Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Martin Wiklund
Historia som domstol
Historisk värdering och retorisk argumentation kring ”68”
Nya Doxa | 367 s | Isbn 9789157805737
Recensent: Torbjörn Gustafsson Chorell
Historia är mer riksdag än domstol

Hur undviker man att olika tolkningar av historien leder till en maktkamp? Martin Wiklund hävdar att det historiska dömandet kan liknas vid en domstol, men recensenten ställer sig tvivlande både till analogin och till behovet av konsensus. När vi är överens kommer historien att upphöra att intressera oss.

För inte så länge sedan samtalade jag med en historiker som just hade kommit hem från en konferens. ”Det var 500 historiker där”, sade han, ”och man kan ju verkligen undra om alla behövs.” Lägger vi till alla historiska forskare som finns utanför historieämnet vid universiteten och högskolorna, och alla som arbetar inom muséer och arkiv runt om i landet, blir det en fasansfull massa människor som vi betalar för att de ska samla, bevara, konservera och bearbeta alla texter, bilder och föremål vi lämnar efter oss. Historia är en av samhällets största institutioner som vi varje år satsar miljontals kronor på att upprätthålla. Frågan är vad det är för en sorts institution och vad vi vill att den ska göra för oss.

Ett svar vore att följa historikern Martin Wiklund och argumentera för att historia bör ses som en ”symbolisk samhällelig domstol”. Vi samlar in och bearbetar allt bevarat för att kunna bedöma vad som skett. Det problem som Wiklund behandlar i sin nya bok är nämligen hur vi hanterar offentliga tolkningskonflikter kring förflutna fenomen. Det han tar spjärn emot är dels idealet om en värdefri vetenskap, som professionella historiker satte högt under en stor del av 1900-talet, dels ståndpunkten att var och en har sin personliga uppfattning med följd att varje debatt riskerar att bli en maktkamp.

Enligt Wiklund kan alternativet till de båda ståndpunkterna vara en utvecklad form av dömande som baseras på att historia kan ses i analogi med en domstol. Bland dem som skrivit historia har de roller som finns i rättssalarna och de begrepp som förknippas med rättsväsendet varit i bruk sedan länge. Inledningsraderna i Gudmund Jöran Adlerbeths Historiska anteckningar från början av 1800 är ett exempel: ”Oväldiga vittnen till stora händelser äro skyldiga eftervärlden en uppriktig underrättelse om de omständigheter, dem äro bekanta. De äro den skyldiga alltid åt sanningen och rättvisan; ofta jämväl åt sig själfva, om deras belägenhet framställer dem till omdömen, misstankar eller klander.” Det Wiklund försöker göra är att uppdatera analogin så att den ska kunna fungera även i vår tid.

Och det är inte lätt. Det här är ett mycket svårt ämne som det kräver mod att ta itu med. Enligt Wiklund är det inget fel att värdera historiska fenomen. Frågan är hur vi ska uppfatta det faktum att historiskt arbete är ett bedömningsarbete och att de som diskuterar historiska problem bedömer dem olika. Med hjälp av debatten om årtalet ”68”, som blivit en minnesort för en politisk, moralisk och kulturell omsvängning i vårt samhälle, argumenterar Wiklund för att analogin med domstolen ger vägledning till hur tolkningskonflikterna kan bearbetas på ett rationellt sätt.

I långa kapitel om innebörden av historisk värdering och historisk argumentation rör sig Wiklund runt domstolsanalogin. Att dessa kapitel delvis är svåra att följa kan bero på ämnets inneboende svårigheter, men har också att göra med att författaren inte alltid är vaksam när han skriver. Så diskuterar han till exempel hur historiska berättelser rättfärdigar handlingar. ”Berättelser har ofta karaktären av ett slags balansräkning. Brott och orätter i det förflutna ger upphov till skuld som pekar fram mot något slags gottgörelse eller straff.” Balansräkningen förbinder Wiklund med idén om historia som domstol och kravet att ta hänsyn till alla sidor i en konflikt. Men att upprätta en balansräkning är en analogi som hör till ekonomi och inte juridik. Det handlar om att få intäkter och utgifter att gå ihop.

Om historiska berättelser är balansräkningar av debet och kredit, dras historia bort från det som domstolen i så stor utsträckning handlar om: att bedöma komplicerade skeenden, intentioner och handlingar i relation till en lagtext, som i sin tur har tolkats och tillämpats på olika sätt i liknande mål tidigare. Likaså kan man undra om författaren menar att samhället ska ses i analogi med en organism när han talar om ”ett samhälleligt historiemedvetande”. Var och en av oss måste då tänkas ingå i en större kropp som har ett eget medvetande om det förflutna.

Det värde som Wiklunds analys hela tiden rör sig mot är innebörden av att göra en rättvis bedömning av historiska fenomen och aktörer. Debatten om 68 används som exempel på hur olika skribenter gjort tolkningar som präglats av överdrifter och förenklingar. Det historia-som-domstol-analogin borde kunna göra är att ange vad en rättvis bedömning består i. Det här är en fin analys av en av det intellektuella arbetets viktigaste normer. Principen gäller så mycket mer än bara värderingen av historiska fenomen. Wiklund lyfter fram några centrala kriterier för en rättvis bedömning: opartiskhet, proportionalitet, likabehandling, människors rätt till erkännande, bedömning efter förtjänst, ansträngning och intention, ansvarsposition och så vidare. Och det är svårt att säga emot. Det Wiklund lyfter fram är det som vi överlag uppfattar som villkor för att bli rättvist bedömda, åtminstone om vi fostrats i en västerländsk tradition där till exempel bedömning efter förtjänst är ett kriterium som avslöjar tidsbundenheten i varje normbildning.

Resultatet blir att Wiklunds analys slutar i de vägledande principer vi underförstått utgår ifrån när vi fäller omdömen eller uppfattar att någon har ett gott omdöme om något. Förmågan att fälla omdömen är ju ingenting vi lär oss genom att plugga in regler eller följa manualer för hur saker ska göras. Det är snarare en förmåga som vi får genom erfarenheter och samtal med andra människor. Även studiet av historiska dokument måste vara en dialog, betonar Wiklund, där det gäller att få det som texten säger att kunna påverka oss, förändra våra uppfattningar och tänka annorlunda än vi vanligen gör. Och även om jag har lite svårt för metaforen att vi som lever nu måste vara ”lyhörda” för ”det förflutna fenomenets röst” som måste ”komma till tals”, förstår jag givetvis den goda tanken bakom bilden.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på hur en historiker också väljer vilka delar av ett dokument som vi får lyssna till - det må sedan ske med hur mycket omsorg och ärlighet som helst. Men när vi kommit hit är det faktiskt inte heller så mycket kvar av domstolsanalogin. Närheten i de europeiska språken mellan ord som dom, döma och omdöme, skriver Wiklund, visar vägen bort från ”den verkliga domstolens tendens till byråkratisk applicering av gällande lagar [är det ett rättvist omdöme, månntro? Vad säger juristerna?] till den dialogiska, reflekterande och lyhörda förmågan att göra en omsorgsfull och omdömesgill bedömning”. Men behöver vi då domstolsanalogin för att tala om vad det är vi gör när vi bedömer förflutna fenomen?

Det är troligt att det redan framgår att jag inte övertygas av analogin mellan historia och domstolen. Det omdömet innebär inte att jag säger att Wiklund har fel när han skriver om historisk bedömning överlag eller värderingarnas roll i historievetenskapen. Tvärtom reses frågor som varje historisk forskare borde reflektera över. Jag tror också att han har rätt när han skriver att rättviseidéerna ”används implicit inom historievetenskap och i historiskt tänkande”, och sannolikt inte heller bara där. Men de analogier och liknelser man väljer, säger också något om det ideal som det gäller att närma sig. För vad är det som döljer sig bakom talet om rättvisa, balans, dömande och domslut?

”Utgångspunkten här är att domstolen […] ger förutsättningar för en fruktbar bearbetning av historiska tolkningskonflikter”, skriver Wiklund i inledningen. Bearbetningens mål är rättvisa i bemärkelsen opartiskhet. För att nå det målet, måste alla eftersträva en så ”korrekt historisk rekonstruktion” som möjligt. När den är gjord, kan vi göra en ”riktig bedömning” och fälla ett ”riktigt domslut” över händelser eller fenomen. Men, enligt vilken regelbok gör vi korrekta rekonstruktioner? Vem eller vilka formulerar vad som är ett riktigt historiskt arbete? Hur gör vi när två historiker, som följt de regler som Wiklund formulerar, likväl bedömer händelseförloppet olika? För det måste rimligen vara en teoretisk möjlighet att oenighet kan uppstå. Vad jag försöker säga är att domstolsanalogin med dess rättviseideal bär på drömmen om konsensus när den tillämpas på historiska fenomen - om vi bara gör historisk forskning korrekt, kan vi komma överens om vad fenomen och händelser betyder.

Vill vi tänka historia i analogi med andra institutioner, tycks riksdagen vara ett lika gott alternativ som domstolen. I riksdagen möts människor med olika ideologiska övertygelser, erfarenheter och utbildning. De debatterar med varandra och de måste ständigt bedöma och värdera fenomen. För att kunna få saker gjorda arbetar de sig ofta fram till en kompromiss. En kompromiss är en överenskommelse som baseras på att parterna är eniga trots sin oenighet. Att historiker inte uppfattar sitt arbete som en strävan efter kompromisser om hur förflutna fenomen ska tolkas, beror sannolikt på att vi (de) så gärna vill att det ska vara möjligt att kunna få reda på vad som verkligen skett. Wiklunds allomfattande historiska bedömning - dess rättvisa - består i balansen mellan alla tänkbara aspekter och perspektiv. Att bokomslaget pryds av en detalj av Theodoor van Thuldens Allegori över Rättvisan och Endräkten (1646), där Justitia balanserar rättvisans våg, är talande. Men denna balans är på sätt och vis en kompromiss eftersom den, som Wiklund skriver, innebär att alla parter ska få med sig något i helhetsbedömningen.

Så djupt nere i Wiklunds rättviseideal anas drömmen att vi ska kunna bli eniga om vad historiska fenomen är och vad de betyder för oss. Jag skriver så för att Wiklund och jag sannolikt inte kommer att vara ense på den punkten. Ett skäl till att tusentals människor i landet utforskar vårt förflutna är att de aldrig - någonsin - ska kunna komma överens. De ska, idealt sett, ständigt vara oense. För när sådana som Wiklund och jag är eniga om hur historiska fenomen ska värderas, och vad de betyder för oss som lever nu, stelnar det förflutna i det vi vet och därför inte längre tycker att vi behöver tala om.

Den undran som följer mig genom läsningen av Wiklunds ambitiösa analys är om historia behöver ses i analogi med andra institutioner. En institution är ju inte bara en myndighet eller en symbolisk byggnad. Även mänskliga praktiker, som att gifta sig eller begrava de döda, tillhör ett samhälles institutioner. Om historia är en institution av det slaget är frågan om den också gör något som analogier med domstolar och politiska församlingar missar. Wiklund betonar att erövringen av ett historiskt medvetande handlar om att få redskap för orientering i tiden och därmed kunna analysera förutsättningarna för handlande. Historia är då en institution som fixerar den plats vi befinner oss på nu för att ta ut riktning för framtiden.

Jag vill formulera det annorlunda. Vi behöver inte historiker för att dra lärdomar av det förflutna, för det gör alla människor som reflekterar över sina handlingar och livserfarenheter. Vi behöver historiker för att analysera förändringar, för att begripa hur det kan komma sig att vi tillsammans har förändrat världen så mycket att den värld våra släktingar levde i för bara några generationer sedan är oss mer eller mindre främmande. Vad är det som har gjort att vi inte tänker, känner eller ens bedömer och värderar oss själva och världen likadant i dag som människor tidigare har gjort - ja, att vi inte ens använder orden på samma sätt som de? Att vi kan hamna i konflikt om innebörden av vad förändringarna innebär för den värld vi lever i nu är ett sundhetstecken mer än ett problem. Åtminstone störs jag av tanken att vi som inte kan enas ska ställas inför skranket, nu eller i framtiden, även om rättegången vi utsätts för bara är symbolisk.

Torbjörn Gustafsson Chorell är universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet