Historiker representativ för sin tid

Är Claes Annerstedt en glömd historiker? Knappast i Uppsala eller i den ”lärda världen”. Hans stora arbete om Uppsala universitets historia har skrivit in hans namn i den svenska idé- och lärdomshistorien. Annerstedt (1839–1927) var bibliotekarie och chef för Uppsala universitetsbibliotek 1883–1904. Vid sidan av denna syssla utvecklade han en omfattande samhällelig verksamhet i landsting, kommunalfullmäktige och andra institutioner. Dessutom var han en framgångsrik ekonomisk entreprenör. Men i första hand var han givetvis en vårdare av det svenska kulturarvet. Sedan 1902 satt han i Svenska Akademien, där han efterträdde Gunnar Wennerberg. Han höll talet till Selma Lagerlöf, när hon fick Nobelpriset 1909. Han var en oerhört arbetsam och noggrann person, i allt en stöttepelare i det oscarianska samhället. Han efterlämnade en stor – för en bibliotekarie – enorm förmögenhet, som i huvudsak tillföll Uppsala universitet (Han var gift, men hade inga barn). Författaren kunde mer ingående belyst hur detta kapitalsamlande gick till. Det rörde sig inte om ärvda pengar. Av vad man kan förstå var en viktig faktor att tryckeriet och förlaget Almqvist & Wicksell – där Annerstedt var delägare – efter en hård strid med Norstedts förlag 1905 fick överta monopolet att trycka almanackor av Kungliga Vetenskapsakademien (där Annerstedt var medlem). Denna verksamhet var uppenbarligen lukrativ, eftersom almanackan jämte Bibeln torde varit den vanligaste ”boken” i svenska hem.

Nevéus framställning är mera systematisk än djupborrande. Man får omsorgsfulla beskrivningar av Annerstedts aktiviteter på olika områden. Nevéus framhåller särskilt Annerstedts stora insats i organiserandet av bibliotekets manuskript- och boksamlingar och skapandet av ett forskar- och studentvänligt universitetsbibliotek.