Historiskt perspektiv på subjektets kris

Carin Franzén vill ge perspektiv på det samtida subjektets kris genom en historisk kontextualisering. Hon menar att vi genom att anknyta till tidigmodern levnadskonst kan lära oss tala om oss själva på nya sätt. Boken är intressant och perspektivrik, men man saknar ibland en fördjupad analys, som mer övertygande hade underbyggt slutsatserna.

Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna några efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa är jag.

Med dessa ord inleder Jean-Jacques Rousseau sina Bekännelser (1782–89), det verk som brukar betraktas som själva urtexten för den moderna självbiografin. Även om Rousseau är noga med att betona sin framställnings unicitet är det oändligt många som i hans efterföljd formulerat liknande sannings- och autenticitetsanspråk gällande det egna jaget. Under de senaste decennierna har utgivningen av memoarer och självbiografier fullkomligt exploderat. I forskningen har det talats om en självbiografiboom av sällan skådat slag.

Frågan är hur denna upptagenhet vid jaget egentligen ska förstås. Är den blott ett exempel på hur den narcissiska kulturen och intimitetstyranniet totalt tagit över kulturen, vilket då och då framhålls på kultursidorna. Eller bör man försöka undvika detta slags värderande resonemang och förstå vår tids upptagenhet vid jaget ur ett längre historiskt perspektiv, som en del av en större självframställande tradition?

Under de senaste decennierna har utgivningen av memoarer och självbiografier fullkomligt exploderat. I forskningen har det talats om en självbiografiboom av sällan skådat slag.

Carin Franzén väljer det senare i När vi talar om oss själva – Nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, även om hon ibland tenderar att falla in i den värderande jargongen, inte minst när det gäller synen på hur jaget framställs i dagens sociala medier. Som titeln antyder är Franzéns ambition att ge perspektiv på vår nutida belägenhet genom historisk kontextualisering. Hon vill, som hon skriver, ”skapa en dialog mellan ett antal historiska och samtida texter”. Men utöver det avslutande kapitlets diskussion av Lars Noréns famösa dagbok ligger fokus inte i särskilt hög grad på det sistnämnda.

Likväl är det en specifik bild av jaget i samtiden som utgör grunden för framställningen: föreställningen om ”ett senkapitalistiskt subjekt i kris”, ett subjekt som i kölvattnet på klimathot och en ökad migration står vid ett vägskäl där det gäller att börja formulera vad en människa är på nya sätt. I lika hög grad som en lägesbeskrivning framstår detta Franzéns hävdande av ett samtida subjekt i kris närmast som ett axiom, som ett påstående vars sanning i sig inte behöver bevisas.

Genom att ta föreställningen om subjektets kris som en i stort sett oproblematiserad utgångspunkt påminner När vi talar om oss själva om Anders Johanssons (numera Sven Anders Johansson) Självskrivna män från 2015. Men där Johansson intresserar sig för att förstå denna kris genom analyser av en rad manliga självframställningar utgivna på 2000-talet, riktar Franzén blicken bakåt, till 1600-talets franska salongskultur.

Det som fokuseras i När vi talar om oss själva är i stora stycken en kvinnlig självframställande tradition med rötter i den tidigmoderna perioden, vilket gör att utpekandet av Montaigne och Norén i undertiteln förefaller något missvisande. Det är i tidigmoderniteten som vi enligt Franzén kan finna nycklar till att tänka bortom ”det autonoma och rationella subjekt som nu tycks nått vägs ände”. Det finns alltså en närmast aktivistisk ansats i När vi talar om oss själva. Det är en bok som på sina blygsamma 168 sidor vill göra skillnad, som kan sägas vilja få oss att tala om oss själva på nya sätt i ljuset av en ”bortglömd tidigmodern levnadskonst baserad på relationella erfarenheter”.

Teoretiskt lutar sig Franzén i hög grad mot en poststrukturalistisk förståelse av vad ett subjekt är. Hon säger sig vilja avtäcka ”spår av subjekt”, vilket går i linje med den poststrukturalistiska nedmonteringen av de föreställningar om självbiografins sannings- och referentialitetsanspråk som ägde rum under 1960- och 1970-talet. Vid sidan av Jacques Lacan, Gilles Deleuze, Jacques Derrida och Julia Kristeva är Michel Foucault en viktig inspirationskälla. Franzén tar fasta på hans beskrivning av subjektets historia som präglad av en ständigt pågående kamp mellan den enskilda individen och olika överindividuella maktdiskurser; subjektet är aldrig fritt att skapa och framställa sig självt efter eget tycke. Det är alltid underordnat de villkor för subjektsblivande som utmärker det historiska sammanhang i vilket det är situerat. Eller som Franzén skriver i en Foucault-inspirerad passage: subjektivitet är inte ”något som någon har eller äger i sin kraft av sin individualitet. Subjektivitet är de olika svar som människan ger på de sociala mekanismer som gör henne till subjekt”.

Men även om Franzén i stort utgår från och förvaltar en poststrukturalistisk syn på subjektet, är hon till synes inte lika pessimistisk som exempelvis Foucault när det gäller subjektets möjligheter att skapa sig självt på andra sätt än de som makten föreskriver. Tvärtom är det just detta som Franzén argumenterar för att det sker i den franska salongskulturens muntligt präglade konversationskultur som också var estetiskt produktiv genom att ge upphov till fabler, maximer, brev och sagor. I dessa kunde alternativa och subversiva subjektsuppfattningar i förhållande till det repressiva franska hovsamhället uttryckas, utvecklas och förfinas av preciöser, libertiner och moralister. Framför allt siktar Franzén in sig på hur detta sker i de muntliga och litterära diskussioner som gäller passionerna och särskilt kärleken, ett ämne som hon i tidigare studier intresserat sig för, till exempel i Jag gav honom inte min kärlek – Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi (2012).

När vi talar om oss själva är oavbrutet intressant och perspektivrik. Den vittnar om Franzéns stora kunskap om den franska salongskulturen och dess estetiska uttryck med särskilt fokus på kärleksproblematiken. Likafullt saknar man som läsare ibland en fördjupad analys, som på ett mer övertygande vis underbygger de slutsatser som presenteras. Det som framför allt saknas är, som redan antytts, en fördjupad diskussion av relevansen av att jämföra den tidigmoderna franska salongskulturens subjektsdiskussion med 2010-talets. Som det nu är tas den i hög grad för given. Vid återkommande tillfällen landar analysen i korta konstateranden om hur salongskulturen och den litteratur som här kom till uttryck kan ”få förnyad aktualitet i vår egen samtid”, när det gäller till exempel ”de paralleller som kan göras mellan den subjektivitet som formats av en nyliberal ordning och hovsamhällets krav på lydnad”. Men eftersom en analys av samtiden i stort saknas blir denna parallellställning inte riktigt övertygande. Här finns onekligen möjlighet till vidare studier.

När Franzén i bokens avslutande kapitel väl kommer in på samtiden står Lars Noréns författarskap och särskilt En dramatikers dagbok I–III (2008, 2013, 2016) i fokus. Motiveringen till att Norén får stå som slutpunkt i framställningen är att han i sina dagböcker och sena texter ”försöker kringgå eller motverka det krav på att ’bli oss själva’ som ställs på dagens subjekt”. Norén utgör, menar Franzén, en särställning i förhållande till den flod av självbiografier, dagböcker och autofiktioner som översvämmar dagens bokmarknad. Frågan är emellertid om detta verkligen stämmer. Själv kommer jag på mig med att notera allt fler ”nja” i marginalen. Skulle man inte lika väl kunna hävda motsatsen: att Norén, i likhet med många andra samtida författare, tvingas anpassa sig till den nyliberala subjektsdiskurs som Franzén menar att han försöker och i hög grad lyckas kringgå?

Det som Franzén tolkar som subversivt i Noréns dagböcker skulle lika gärna kunna tolkas som en underkastelse inför marknadens och samtidens krav på oss att bekänna våra innersta hemligheter.

Det som Franzén tolkar som subversivt i Noréns dagböcker skulle lika gärna kunna tolkas som en underkastelse inför marknadens och samtidens krav på oss att bekänna våra innersta hemligheter. Mycket av utrymmet i sin första dagbok ägnar Norén till exempel åt skildringen av sina ihärdiga försök att göra pengar på sin livsberättelse för att kunna täcka sina dyra konsumtionsvaror och renoveringen av sommarhuset på Gotland – något som Franzén inte lägger någon större vikt vid. Vidare presenterar Norén här en estetisk strategi som går ut på att just undkomma den psykologiserande, marknadsinriktade självframställningen. Han föresätter sig att skriva behavioristiskt. Det som ska stå i fokus i dagboken ska vara det han gör, inte det han tänker. Vid första anblicken kan denna estetiska självdeklaration tyckas gå i linje med Franzéns analys. Det är otvivelaktigt så att Norén, åtminstone på ett retoriskt plan, i dagböckerna försöker undvika att ”bli sig själv” genom att anamma ett särskilt estetiskt förhållningsätt till skrivandet av livet. Det som emellertid pekar på att Franzéns analys inte är den enda möjliga, är att Norén i dagboken hela tiden återkommer till hur han misslyckas i detta försök. Till stor del hemfaller Norén åt att återge sina tankar och känslor. Han faller alltså ofrånkomligen in den psykologiska diskurs han aktivt säger sig vilja undvika.

Franzéns hävdande att Norén i sina dagböcker levererar en kritik ”mot den klassiska humanismens subjekt i själva den genomlysning han ger vår tids subjektivering med sig själv som insats”, riskerar att på ett tämligen ensidigt sätt upphöja Norén som manligt geni, snarare än att på allvar peka på hur även han är en del av samtidens subjektiveringsprocesser. Den subjektiveringens dialektik – subjektets frihet och ofrihet – som Franzén så förtjänstfullt visar på i sina läsningar av de franska salongsförfattarnas texter lyser således med sin frånvaro i den avslutande läsningen av Norén.