Föregående

nummer

Onsdag 24 maj 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Historia
Bo Stråth
Sveriges historia 1830–1920
Norstedts | 712 s | Isbn 9789113024424
Recensent: Sverker Oredsson
Historia med berättarglädje – men en del viktigt kommer bort

Bo Stråth är en historisk allätare och hans framställning präglas av stor berättarförmåga. Det är dock svårt att veta vad som är betydelsefullt i framställningen och en del viktiga saker kommer bort.

Vad gör man med en bok på över 700 sidor som handlar om Sveriges historia mellan åren 1830 och 1920? Ja, det finns många användningsområden. Man kan låta boken ligga på matsalsbordet för att så småningom flytta den till en bokhylla. På båda ställena pryder boken sin plats. Det är en mycket vacker bok, utomordentligt väl illustrerad. Har man den i bokhyllan blir det förstås ännu finare, om man dessutom så småningom har de övriga sju band som Sveriges historia skall omfatta.

Man kan använda den som uppslagsbok, vilket fungerar bra. Registret är utmärkt, antingen man är ute efter en person, en plats eller en företeelse.

Eller man kan glädja sig åt att man är omnämnd där. Det gäller då i första hand personer som sysslat med 1800-talet, och författaren är generös med hänvisningar till föregångare.

Man kan också läsa boken från första sidan till den sista. Det är möjligt, jag har gjort det. Bo Stråth är en god berättare och boken präglas av stor berättarglädje. Bland annat har han ett stort personintresse och ett sinne för det dråpliga.

Det är inte lätt att disponera det stora stoff som berättelsen om Sveriges historia mellan åren 1830 och 1920 utgör. Bo Stråth gör så att han efter en inledning drar upp tre huvudlinjer mellan startår och slutår. Den första delen kallar han ”Kampen om framtiden”. Det är i huvudsak en skildring av politiken. Därefter följer vad författaren kallar ”Framsteg och konflikter”. Det handlar om befolkningsutveckling, ekonomi, näringar, fattighjälp och arbetsmarknadens organisation. Den tredje delen kallas för ”Kulturen formar ett folk”. Här finns folkrörelser, vetenskap och kultur i traditionell mening.

Stråth har en hänvisning till Max Weber som indelat samhällslivet i tre sektorer: politik, ekonomi och kultur. Med all respekt för både Weber och Stråth tycker jag att det känns naturligt att börja med ekonomin, åtminstone befolkningsförändringarna under tidsperioden. Jag upplever också att en tudelning av perioden hade varit rimlig, omkring 1870. Då har svenskarna kämpat sig fram till representationsreformen, järnvägsbyggandet är i full gång och landet börjar genomsyras av folkrörelser. Därefter följer Sveriges snabba industrialisering, kulturens radikalisering, en framväxande arbetarrörelse och sikte mot demokrati. I Stråths framställning får man följa den politiska utvecklingen fram till rösträttsreformen. Därefter går man tillbaka och ser på befolkningsutvecklingen, bland annat emigrationen. Och sedan man följt denna utveckling fram till och med storstrejken går man än en gång tillbaka och får studera väckelserörelse och nykterhetsrörelse. Kronologiskt sett blir det enligt min uppfattning lite för mycket fram och tillbaka.

En annan anmärkning drabbar inte så mycket Bo Stråth som huvudredaktören, förlaget och möjligen författaren till band 5. Varför i allsin dar låter man 1830 utgöra ett gränsår? Aftonbladet i all ära och den franska julirevolutionen, men nog är förlusten av Finland 1809 och den nya författningen, samt så småningom unionen med Norge, mycket viktigare. Att sätta en gräns 1830 kan skaka om etablerade föreställningar, vilket i och för sig ibland är nyttigt, men det kan också leda till att man får mindre grepp om vad som är viktigt i historien.

Om jag är kritisk mot 1830 som gränsår har jag inget att erinra mot den andra gränsen, 1920. Sveriges demokratisering utgjorde en gräns hos Carlsson och Rosén 1961 och är naturlig också här. Lite av dramatiken i rösträttsfrågans lösning tycker jag dock försvinner hos Stråth. Det är viktigt att en historiker har kvar förmågan att bli överraskad, och här finns anledning att bli just det. Den relativa demokratiseringen av andra kammaren 1907 genomfördes nämligen av högern mot liberaler och socialdemokrater. För dessa båda partier var majoritetsvalsprincipen så viktig att de motsatte sig 1907 års demokratiförslag. Och hur skulle det ha gått om Staaffs majoritetsvalslinje segrat? Då skulle det liberala partiet i Sverige inte bara vara litet utan utplånat. Detta förstod Karl Staaffs sentida efterföljare, Bertil Ohlin, som kämpade för en total proportionalitet och som i denna fråga segrade.

Även när det gäller unionsupplösningen 1905 är överraskning på sin plats. Händelseutvecklingen kan ibland skildras som om det var fantastiskt att det fanns svenskar som med vapenmakt ville tvinga norrmännen kvar i unionen. I ett europeiskt och även i ett globalt perspektiv är ju det fantastiska att man inte gjorde det. Förmodligen är det Sveriges främsta internationella insats att man lät norrmännen gå utan krig. Under efterföljande tid har man inte betett sig så civiliserat i Europa – inte förrän 1993, då tjeckerna lät Slovakien bilda en egen stat.

De tre stora politiska gestalterna i Sveriges politiska liv i början av 1900-talet är i Bo Stråths framställning Hjalmar Branting, Karl Staaff och Arvid Lindman. Dessa tre kallas också för ”Kompromisskulturens tre huvudgestalter”. Man kan säga mycket om Karl Staaff men knappast att han före­trädde en kompromisskultur. En som betydligt bättre passar in under rubriken är Nils Edén, och han är också den av de tidiga 1900-talspolitikerna som åstadkom mest. Det försvinner i Bo Stråths hantering. Han skriver att högerns motstånd mot demokratisering inte var en politisk realitet. Det var det förvisso, och statsminister Edén tvingades kompromissa både med sitt eget parti, med socialdemokraterna och med kungamakt och högern för att få igenom demokrati i Sverige. Den kvinnliga rösträtten var viktig, men lika viktigt var att överklassens makt bröts i kommuner, landsting och riksdag. Edéns regering var över huvud taget en reformministär. Bland annat genomfördes då åtta timmars arbetsdag i landet.

Nils Edéns skicklighet som statsminister och mindre framgångsrika karriär som partiledare framträder tydligt i det stora samlingsverket Sveriges statsministrar från 2010. Det är lite märkligt att Bo Stråth som låter sitt verk överflöda av referenser inte har med detta pionjärarbete. På motsvarande sätt kan noteras att Den svenska pressens historia, med Karl Erik Gustafsson och Per Rydén som redaktörer, inte finns med.

Bo Stråth är något av en historisk all­ätare. Han är intresserad av nästan allt. Det framgår bland annat av att han själv har skrivit en av de sex specialartiklarna i bandet, ”Sporten och demokratin”, för övrigt klart intressant både när det gäller fotbollen och olympiaden. I fråga om den industriella utvecklingen är Stråth mer engagerad av de stora företagsledarna än av de geniala uppfinnarna. Den avvägningen kan man ha förståelse för, och han tecknar intressanta porträtt av John Bernström i Separator, R. F. Berg i Skånska Cementaktiebolaget, Theodor Adelswärd i Åtvidaberg liksom av Hjalmar Wessberg i Kockums. I det sistnämnda fallet är Stråth riktigt på sin mammas gata, eftersom han började sin historikerkarriär med att skriva om Varvsarbetare i två varvsstäder. Själv skulle jag också gärna ha velat ha med Wilhelm Tham, Husqvarna vapenfabriks direktör, inte bara därför att han var en skicklig ledare i största allmänhet utan också därför att han lyckades gå från produktion för försvarets behov till att till­godose civila önskemål. Här speglar fabriken Sveriges förvandling från militärstat till civilt samhälle.

Det hade nog ändå varit på sin plats att de geniala uppfinnarna hade fått lite mer uppmärksamhet. Stråths volym har på omslagets baksida en skiftnyckel. Den kontrasterar mot baksidesbilden för volym 5, som är en solfjäder, och vi tycker väl i allmänhet att en skiftnyckel är nyttigare än en solfjäder. Skiftnyckeln är som många vet en uppfinning av Johan Petter Johansson, men varken han eller skiftnyckeln omnämns i Stråths volym. Inte heller nämns Carl Edvard Johansson, ”Mått-Johansson”, med sin stora betydelse bland annat för den framväxande bilindustrin.

En hake med boken är att man ibland undrar över vad som är betydelsefullt i framställningen. Det viktiga kan komma bort. Ta som exempel försvarsfrågan. Där ges stor uppmärksamhet åt korpral Blom som agiterade under 1890-talet och Stråth har med ett poem från Söndags-Nisse. Det är nöjsamt, men vad som inte lyfts fram är den revolution som inträffade i det svenska militära tänkandet. Sverige gick från en centralförsvarsprincip, där fienden skulle mötas mitt i landet, till ett periferiförsvar, möjliggjort av järnvägar och dessutom motiverat av att övre Norrland på grund av de stora malmtillgångarna blev mycket värdefullare än tidigare. Det är symptomatiskt att centralfästningen Karlborg över huvud taget inte nämns i texten.

Slutligen ett par synpunkter med lokal och regional utgångspunkt. Stråth talar om ”Västeråsbiskopen Gottfrid Billing”. Han var lundabiskop. Det var sonen Einar som var biskop i Västerås, och Lund vill förstås inte förlora en av sina mest konservativa teologer och politiker. En annan detalj gäller hur sockerproduktionen förvandlade det skånska landskapet, något som inte uppmärksammas i boken. Stråth talar förvisso om sockerproduktion men mest om sockerraffinaderier och sockerkonsumtion. Vi kan ta del av följande text från 1895:

 

”Tänkom södra Skåne sådant det skildrades av Bååth på sjuttiotalet och Ola Hansson på åttiotalet. Ett stort sädeshav, där guldgula ax vagga för vinden, där bärgningsarbetet är fest, firad av skönt klädda och tämligen mätta människor. Där sundets blå och vetets gula horisont lyftas av den svarta eller vita väderkvarnen och i fjärran en rund bokskogskontur, en tornspira, ett herrgårdstak. – Nu gungar icke sädesböljan, landet är icke gult utan obehagligt koppargrönt; fabriken med sina fängelselika byggnader och sin ohyggliga skorsten skymmer allt, tager blicken åt sig, pekar över herrgårdens tinnar och kyrkans torn. - - - Bååths och Ola Hanssons Skåne är snart icke mer, men den fula betan har räddat det skånska jordbruket och gjort landet rikare än förr, livet fetare, men icke skönare.”

 

Vi konstaterar snabbt att August Strindberg var duktig på att hantera svenska språket. I sammanhanget viktigast är att texten talar om själva landskapets förändring. Det är en betydelsefull aspekt av historien som jag hoppas kommer med i de följande volymerna av Sveriges Historia. Landskapsförändringen gäller förvisso inte enbart Skåne utan hela landet. Naturmiljöns förändring är inte heller enbart ytlig. Luftens och vattnets förorening är ett resultat av industrialiseringens och urbaniseringens påverkan på naturen, skildrat av framför allt Lars Lundgren.

Än en gång vill jag understryka Bo ­Stråths berättarglädje och berättarförmåga. Man har roligt under läsningen. Sveriges 1800-talshistoria är rik. Stråth beskriver på ett attraktivt sätt stora delar av denna utveckling. Han ger oss läsupplevelser men uttömmer inte aspekterna på seklet eller på de nittio åren.

Sverker Oredsson är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet