitimitet ifrågasätts även av deras närmaste vänner. Den optimism som möjligen kunde skönjas kring en uppmjukning av kriget mot terrorismen har huvudsakligen grusats.

Trots dessa dystra tecken betraktar Held den kosmopolitiska visionen som en väg ut ur de samhälleliga återvändsgränderna. En global demokrati och ett globalt medborgarskap blir en väg att restaurera den sociala sammanhållningen och att åter fånga in de frågor som en gång nationalstaten hanterade mer eller mindre suveränt: tillväxt, omfördelning, rättvisa, hållbarhet, delaktighet. Hans argument är att nationalstatens unika roll var att kunna omfördela inom ramen för en samlad politisk och social enhet. Denna unika roll och betydelse har emellertid klingat av och tappat kraft i takt med globaliseringen av ekonomiska relationer och den sociala homogenitetens upplösning.

På en global nivå skulle denna omfördelande och integrativa vision ta sig andra former än de som rått under det långa efterkrigsmiraklet. Den ekonomiska regleringens former skiftar från regleringen av löner och arbete till styrningen av finansiella transaktioner. En Tobinskatt ska stabilisera den oroliga finansmarknaden och kanalisera kapitalet till nödvändiga snarare än spekulativa investeringar. Under en övergångsperiod måste ekonomierna ”avgiftas” från sitt beroende av snabba kapitalrörelser och återfå balansen, utan att riskera att bli anorektiska. Held tillhör kretsen av skeptiker till handeln med utsläppsrättigheter och vill i stället ha en koldioxidskatt, som tydligare lägger ansvaret på de rika länderna. Globala fora för mänskliga rättigheter och för social och ekonomisk utveckling ska hantera ojämlikhet och potentiellt explosiva spänningar på ett mer effektivt sätt än det världsomspännande kriget mot terrorismen, som mest rår på ytan utan att närma sig konflikternas orsaker. Detta program för en global samhällsordning grundas i en ”ekvivalensprincip” där den som berörs av ett visst område också har inflytande över det. De globala institutioner som reglerar klimatfrågor, finanstransaktioner eller rättsskipning bör därför få en vidgad representation. Den globala politiken kräver nya former och institutioner för att bli legitim och för att representera dem som faktiskt berörs.

Inget av detta är överraskande i sig utan Held presenterar i första hand en blandning av välkända förslag. Det är likväl ett välartikulerat alternativ till dagens egendomliga blandning av oro och stiltje, där kriser möts reaktivt och utan sammanhållna idéer om vad som väntar runt hörnet och hur ett gott samhälle skulle kunna se ut. Helds praktiska och nyktra hållning saknar den utopiska drive som gjorde Manuel Castells till en samhällsvetenskaplig kändis för ett decennium sedan. Å andra sidan gör den mer handfasta stilen honom läsvärd också när globaliseringen inte längre bara framstår som en kittlande vision utan också som en svårhanterlig ödesgemenskap. Hans reflekterande analys av globaliseringens förutsättningar och långsiktiga konsekvenser har mer av uthållighet än Castells glättiga framtidsbild där teknik och sociala relationer utvecklas i unison och harmonisk form. Globaliseringen kan inte vändas men inte heller fungera långsiktigt utan vettiga ramar. Ekonomin i sig har inga svar på hur det goda samhället ska se ut, utan det måste mejslas fram i strider mellan intressen och mål. Det tog två världskrig och våldsamma sociala slitningar innan industrikapitalismen fogades in i ett välfärdssamhälle, och då lades grunden till en historiskt unik period av ekonomisk tillväxt och social utjämning. Övergången till ett globalt hållbarhetssamhälle (eller vad vi nu väljer att kalla det) är förhoppningsvis mindre traumatisk.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet