Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Historia
Anne Appelbaum & Margareta Eklöf (övers.)
Järnridån
Det kommunistiska maktövertagandet
Bonniers | 566 s | Isbn 9781400095933
Recensent: Mats Bergquist
Heltäckande skildring av hur järnridån drogs ner

Anne Applebaum understryker i sin angelägna bok hur snabbt sovjetiseringen av de östeuro­peiska länderna gick. Systemet föll på grund av sin  oförmåga att skapa en fungerande ekonomi men boken påminner oss om att målinriktade personer med stor tillgång till våldsmedel faktiskt kan lyckas störta samhällen med gamla institutioner.

Tiden går fort. En hel generation har fötts och blivit vuxna sedan Berlinmuren 1989 revs. Med detta tidsavstånd kommer nästan automatiskt frågan om spänningen mellan supermakterna egentligen var så hotande som de flesta då gjorde gällande? Och vem bar skulden för att vi tvingades leva under vad de flesta uppfattade som ett kärnvapenhot i över 40 år? Och hur kunde USA och Sovjet, som varit allierade i kampen mot Hitler, bara några år senare hamna i ett kallt krig som med kortare töväders­perioder skulle vara så länge?

Om detta finns en omfattande litteratur, till vilken den amerikanska journalisten Anne Applebaum, gift med Polens utrikesminister Radek Sikorski och författare till en uppmärksammad bok om de sovjetiska fånglägren, nu fogat en volym, Järnridån – Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956. Applebaum hyser inga tvivel om vem som bar skulden. Hon beskriver hur det faktiskt gick till när den järnridå som Winston Churchill talade om redan 1946 definitivt drogs ner mitt i vår världsdel. Detta forskningsfält har, särskilt efter det kalla krigets slut och arkiven öppnats, ägnats en hel del uppmärksamhet. Mer än 50 år efter Zbgniew Brzezinskis klassiker The Soviet Bloc – Unity and Conflict (1961) kan Applebaums omfattande litteraturförteckning redovisa många specialstudier, men bara några få mer eller mindre heltäckande skildringar av förloppet. Hennes bok borde därför vara angelägen läsning.

Applebaum koncentrerar sig på Polen, DDR och Ungern, det vill säga ett ockuperat och härjat land och två av Sovjets fiender. Några utvikningar ägnas Tjeckoslovakien, medan Bulgarien och Rumänien berörs marginellt. Polen är det överlägset största av de aktuella länderna och dessutom författarens specialområde och bör liksom DDR, där järnridån fram till 1961 delvis var öppen, analyseras i en bok som denna. ­Ungern har valts som exempel på en mindre stat som var Tysklands allierade, där kommunistpartierna var svaga.

Applebaum betonar med rätta de åtta (de sex nämnda plus Albanien och Jugoslavien) staternas särprägel, men också att jämförelser mellan flera länder kan avslöja intressanta mönster i det sovjetiska och lokala kommunistiska agerandet. Det gemensamma var att de, dock inte Jugoslavien och Albanien som i huvudsak själva gjorde sig av med det nazistiska oket, erövrades eller befriades av sovjetiska trupper. Sovjetiseringsprocessen gick anmärkningsvärt snabbt och kanske fortare än Moskva trott, särskilt om man jämför med den tid det tog för Stalin att säkra sin maktställning i Sovjetunionen. Man hade också nytta av de erfarenheter man gjort 1939-1940 i de nya territorier som till följd av Molotov-Ribbentroppakten erövats i Baltikum, Polen och Rumänien.

Polen var det viktigaste landet, inte bara för att det var störst utan också för att landet varit ryskt från delningarna i slutet av 1700-talet fram till 1918–1920, när försöken att inlemma landet i Sovjetryssland stäcktes. Stalin och Molotov misstänkte med rätta att den fjärde delningen av Polen, som var den direkta början på andra världskriget, skulle leda till att Warszawa, så länge kommunisterna inte dominerade helt, skulle utnyttja varje tillfälle till att orientera sig västerut. Någon sådan oro kände man inte när det gällde Tjeckoslovakien, vars prosovjetiska hållning tycktes omfattas inte bara av det stora kommunistpartiet utan också av andra partier i den sittande koalitionsregeringen. Man såg inga skäl att behålla sovjetiska trupper i landet utan räknade tydligen med att kommunisterna skulle kunna ta över makten så att säga på laglig väg. Tjeckoslovakien blev därför under de första efterkrigsåren ett bevis på Moskvas goda avsikter.

I jordbruksländerna Ungern, Rumänien och Bulgarien var kommunistpartierna svaga. Men som fiendeländer kunde de lättare hanteras och hade ju redan i den berömda procentöverenskommelsen mellan Churchill och Stalin i praktiken tillförts den sovjetiska maktsfären. I den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland, från 1949 DDR, var situationen genom grannskapet till de västliga zonerna mera problematisk. De fyra ockupationszonerna utgjorde ju 1945–1949 ett i princip enat Tyskland.

Hade Stalin någonsin tänkt uppfylla åtagandet om att främja en demokratisk utveckling, som de allierade uppfattade att han hade gett i Jalta? Var det sovjetiska agerandet främst avsett att sprida kommunismen eller skapa en säkerhetszon runt Sovjet? Brzezinski redovisar flera skäl för sovjetiseringen; den berodde på säkerhetspolitiska överväganden, önskan om skydd mot tysk återhämtning, och ekonomiskat utnyttjande av ländernas resurser. Applebaum däremot ringar främst in de ideologiska motiven; kriget gjorde det möjligt att påtvinga dessa länder ett – som det skulle visa sig  – ogenomförbart projekt. Vojtech Mastny menar i The Cold War and Soviet Insecurity (1996) att skapandet av den östeuropeiska barriären mot väst främst var en säkerhetspolitisk fråga. Och läser man till exempel Molotovs memoarer får man intrycket att både ideologisk nit och säkerhetspolitiska överväganden spelade in.

Applebaum betonar att den brutalitet som de sovjetiska trupperna och lokala kommunistgrupper visade, av befolkningarna länge – efter år av diktatur och krig –  sågs som ett nästan normalt inslag i livet. Vad medborgarna framför allt ville ha var säkerhet till liv och lem. Och Sovjet var trots allt befriaren eller segraren. Med parollen att eliminera fascister, utsugare och andra brottslingar, kunde man agera rätt fritt. Lokala kommunistpampar, som tillbringat exilåren i Moskva snarare än sådana som levt under ockupation, åtföljde sovjetförbanden. Deras främsta uppgift var att omorganisera sina partier, ta hand om det viktigaste kommunikationsmedlet, radio, samt ta kontroll över polisen genom att i de koalitionsregeringar som i förstone regerade i de flesta östeuropeiska stater, insistera på inrikesministerposten som var ansvarig för polisen.

Sedan man eliminerat olika borgerliga partier som först var med i koalitionsregeringar, gällde det att slå ihop de ofta rätt försvagade socialdemokratiska partierna med kommunisterna. Dessa hade ju också lidit svårt under Hitler och kunde inte annat än att bejaka kommunisternas bidrag till segern. I Tyskland hade socialdemokrater också dåligt samvete för att man inte som det största vänsterpartiet tillräckligt bestämt motsatt sig Hitlers maktövertagande. Socialdemokrater som Polens Josef Cyrankiewicz och DDR:s Otto Grotewohl belönades med den visser­ligen jämfört med partisekreterareposten mindre viktiga men ändå prestigeladdade premiärministerbefattningen. Båda behöll den för övrigt i närmare femton år. Ungerns förste statschef efter det kommunistiska maktövertagandet var också en före detta socialdemokrat, Arpad Szakasits.

I jordbruksländerna Polen och Ungern var bondepartierna den starkaste icke-kommunistiska kraften. I Polen dominerade dessa partier den exilregering som under kriget satt i London, vilket föranledde Stalin att utse en egen lydregering, den så kallade Lublinkommittén. När man sedan fick till stånd en koalition dem emellan, utsatte kommunisterna bondepartiet för systematiska trakasserier, och vann i februari 1947 valet till sejmen. I Ungern vann i slutet av 1945 landsbygdspartiet det första valet efter krigsslutet, med över hälften av rösterna, men kommunisterna krossade på samma sätt som i Polen också detta parti.

I det systematiska maktövertagandet ingick också att eliminera vad som man efter krigsslutet hunnit återetablera av det civilsamhälle som Hitler och hans allierade förstört, kvinnoorganisationer, idrottsföreningar, scouter etcetera. De ersattes av parallella, kommuniststyrda organisationer, som inte minst inriktade sig på ungdomen. Kommunistiska jubiléer, parader och massmöten för att motivera de unga blev ett vanligt inslag i samhällena.

Men den svåraste motståndaren, särskilt i Polen, var katolska kyrkan. Antireligiösa kampanjer och arrestering av präster ledde inte till önskat resultat; man avstod till och med från att införa det kollektiva jordbrukssystem som etablerades överallt annars på grund av böndernas och kyrkans motstånd.

Den samhällssektor där de nya regimerna misslyckades kapitalt var ekonomin och särskilt satsningen på tung industri, symboliserad av byggandet av enorma stålverk i alla tre länderna. Deras arbetare skulle bli goda kommunister. Men de exponerade systemets svagheter och det ledde tid efter annan till protester mot dåliga löner och bostäder, varubrist etcetera. Värst var detta problem i DDR där ju innevånarna, särskilt före murens upprättande 1961 kunde jämföra med utvecklingen i Västtyskland, dit många via Berlin kunde fly, sammantaget cirka 3.5 miljoner till dess Berlinmuren byggdes! Även om man ganska väl kunde sluta till gränserna mot väst för övriga stater i östblocket – år 1951 reste till exempel endast 9000 (!) polacker utomlands – blev de aldrig hermetiskt stängda.

Misslyckandena skylldes på samarbete mellan yttre och inre fiender. När de stora skådeprocesserna sattes igång i Budapest 1949 och Prag 1951 (Rajk- respektive Slanskyprocessen) var syftet inte minst att utpeka syndabockar som på främmande makts uppdrag saboterat ekonomin. (Intressant nog iscensattes inga skådeprocesser i Berlin.) Processerna blev också ett inslag i Stalins antijudiska kampanj. Diktatorns död 1953 innebar en viss liberalisering och ett mindre totalitärt samhälle. Upproret i Berlin i juni samma år var en effekt av detta. Chrusjtjovs uppgörelse med Stalin på partikongressen 1956 ledde till omfattande oroligheter och en något mjukare regim i Polen, liksom till Ungernrevolten hösten samma år, som brutalt slogs ner av sovjetiska trupper.

Därefter kom under många år en ånyo stramare regim att råda över hela Östeuropa. Den uniforma, i Applebaums terminologi "totalitaristiska", samhällsutveckling som eftersträvades under perioden fram till Stalins död kom dock att fungera allt sämre. Det stora samhällsexperimentet i Östeuropa föll till sist främst på systemets oförmåga att leverera en fungerande ekonomi och därmed legitimitet. Detta ledde 1980 till de stora strejkerna vid skeppsvarven i Gdansk och bildandet av en ny facklig rörelse, Solidaritet, med närmare 10 miljoner medlemmar. När regimen accepterade existensen av och var beredd att förhandla med en så stor organisation hade man börja gräva sin egen grav. Det var, menar Applebaum, ingen slump att detta skedde just i Polen, som haft och hade det mest utvecklade civilsamhället. Hon drar för övrigt en parallell med Ryssland, där sådana traditioner helt saknas, vilket innebär ett allvarligt hinder för den demokratiska utvecklingen.

Två frågor som Applebaum inte ägnar så mycket uppmärksamhet är om västmakterna hade kunnat göra något för att hejda sovjetiseringen av Östeuropa respektive hur långt Moskva i geografiskt hänseende var berett att gå. Churchill såg tidigt risken för vad som skulle ske, medan Roosevelt hoppades kunna komma till tals med Stalin. Efterträdaren Truman delade Churchills syn på motsättningarna mellan väst och öst. Men utan att riskera ett nytt storkrig var det inte mycket man kunde göra, vilket framgick under Ungernrevolten 1956. Inte heller Moskva var berett att riskera krig. Stödet till de starka kommunistpartierna i Frankrike och Italien syftade knappast till att ta makten i dessa länder, snarare att arbeta för att lossa banden mellan Europa och USA. En annan politik hade, antyder Stalins utrikesminister Molotov i sina memoarer, varit ett uttryck för "äventyrlighet", en kommunistisk dödssynd, som kunde riskera kommunismens framgångar.

Var förbudet mot "äventyrlighet" anledningen till att Finland inte fick dela Tjeckoslovakiens öde och att gränsen mellan öst och väst drogs i Karelen och inte i Bottenviken? Applebaum berör inte detta, särskilt för oss, viktiga ämne. Det tidigare förbjudna kommunistpartiet vann i de finska valet 1945 en fjärdedel av rösterna och besatte också där inrikesministerposten, vilket ledde till ett markant ökat inflytande över statspolisen. Strejker följde och president Paasikivi uttryckte stor oro för situationen, men ansåg sig kunna lita på armén. Kommunisterna ville ha sovjetisk hjälp med ett maktövertagande, men fick svaret att de fick sköta detta själva. Men när inrikesminister Leino våren 1948, då nervositeten efter Pragkuppen var som störst, blev föremål för en misstroendeförklaring avskedades han av Paasikivi. Valet kort efter ledde till en ny regering utan kommunisterna som förlorade stort.

Molotov säger flera gånger i sina memoarer att man gjorde klokt i att inte ockupera Finland: finnarna hade visat hur besvärliga de kunde vara. Således visade gränsen mellan öst och väst att makten i praktiken oftast satt i änden på gevärspipan.

Vad kan man då lära av den period Applebaum analyserar? Om tillräckligt många målinriktade personer med tillräckliga resurser i form av våldsmedel bestämmer sig för att störta samhällen med gamla institutioner, kan detta lyckas, även om samhällena inte kunde likriktas helt. Och kunde det ske i Europas östliga delar, kan det ske annorstädes, menar hon. Det är dock inte alldeles lätt att föreställa sig att det skulle kunna ske i dagens Europa. Men Anne Applebaum har gjort oss en tjänst genom att i sin läsvärda bok påminna om vad som skedde alldeles i vår närhet, för ändå inte så länge sedan.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet