Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Konstarterna & medier
Anna Williams
Från verklighetens stränder
Agnes von Krusenstjernas liv och diktning
Bonniers | 644 s | Isbn 9789100126810
Recensent: Ingemar Nilsson
Helgjuten biografi förenar sociologi och textanalys

Anna Williams biografi om Agnes von Krusenstjerna är lärorik och en glädje att läsa. Hon förenar en litteratur­sociologisk infallsvinkel med noggrann textanalys och förnyar förståelsen för ­Krusenstjernas texter och det sammanhang de tillkom i.

Litteraturen om Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) är omfattande. Uppfattningarna om hennes författarskap har varierat starkt. Värderingen har påverkas av svårigheten att förstå de yttringar av sinnessjukdom som plågade henne genom hela livet, men också av den roll som hennes make, kritikern David Sprengel, hade som inspiratör och medförfattare till många av romanerna. Även andra omständigheter har gjort Krusenstjernas författarskap omstritt. Dit hör hennes klassmässiga tillhörighet och kamp att frigöra sig från den adliga familj hon växte upp i med dess religiösa, politiska och moraliska värderingar, men också att hon var en kvinnlig författare som gärna gestaltade starka kvinnor vilka liksom hon själv ville bryta egen mark på egna villkor. Krusen­stjerna har fått många läsare bland kvinnor men också många efterföljare som skildrat kärlek, sexualitet och vanmakt i en värld av män – Williams nämner författare som Ulla Bjerne, Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall och Maja Lundgren. Men hon var först med sitt mod att uttrycka kvinnors utsatthet och sexuella erfarenheter. Intresset för Krusenstjerna var stort redan på 1930-talet och väcktes på nytt till liv på 1970-talet under den feministiska vågen.

Anna Williams, professor i litteratur­vetenskap i Uppsala, har tagit ett stort och ambitiöst grepp om sitt ämne. Det hon har åstadkommit är en i god mening ”life-and-letters”-framställning: hon vill förstå såväl Krusenstjernas liv och personlighet som hennes författarskap och dess plats i ­tidens kulturella strömningar.
Kritikern Stig Ahlgren var först ut med att lyfta fram Krusenstjernas betydelse i en bok som kom ut 1940, samma år som hon gick bort. Den första avhandlingen försvarades 1951 av en annan kritiker, Olof Lagercrantz. Hans biografi var så välskriven och nådde en så stor publik att den på sina håll misstänktes för att inte vara riktig vetenskap. Kritiker krävde mer av källhänvisningar, det räckte inte med att han tillhörde samma släkt – hans mor Agnes var Krusenstjernas kusin. En andra avhandling, Birgitta Svanbergs Sanningen om kvinnorna, som fokuserade på romanserien om fröknarna von Pahlen, kom först 1989. Tre år senare utkom Merete Mazzarella med en kortare, essäistiskt utformat översikt.

Williams är litteratursociolog och historiker och hon behärskar arkivforskningens metoder. Läsaren kan lita på att hon har belägg för sina påståenden. Via den utförliga notapparaten kan man följa hennes resonemang. Vissa noter sväller ut till små essäer och forskningens skilda resultat kan följas upp från relevanta sidor hos Ahlgren, Lagercrantz, Svanberg, Mazzarella och många andra.

Den litteratursociologiska ambitionen har dock vissa negativa konsekvenser för läsaren. I en bilaga redovisas alla upplagornas tryckår och varje upplagas storlek (baserat på uppgifter i Bonniers förlagsarkiv) och i den långa källförteckningen hittar man en till synes fullständig redovisning av bokanmälningar. Jag tycker detta är utmärkt, men på några ställen möter man också i brödtexten uppräkningar där det räckt med en hänvisning till den avslutande förteckningen. Detaljrikedomen blir stundom tröttande och gör att man riskerar att tappa helheten ur sikte. Man anar att Anna Williams arbete med boken pågått under åtskilliga år. Hon visar stor förtrogenhet med Krusenstjernas hela verk och kan associera mellan de olika karaktärerna på ett mycket spännande sätt som om hon själv vore helt inne i romangestalternas värld. I en så omfattande framställning finns ofrånkomligen upprepningar.

Krusenstjernas mormor var Erik Gustaf Geijers dotter Agnes och hon kände tidigt att detta arv förpliktigade. Hon upplevde namnet Geijer både som ett ok och som en inträdesbiljett i den litterära världen. Hon bestämde sig tidigt för att bli författare. De första romanerna följde upp flickboksgenren från 1800-talet. Agnes von Krusenstjernas förtrogna, Ellen Key, var inte nöjd med det hon läste, fann det för ytligt, och förväntade sig något mer ”själfullt”. Med Tony-serien och Fröknarna von Pahlen efter Keys död levererade Krusen­stjerna romaner som i öppenhet och allvar nog gick långt utöver vad Key hade förväntat sig.

Williams disposition är i huvudsak kronologisk, men med två undantag. I ett kapitel – ”en osynlig skrift” – redogörs för David Sprengels och Agnes von Krusen­stjernas äktenskap. De gifte sig i september 1921 och äktenskapet tycks från början ha befunnit sig i konstant kris. De var bägge hetsiga och labila, men blev starkt ömsesidigt beroende av varann. Sprengel var avskydd av många för sin brutalitet och hämndgirighet. Hans uppträdande för egen och hustruns räkning gentemot Bonniers förlag var ofta oförskämt. Man har länge förmodat att han medverkade i författandet av hustruns böcker; Olof Lagercrantz kunde också med handskriftsanalyser styrka omfattningen av hans bidrag i Pahlen-serien. Sprengel trodde att han genom hustrun skulle kunna uppnå framgångar som han inte nått genom sitt eget skriftställarskap och Agnes von Krusenstjerna såg nog maken som ett skydd mot familjen och den hotande omgivningen.

Makarna hade mycket gemensamt. Williams sammanfattar det: ”De ville bryta mot borgerliga tabun och bli fullvärdiga medlemmar i mellankrigstidens bohemiska kulturkretsar. Men Agnes sjukdom och Davids expressiva och kontrollerande, koleriska och depressiva personlighet bidrog också.” Mitt intryck är att Williams i bilden av Sprengel bättre än de flesta andra ger en balanserad och trovärdig skildring av författarverkstan Krusenstjerna–Sprengel.

Sjukdomen och dess förlopp – hennes första ångestanfall kom vid sexton års ålder – får också en samlad behandling i boken även om Krusenstjernas insjuknanden sedan hela tiden återkommer före och efter skrivperioder. Flykten bort från familjen och insjuknandet med dess både våldsamma och förvirrande förlopp verkar ha varit oupplösligt bundet till det kreativa arbetet. Williams hänvisar utförligt till sjukjournaler och brev från Krusenstjernas olika läkare. Bror Gadelius och Victor Wigert använde den samtida ­diagnosen hysteri ibland förstärkt med manodepressivitet eller degenerativ psykos. Stark ångest och hallucinatoriska tillstånd hörde till sjukdomen. Krusenstjerna själv var övertygad om att den hade sin grund i sexualdriften; när hon flydde hemmet och familjens krav sökte hon ofta sex både med kvinnor och män.

Det är ett tilltalande drag att Williams ofta citerar hur Krusenstjerna själv såg på sin sjukdom. Hon verkar ha haft betydande sjukdomsinsikt och var också medveten om att sjukdomen var ärftligt betingad. Hon kunde kräva avsevärd tid för rehabilitering, men mellan sjukdomsperioderna var hon synnerligen stark och produktiv. Kanske var hennes psykiska sjukdom inte bara orsakat av uppbrottet från den högborgerliga miljön, utan också det pris hon måste betala för flödet av kreativitet i sitt skrivande.

En höjdpunkt i biografin är kapitlen om Pahlen-serien och den omfattande sedlighetsdebatt som utbröt vid publiceringen 1933 av fjärde och femte delen, Porten vid Johannes och Älskande par. Bonniers krav på strykningar vägrade den kompromisslösa författarinnan att gå med på och volymerna gavs med stora problem ut på det lilla förlaget Spektrum. Stockholmspressen undvek att anmäla de ”bojkottade” volymerna och Agnes kände sig förföljd.

Men Williams visar att motståndet inte var så totalt som det ofta har påståtts. I biografin redovisas debattinlägg av olika slag. Den bild som framträder är mycket komplex och uppfattningarna kunde gå vitt isär inom samma politiska gruppering. Själv anklagade Agnes von Krusenstjerna och hennes make Bonniers förlag för att ha svikit henne. Bonniers beslut att inte utge böckerna fattades hösten 1933 efter de nazistiska bokbålen mot den ”litterära smutslitteraturen”, främst judiska författares alster. I efterhand insåg Krusenstjerna själv att Bonniers i denna onda, antisemitiska tid hade skäl att frukta för sina liv.

Som litteratursociolog har Williams intresserat sig för böckernas spridning – antal upplagor, upplagestorlek, recensioner och divergerande mottagande. Man kunde lätt befara att en sådan litteratur­sociologisk framställning skulle medföra brister i textanalysen, men så är inte fallet. Williams intresserar sig lika mycket för hur Krusenstjerna gått till väga som författare, hur medvetet hon komponerat sina karaktärer. Inte heller i undersökningen av själva texten ger hon sig in i spekulation eller teoretiska konstruktioner. Även här är framställningen saklig och pålitlig. Författaren visar sig ha gestaltat sina romaner utifrån en symbolvärld med rötter i antika myter och religion. Williams nyanserar föreställningen om att Agnes von Krusen­stjerna var en intuitiv författare som själv inte var klart medveten om vad hon gjorde eller ville. Brevväxlingen med förlaget visar henne tvärtom som medveten och konsekvent i sitt arbete. Hon har kritiserats av bland andra Ivar Lo-Johansson för att som adelsdam inte intressera sig för klassfrågorna; hennes centrala teman var könsproblematik och familjerelationer. Men hon skildrar ändå ett samhälle i sönderfall och det är sin egen klass hon vänder sig mot. Williams skriver att hon byggde sin författaridentitet av ”målmedvetenhet, hårt arbete och utanförskap”.

Innehållet i de olika romanerna, särskilt Pahlen- och Fattigadel-serien refereras utförligt. Williams läser noga och reflekterar över karaktärerna och vad de står för. Hon visar att Krusenstjerna nu mer än tidigare för in ett socialt patos, en medkänsla för de ogifta, gravida kvinnornas utsatthet – kanske en influens från Elin Wägner och tidskriften Tidevarvet – men också en social kritik riktad mot patriarkatets egoism. Dessa avsnitt av Williams bok innehåller också mest av nyheter i förståelsen av Krusenstjernas texter. Tidigare forskning har talat om 1930-talets primitivism och nya livskänsla exempelvis hos Artur Lundkvist och Harry Martinson. Williams visar på en medvetet utformad vitalistisk åskådning med inspiration främst från filosofen Henri Bergson. Pahlen-sviten arbetar med en ambivalent motsättning mellan pessimism och livsdyrkan, mellan undergångsstämningar och förnyelse. Förnyelsen och handlingskraften lägger Krusenstjerna hos de ansvarstagande kvinnorna. Williams ger här en spännande nyläsning av Krusenstjernas 30-talsromaner.

Man måste imponeras inte bara av att Från verklighetens stränder – Agnes von Krusenstjernas liv och diktning blivit ett så helgjutet, omdömesgillt och spännande verk, utan också att det så genomgående är präglad av ett levande och spänstigt språk. Biografin är lärorik och en glädje att läsa.

Ingemar Nilsson är senior professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet