Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Politik & samhälle
Andreas Karlsson
Sydafrikas historia
Historiska media | 331 s | Isbn 9789175453286
Recensent: Tor Billgren
Historia med fler nyanser än svart och vitt

Andreas Karlssons bok är en utmärkt introduktion till ett land med en komplex historia, där nyanserna ofta försummas till förmån för uppbyggliga berättelser. Däremot hjälper den inte läsaren att förstå de politiska och sociala utmaningar som landet står inför i dag och fler ifrågasättanden av sådant som det råder konsensus om i Sverige hade varit välkomna.

Historia är, som bekant, livsfarligt. Det finns otaliga exempel på hur politiska rörelser och regimer använt sig av en förvrängd bild av det förflutna för att rättfärdiga sina politiska anspråk. I vissa fall blir historieskrivningen ett av maktens viktigaste verktyg för att hålla medborgarna – eller som de då ofta blir: undersåtar, i schack.

Så har det inte sällan varit i koloniserade områden, där en minoritet av kolonisatörer styrt över majoritetsbefolkningen. Som ett komplement till våld och förtryckande lagstiftning har kolonisatörerna utövat kontroll genom att pracka på de koloniserade en historieskrivning som går ut på att deras egna traditioner och språk är underlägsna. I Rhodesia var det till exempel under den vita rasistregimens dagar förbjudet att påstå att de väldiga stenruinerna Great Zimbabwe var lämningar efter en svart högkultur. Det är lättare att kuva en självhatande befolkning än en stolt.

Sydafrika är ett annat exempel på hur dessa strategier har fungerat i praktiken. Den centrala historiska lögn som regimerna använde sig av var den så kallade ”myten om det lediga landet”, som går ut på att européerna hittade ett obebott land när de klev av sina fartyg på Afrikas sydspets på 1600-talet och att de därför har haft all rätt att lägga det under sig.

Historieförfalskning är för övrigt en populär gren även för dagens makthavare. ANC framställer sig gärna som kraften som ensamt befriade landet från apartheidsystemets bojor och osynliggör därigenom kampens mångfacetterade natur.

Det går med andra ord inte att nog understryka vikten av att ha en korrekt, nyanserad och icke känslostyrd uppfattning om historien. Därför är det glädjande att det de senaste åren kommit flera riktigt bra svenska böcker om Sydafrika med historisk anknytning. En av dem är Kajsa Normans Bron över Blood River (2014), som handlar om de vita afrikandernas historia och förändrade situation sedan demokratins införande 1994. En annan är historikern Jonas Sjölanders oförtjänt förbisedda Ingen enkelriktad väg till frihet (2015), som berättar om den fackliga sidan av antiapartheidkampen, ur både sydafrikanskt och svenskt perspektiv.

Andreas Karlssons nyligen utkomna Sydafrikas historia kan också räknas till denna kategori böcker. På ett metodiskt och sakligt sätt, men utan att bli långrandig, går han igenom landets historia från mänsklighetens gryning, via folkvandringstid, kolonisering, krig, apartheid och motståndskamp, fram till i dag.

De första människor som levde på Afrikas sydspets var ett jägar- och samlarfolk som kallas san, och boskapsuppfödarna khoikhoi. Holländarna kallade dem för ”hottentotter” och de har också benämnts ”bushmen” eller ”the yellow people”. I dag är de kraftigt marginaliserade och antingen införlivade i den så kallade färgade befolkningsgruppen eller uppträngda i de norra delarna av landet.

De svarta så kallade bantufolken, som i dag utgör landets majoritet (xhosa, zulu, sotho med flera), började vandra ner i det som i dag är Sydafrika från nordost på 300-talet – långt, långt tidigare än vad apartheidtidens historieböcker ville erkänna. Till skillnad från san och khoikhoi var de jordbrukare och hantverkare. Långsamt fortsatte de sin vandring längs öst- och sydkusten och inåt landet.

När Holländska Ostindiska Kompaniet anlade sin provianteringsstation och grundade Kapstaden 1652 var det khoikhoi och san de stötte på. Bantufolken hade inte nått så långt västerut då. De vita expanderade sedan mot nordost och från andra hållet kom alltså bantustammarna, vilket medförde att ursprungsbefolkningen marginaliserades från två håll.

Karlsson påpekar att både de vita och de svarta folken hade ”koloniala ambitioner” i sina respektive vandringar inåt landet, med den stora och definierande skillnaden att de europeiska ättlingarna introducerade konceptet om privat ägande av mark, vilket är en av de stora orsakerna till konflikt mellan folkgrupperna.

Författaren använder sig här och där gärna av formuleringar som vid första anblick kan te sig kontroversiella, men jag ser det snarare som att han inte accepterar några bortförklaringar av despoti och tvång. Till exempel beskriver han den mytomspunne zulukungen Shakas rike som ”ett av den sydafrikanska historiens mest våldsamma förtryckarsamhällen”. Shaka genomförde med hjälp av sina vältränade krigare våldsamma räder i östra och centrala delarna av landet i början av 1800-talet. Besegrade stammar införlivades i zulunationen, dödades eller drevs på flykt.

Hur hänsynslös Shaka verkligen var är svårt att veta. Att hans härjningar ritade om kartan och orsakade lidande är det få som ifrågasätter, men han har också ofta lyfts upp av vita propagandister för att relativisera de vitas våldsamma framfart och säkerligen finns det överdrifter, som fabricerats av politiska skäl. Karlsson nämner att historierna går isär och att det finns forskning som tonar ner Shakas värsta sidor, även om han sammantaget tenderar att följa den mer vedertagna och våldsamma versionen.

En annan komplex del av den sydafrikanska historien handlar om den så kallade färgade befolkningsgruppen, det vill säga personer av blandad härkomst. I den förenklade berättelsen om Sydafrika, där svart står mot vitt, tenderar de att falla mellan stolarna eller bakas in i ett ”ickevitt” kollektiv, men Karlsson etablerar dem tidigt som en egen grupp med egna erfarenheter av förtrycket och egna kulturella identiteter.

De talar i allmänhet afrikaans, språket som ofta slentrianmässigt stämplas som förtryckarnas språk. Det är mycket riktigt det språk som apartheidregimen favoriserade, men att för den skull avskaffa det som undervisningsspråk vid universiteten, som vissa politiska krafter vill, skulle leda till att den redan förfördelade färgade befolkningsgruppen skulle exkluderas ännu mer.

Det är också intressant att notera hur de röstade vid det första valet 1994. F.W. de Klerks Nationalparti fick 20,4 procent av rösterna, men bara hälften av partiets väljare var vita. Enligt Karlsson röstade 2/3 av den färgade och indiska befolkningen i Sydafrika på apartheidregimens gamla parti. Visst, man vet vad man har, men inte vad man får. Och visst, den som är förtryckt lierar sig ibland hellre med förtryckaren, än med den som befinner sig ännu längre ner i hackordningen.

Men siffrorna kan också användas för att problematisera den binära förståelse av rasism som dominerar debatten, inte minst i Sverige. Det vill säga att rasism är ett fenomen med vita på ena sidan och ickevita på andra. Problemet med fixeringen vid vithet i ena änden av spektret är att det osynliggör rasism där förövaren har annan hudfärg, till exempel afrofobi bland araber och kineser och så vidare. Om man på allvar tycker att rasism och annat förtryck är ett problem, kan man inte använda en analysmodell som endast erkänner en del av förtrycket. Denna medvetenhet tycker jag mig se mellan raderna i Karlssons bok.

Det finns några saker som jag saknar i Sydafrikas historia. Boken är till exempel helt rensad från referenser och fotnoter. Forskare och författare är inte namngivna, utan i stället används luddiga formuleringar som ”vissa historiker” och så vidare. Just eftersom den sydafrikanska historieskrivningen är så olika beroende på vem som berättar den, vill man veta hur författaren har vägt olika källor mot varandra.

Detta är naturligtvis ett medvetet val och bidrar till bokens lättillgänglighet. Men det gör den också till ett slutet system. Man kan läsa den och ha stort utbyte av den, men sedan har man inget annat val än att ställa in den i bokhyllan. Om den hade innehållit referenser, hade man kunna behålla den uppslagen på skrivbordet och använt den som utgångspunkt för ytterligare fördjupningar och förgreningar ut i litteraturen och forskningen.

Det är också synd att läsaren inte får särskilt mycket kött på benen för att förstå de politiska och sociala utmaningarna av i dag annat än i breda drag. Det hade till exempel behövts mer analys av den komplicerade och utdragna frågan om omfördelningen av mark från vita storägare till svarta och färgade bönder. Vidare hade det inte skadat med mer utrymme åt Black Consciousness-ledaren Steve Biko (1946–1977). Hans separatistiska och Frantz Fanon-inspirerade ideologi stod i kontrast till ANC:s under kampen, men under den senaste tiden har den blivit alltmer närvarande i debatten. Jag hade gärna också sett mer ifrågasättande av händelser och fenomen som det råder konsensus kring i Sverige, men som inte är lika självklara i Sydafrika.

Som frågan om huruvida det var rätt att, som den svenska antiapartheidrörelsen gjorde, förespråka total isolering av Sydafrika under apartheidtiden. I den allmänna svenska debatten råder det fortfarande likhetstecken mellan att ifrågasätta isolering som påtryckningsmedel och att vara för apartheid. Den svenska antiapartheidrörelsen hävdade att de förde de sydafrikanska fackföreningarnas talan när de krävde att svenska företag som SKF skulle lägga ner sina fabriker i landet. Men som Jonas Sjölander visar i sin ovan nämnda bok Ingen enkelriktad väg till frihet talade de lokala fackföreningarna ofta med ambivalens när det gällde isoleringsstrategin. Deras främsta uppgift var ju att tillvarata arbetarnas intressen – det vill säga slå vakt om arbetstillfällen. Detta var svårt att förena med krav på nedläggning av fabriker. ”I Sverige var bristen på förståelse för detta dilemma kompakt”, skriver Sjölander.

Men den översiktliga och kortfattade behandlingen av Sydafrikas senare historia kan betraktas vara i linje med bokens stil och anda. Den kanske till och med kan tolkas som en förhoppning från författarens sida att den senaste tidens politiska kaos, korruption och maktmissbruk bara kommer att vara en detalj i landets historia vid en framtida tillbakablick. Oavsett vilket har Andreas Karlsson skrivit en utmärkt introduktion till ett land vars historia är så besvärande komplex att nyanserna och helheten ofta har försummats till förmån för de enkla svaren och den uppbyggliga berättelsen.

Så läs den – allra helst på plats i landet.

Tor Billgren är journalist och radioproducent.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet