Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Konstarterna & medier
Ove Bring
Parthenonsyndromet
Kampen om kulturskatterna
Atlantis | 282 s | Isbn 9789173537254
Recensent: Anders Rydell
Helhetsbegrepp om striderna kring stulet kulturarv

Ove Brings bok ger en bred översikt över de många strider om kulturarvet som pågår i dag, men hans helhetsgrepp riskerar att dölja de betydelsefulla skillnader som finns när det gäller moralisk skuld. Det saknas också en djupgående analys av drivkrafterna bakom den moderna restitutionsrörelsen.

Utgångspunkten för Ove Brings bok Parthenonsyndromet – Kampen om kulturskatterna är som titeln antyder den långa tvisten mellan Grekland och British Museum om skulpturerna och friserna från Parthenon. De uthuggna relieferna som hade tillkommit på 400-talet f. kr. bortfördes under 1800-talets första år från Akropolisklippan av Lord Thomas Bruce Elgin, det brittiska imperiets dåvarande ambassadör i Konstantinopel.

Bortförandet skedde under tvivelaktiga former och under en tid då Grekland var en del av det osmanska riket som inte ägnade det antika arvet någon större respekt. Akropolisklippan hade i århundraden varit en militär garnison och Parthenontemplet ett krutförråd. 1687 hade denna krutdurk antänts när den svenska generalen Otto Wilhelm Königsmarck, som ledde en venetiansk belägringsstyrka, fått in en fullträff och raserat en stor del av templet. Under Lord Elgins expedition, ett drygt sekel senare, plockades både nedrasade friser och skulpturer som fortfarande var en del av templet ner och skeppades till London. Det var ett äventyr bekostat av Elgin själv, som senare hamnade i ekonomiskt trångmål och sålde friserna till den brittiska staten.

Att Bring valt just konflikten kring Parthenon som avstamp för sin bok är symboliskt. Ett par år innan friserna och skulpturerna bortfördes ledde Napoleon sitt äventyr till Egypten. Det slutade i militärt fiasko, men kulturell triumf. Med sig på resan hade Napoleon ett följe av forskare, intellektuella och konstnärer, vilkas arbete gav upphov till en ny vurm för det antika Egypten. Den främsta trofén var Rosettestenen, med vars hjälp man senare kunde avkoda de mystiska hieroglyferna. Även den hamnade, som Parthenonfriserna, på British Museum efter det franska nederlaget. Fransmännen fick dock ett slags kulturell revansch genom att de fick äran för att ha knäckt koden. Napoleons expedition, liksom Lord Elgins, skulle kunna betraktas som den symboliska startpunkten för den omfattande överföring av konstskatter, monument och andra historiska föremål som under 1800-talet och första delen av 1900-talet fyllde europeiska museer.

Plundring och krigsbyte har varit en naturlig del av krig sedan begynnelsen – och ofta en orsak till dem. Det nya var den samlarmani som under imperialistisk flagg nu skred till verket i ”vetenskapens” namn. Införskaffandet skedde med många metoder, från plundring till smuggling och mutor till lokala tjänstemän. Denna era av mer eller mindre öppen europeisk plundring fick sitt naturliga slut 1945, i varje fall i ett västerländskt perspektiv. Nazisternas omfattande plundring under kriget hade givit verksamheten dåligt ”rykte”. Och det europeiska kolonialväldets sönderfall begränsade möjligheterna att skeppa hem kulturskatter från Asien, Mellanöstern och Afrika.

Samlarmanin avtog dock inte. Under efterkrigstiden skulle museer i västvärlden, inte minst museer i USA, i stället utvidga sina samlingar med hjälp av en omfattande svart marknad för konstföremål. Fram tills helt nyligen har man arbetat efter en ”fråga inte”-policy och ofta hävdat att man handlade i ”god tro” när man påträffats med plundrade föremål.

Centrum för denna marknad har sedan andra världskriget varit Schweiz, där nazisterna under kriget med hjälp av skrupelfria konsthandlare bland annat sålde moderna mästerverk som plundrats från judiska gallerister i Paris. Efter kriget skulle handeln med plundrad konst blomstra, tack vare alpnationens berömda juridiska och ekonomiska ”neutralitet”. Det var här Pontus Hultén under 1960-talet köpte Emil Noldes målning Blumengarten (Utenwarf) som Moderna museet tvingades återlämna 2009 efter en flera år lång tvist där man hävdat att det rörde sig om ett ”god tro”-förvärv. Den stora konsthärva som uppdagades i Tyskland häromåret, då omkring 1400 målningar återfanns i en lägenhet i München kom i dagen efter att tulltjänstemän fattat misstankar mot en man vid namn Cornelius Gurlitt som återvänt från Schweiz med 9000 euro på fickan. Det visade sig att han under ett halvt sekel sålt av verk från en samling, värderad till omkring nio miljarder, som han ärvt efter sin far Hildebrandt Gurlitt, en konsthandlare som hjälpte nazisterna att avyttra plundrad konst under kriget.

Ove Bring beskriver också hur Schweiz spelat en central roll för handeln med antika föremål som smugglas in från Italien, ofta med hjälp av maffian som ägnar sig åt plundring av arkeologiska platser. 2005 väckte en italiensk domstol åtal mot Marion True, Gettymuseets dåvarande kurator. Det visade sig att True och det berömda Los Angelesmuseet i åratal hade köpt föremål som på olaglig väg förts ut från Italien. Efter en uppgörelse fick museet återlämna föremål till ett värde av flera hundra miljoner kronor.

I sin bok tar Ove Bring ett helhetsbegrepp om striderna kring stulet eller bortfört kulturarv, från Silverbibeln till dagens omfattande svarta marknad för konst och kulturskatter. IS, som när detta skrivs erövrat den antika staden Palmyra, tros inbringa flera hundra miljoner kronor årligen på försäljning av plundrade föremål från Syrien och Irak.

Striden om Parthenonfriserna, som Bring ger störst utrymme, är fallet framför andra. I denna strid sammanstrålar restitutionsfrågans hela komplicerade spektrum av moraliska, politiska och nationalistiska konflikter. Redan 1835, ett par år efter att Grekland frigjort sig från osmanska riket, återkrävdes friserna för första gången. Kraven har sedan återupprepats med olika motiv under 180 år – och mötts av en lika föränderlig skara motargument om varför de borde förbli i London. Striden om kulturarvet är långt ifrån alltid en enkel och rättvis David och Goliat-kamp, mellan gamla imperier och före detta kolonier. Inte sällan döljs murkna strömningar bakom restitutionskrav, där tusenårig kulturhistoria utnyttjas för nationalistiska och politiska syften, ibland för att ge diktaturer historisk legitimitet. Det är en tragisk sida av restitutionsfrågan att dragkampen om kulturföremålen så ofta är politisk och inte sällan utnyttjas i förhandlingar om helt andra frågor. Ett sådant exempel, som Bring lyfter fram, är Italiens återlämnande av en bortförd Venusstaty från Leptis Magna till Gaddafis Libyen, där olja och stopp för båtflyktingar låg på förhandlingsbordet.

Trots att restitutionskraven ofta har ett mörkt stråk äger inte de gamla kolonialstaterna rätt att behålla detta arv mer legitimitet. Ove Bring blottar föredömligt det hyckleri som döljer sig bakom British Museums argument för att behålla friserna, argument som ständigt har förändrats när de gamla smulats sönder. Länge drev museet linjen att de hade ”bevarat” friser och skulpturer som annars hade gått förlorade på Akropolis genom misskötsel, föroreningar och surt regn. Det blev dock en linje som blev svårare att upprätthålla efter att det framkommit att museet själv vanvårdat verket genom att skrubba marmorn med kopparborstar för att göra den mer vit.

Detta argument har ytterligare försvagats sedan det nya Akropolismuseet stod klart 2009, en betydligt modernare installation än museet i London och där friserna också skulle visas i hela sitt sammanhang. I dag driver i stället British Museum argumentet om det ”universella museet” – att friserna visas i ett större historiskt sammanhang tillsammans med artefakter från andra kulturer och därför ges en ökad betydelse som en del av ett allmänmänskligt kulturhistoriskt arv. Detta luftiga argumenterande utgör troligen den sista försvarslinjen. Vilka ädla argument British Museum än använder kan museet aldrig frigöra sig från det imperialistiska arvet.

I detta fall, liksom många andra som rör koloniala rov, tar Ove Bring tydligt ställning för ett återlämnande. Men Parthenonsyndromet hade gjort sig förtjänt av att stanna och fokusera mer på de koloniala och postkoloniala konflikterna om kulturarv och synliggöra de imperialistiska ambitioner som Europas museer byggdes kring.

Brings helhetsgrepp riskerar att dölja de betydelsefulla skillnader i form av moralisk skuld, historiskt sammanhang och legitimitet som existerar. Till exempel var nazisternas plundring av judarna en del av Förintelsemaskineriet. Inkomsterna från rovet användes ofta för att bekosta ”lösningen av den judiska frågan”, för att göra det till ett självfinansierat massmord. Plundringen var också ett sätt att förinta ett folk genom att stjäla deras kulturella och litterära arv och vända det emot dem. Det var i plundrade judiska bibliotek och arkiv som den nazistiska forskningen skulle finna (fabricera) bevisen för den judiska världskonspirationen. Det rådde redan efter andra världskriget konsensus i väst om att restitution eller ekonomisk kompensation var nödvändig. Orsaken till dagens strider om ”nazikonsten” är ett direkt resultat av den misslyckande restitutionsprocessen efter kriget. Det har givit dessa återlämningskrav en annan legitimitet.

På den andra sidan av ”legitimitetsskalan” har vi konstskatter som rövades under 1600-talet och tidigare, till exempel svenska arméns digra krigsbyte från Prag 1648 under trettioåriga krigets sista slag. Krigsbyte betraktades då som en naturlig del av krigföringen och skedde i Europa ofta mellan någorlunda jämbördiga parter. Det handlar inte om att försvara den svenska plundringen. Men att jämföra Blumengarten (Utenwarf) med Silverbibeln gör inget av fallen rättvisa.

De skatter som fördes till Europa under 1800- och början av 1900-talet hamnar någonstans häremellan. Det är viktigt att klargöra de skilda omständigheterna för plundring under olika perioder och vem som utsattes. Alla restitutionskrav bär inte samma legitimitet och kritiker av restitution utnyttjar ofta den sammanblandning som görs mellan olika debatter. Här hade man kunnat önska ett betydligt tydligare klargörande av skillnaderna i Parthenonsyndromet, där olika fall från olika tider och med helt olika omständigheter blandas genom boken.

Bokens fördel är att den ger en bred översikt över de många strider om kulturarvet som i dag pågår. Bring ger också en föredömlig redovisning av rättsutvecklingen på området, från 1800-talet till i dag. Men jag saknar en mer djupgående analys om bakgrunden och drivkraften till den moderna restitutionsrörelsen. De senaste två decennierna har en tydlig moralisk förändring skett i förhållande till restitution. Frågan diskuteras mer förutsättningslöst, motståndet är svagare och fler krav tillskänks legitimitet. Kanske är det så att det först efter kalla krigets slut var möjligt att moraliskt börja bearbeta både det korta 1900-talet och det långa 1800-talet. Den komplicerande faktorn i restitutionsfall är inte att rent fysiskt återlämna kulturarv utan att återbördandet i en större mening alltid är ett erkännande av skuld.

Anders Rydell är journalist och författare, bland annat till Plundrarna – Hur nazisterna stal Europas konstskatter.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet