Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Historia
Henrik Höjer
En engelsk korsfarare hos ­Djingis khan
Historiska essäer
Albert Bonniers Förlag | 282 s | Isbn 9789100140922
Recensent: Dick Harrison
Historiska ­essäer som inte binds samman av röd tråd

Henrik Höjer skriver på ledig prosa och växlar behändigt mellan djupdykning och översikt i sin framställning. Men de olika essäerna i boken förenas inte av någon röd tråd och de enskilda delarna hade lätt kunnat bytas ut mot andra.

Det fanns en tid när populärhistoriska böcker lätt blev storsäljare och inbringade guld till såväl förlag som skribent. Den tiden är inte fjärran – 15, kanske 10 år – men den tillhör utan tvivel det förflutna. Huruvida utvecklingen är en följd av att det historieintresse som brann så starkt under åren vid millennieskiftet har mattats av, eller om det är en bieffekt av bokbranschens allmänna kris, må vara osagt. Under alla omständigheter duggar de stora populärhistoriska tegelstenarna allt mindre tätt hos Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur, något som självfallet – skriver undertecknad, som förvisso är part i målet – är att beklaga. Däremot upplevs det av allt att döma fortfarande som intressant att ge ut böcker i det mindre formatet: lättlästa essäsamlingar, korta översikter och kortkorta svar på läsares historiefrågor – jag har själv publicerat två böcker i sistnämnda kategori. Vår fascination för det förflutna förefaller alltså ha kanaliserats till slimmade och lättillgängliga produkter, till kombinationer av vetenskap och entertainment.

Henrik Höjers essäsamling En engelsk korsfarare hos Djingis khan är i sig en utmärkt illustration av utvecklingen. Höjer har bakom sig ett par böcker som förtjänar att framhävas både som exempel på god vetenskap och på god populärvetenskap. Avhandlingen Svenska siffror – Nationell integration och identifikation genom statistik (2001) är ett spännande bidrag till forskningen om det svenska rikets mentala konstruktion på 1800-talet. I Al Capone – Gangstern och den amerikanska drömmen (2009) serverar Höjer en medryckande historia om 1920-talets Chicago samtidigt som han analyserar den socioekonomiska paradox som gangstervärlden utgjorde: å ena sidan ett feodalsamhälle med bossar som agerade likt jordägare under l’ancien régime, å andra sidan ett praktexempel på the American Dream, med idel blodiga opportunities för lågutbildade invandrargrabbar med nervösa avtryckarfingrar. En engelsk korsfarare hos Djingis khan är en betydligt mer lättviktig bok, som gjord för en bokläsande publik som prioriterar det lilla, snabblästa formatet framför det förra decenniets gedigna tegelstenar.

Boktiteln syftar på en engelsman vid namn Robert (åtminstone tror vi att han bar detta namn), som till omgivningens stora förvåning upptäcktes i en grupp mongoliska krigare som fängslats under strider vid Wiener Neustadt år 1242, kort tid innan Djingis khans arvtagare återvände österut för att hantera ett tronskifte i Mongoliet. Engelsmannen utsattes för vad Höjer definierar som Europas första krigsförbrytarrättegång, nogsamt dokumenterad av Ivo de Narbonne, och gav ingående redogörelser för vad han lärt sig i Österns länder – allt sedermera återberättat i Matthew Paris Chronica Majora. Med utgångspunkt i denna text skisserar Höjer mongolväldets utbredning västerut och analyserar den världsbild som engelsmannen fick sig till dels under resorna i österled. Det är en fascinerande historia, både när det gäller den historiska kontexten och det personliga livsödet, som för övrigt fick ett tragiskt slut. Efter att ha förhörts av österrikarna befanns engelsmannen skyldig och avrättades i juli 1242. År 1254, när den flamländske franciskanbrodern Vilhelm av Rubruk besökte Mongoliet under en sonderande missionsresa, mötte han en man vid namn Basilius, som mycket väl kan ha varit Roberts son. Basilius, som uppgavs vara född i Ungern, var i vilket fall som helst son till en engelsman som levt med mongolerna.

Höjers narrativa taktik är måhända föga innovativ, men den fungerar väl. Ingen läsare kan undgå att fängslas av Roberts historia – korsfararen som fick bekymmer, sökte sig österut, hamnade hos mongolerna, skapade sig ett nytt liv och skördade stora framgångar tills han hade oturen att gripas i Österrike – och utifrån detta kan Höjer lära oss åtskilligt om ett imperium som flertalet läsare antagligen endast har dimmiga föreställningar om. Det är ett effektivt sätt att sprida populärhistoria.

Ett annat kapitel handlar om Paul Voulet, ”den verklige Kurtz”, som begick de allra vidrigaste illdåd i Afrikas hjärta år 1899, exakt samtidigt som Joseph Conrad färdigställde sin berömda bok Mörkrets hjärta, där den fiktive Kurtz spelar rollen som barbariserad kolonitjänsteman i Kongo. Voulets fälttåg längs Nigerfloden, som syftade till att erövra allt land ända bort till Tchadsjön, urartade av skäl som aldrig blivit klarlagda till en blodig svit av övergrepp och slakter på i princip samtliga afrikaner som hade oturen att komma i krigarnas väg. När nyheter om de franska officerarnas framfart nådde Europa utrustades en räddningsexpedition under Arsène Klobb, vilket gjorde Voulet lika hatiskt inställd till det franska moderlandet som han var till sina afrikanska fiender. Klobb överraskades i ett bakhåll och dödades, varefter Voulet utropade sig till självständig härskare över ett afrikanskt imperium. Två dagar senare gjorde hans afrikanska soldater, som var väl medvetna om att det var herrarna i Paris som var deras arbetsgivare, myteri. Voulet flydde med en tuaregkvinna som snart övergav honom. När han sökte ta sig tillbaka till armélägret blev han skjuten.

Med denna historia som nav berättar Höjer kortfattat men initierat om kolonialismen, om idén om civilisation och expansion under imperialismens blomstringstid vid förra sekelskiftet. Han poängterar att de européer som kritiserade de koloniala projekten var konservativa rasister som fruktade framtida rasblandning och ansåg att Afrika var så fattigt och ointressant att det borde lämnas åt sitt öde, medan de verkligt radikala var de som ville ha fler kolonier och med dessa som bas utplåna slavhandel och kannibalism. Höjer visar hur skandalen vid Niger antog allt större proportioner när det framkom att Voulet och hans närmaste man, Julien Chanoine, hade ägnat sig åt krigshandlingar som låg på en barbarisk nivå som vida översteg det värsta afrikanerna själva kunde beskyllas för.

Alltså måste Voulet och Chanoine postumt diagnosticeras och förklaras, på det att den franska imperialismen inte skulle förlora legitimitet. De båda officerarnas illdåd skylldes på den afrikanska kontinentens förbannelse, Afrikanitis eller Soudanitis; envar som tillbringade för lång tid i Afrika var, menade expertisen, dömd att bli misstänksam, grym, otålig och grälsjuk. Genom att framställa Voulet och Chanoine som offer för omständigheterna, som traumatiserade neurotiker, kunde franska män och kvinnor lägga skandalen bakom sig och gå vidare. Övriga massakrer – den franska expansionen dignade under dem – kunde dessutom bekvämt döljas under Voulet-Chanoineskandalens slöja.

Engelsmannen hos mongolerna och den brutale Voulet är två av Höjers huvudpersoner. I båda fallen rör det sig om gestalter som sticker ut ur mängden och som därigenom gör det möjligt för oss att se skeende och tidsanda i skarp relief. Det bör påpekas att varken engelsmannen eller Voulet är några okända storheter. Höjer vilar sig mot existerande forskning och populariserar fakta som redan är välkända för flertalet akademiker som studerat epokerna ifråga. Väl att märka skall detta inte uppfattas som kritik; Höjer har helt enkelt valt ut några intressanta och redan genomanalyserade personer att fördjupa sig i, och i allt väsentligt har han gjort ett bra jobb.

Grundproblemet är ett annat. Genom att medvetet fokusera på denna typ av exceptionella individer riskerar man att missa de väsentligaste aspekterna av skeendena ifråga. Exceptionalitet i sig avslöjar inte alltid de historiskt viktigaste konfliktytorna i samhället. Dessutom är det skillnad på individ och individ: vissa personifierar en tidsanda, andra är bara allmänt besynnerliga. Till den senare kategorin hör engelsmannen i mongolhären. Han sticker inte ut i källmaterialet för att han gick mot strömmen och symboliserade en mottrend – som i fallet med vår egen tids jihadister från västerlandet – utan för att han var en lika oväntad som bisarr företeelse. Sett i efterhand framstår engelsmannen som en kuriositet, inte som en orättvist bortglömd figur. Jämfört med övriga huvudpersoner i Höjers essäer väger han lätt. I fallet Voulet står vi inför ett motsatt scenario: han var allt annat än unik och hade mängder av tragiska paralleller under decennierna kring 1900. Det var ingen slump att Joseph Conrad konstruerade Kurtz vid samma tid; de tillgängliga förlagorna var många. Genom att granska Voulet-Chanoineskandalen i sömmarna kan vi komma åt många aspekter av relationen mellan Vi och Den Andre, av imperialismens logik och människans kapacitet för brutalisering i krig. Men att jämföra Paul Voulet på 1800-talet med ”Robert” på 1200-talet är som att jämföra äpplen med päron.

Av detta följer att Henrik Höjers bok framstår som en hög slumpvis valda essäer som inte har något med varandra att göra utöver det faktum att de utspelar sig i historisk tid. Röda trådar som binder samman huvudpersonerna och deras miljöer saknas. I ett kapitel skärskådas mongolimperiets konstruktion, i ett annat den spanska våldtäkten på Västindiens indiansamhällen, i ett tredje den tidiga Tokugawaerans Japan, i ett fjärde kvinnans roll i det tidiga 1700-talets piratkultur, i ett femte kampen för tryckfrihet i Karl Johanstidens Sverige, i ett sjätte vurmen för omskärelse i 1900-talets USA, i ett sjunde serbernas situation i det belägrade Sarajevo på 1990-talet – och så vidare. Därmed inte sagt att kapitlen är dåliga. Tvärtom: Höjer skriver på en ledig prosa och växlar skickligt mellan detaljerade djupdykningar och allmänna översikter. Dock rör det sig inte om en helgjuten populärvetenskaplig produkt utan om en samling vars enskilda delar lätt hade kunnat bytas ut mot andra.

Till bokens negativa sidor hör att den är påfallande dåligt korrekturläst. Det finns gott om språkliga inkonsekvenser, brister i stavning och upprepning av frekventa ord, fadäser som med trist regelbundenhet dyker upp i flertalet bokmanus, men som rutinerade redaktörer och korrekturläsare brukar kunna tvätta bort utan större ansträngning. Så har inte skett i detta fall, vilket får helhetsintrycket av En engelsk korsfarare hos Djingis khan att sjunka i onödan. Litteraturförteckningen har formen av en kort, resonerande bibliografi, som efter omständigheterna måste betecknas som adekvat, och följs av ett användbart register, men den som önskar en mer utförlig käll- och litteraturgenomgång lär bli besviken.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet