Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Ian Kershaw
Slutet
Hitlers Tyskland 1944-1945
Bonniers | 620 s | Isbn 9789100126353
Recensent: Alf W Johansson
Hitlers karisma förlängde kriget

I sin bok försöker Ian Kershaw förklara varför tyskarna fortsatte att kämpa in i det sista. Han menar att den centrala orsaken var Hitlers karismatiska auktoritet som gjorde det möjligt för honom att behålla greppet om människor.

Historien är ett drama. Det är historikerns uppgift att tränga ner till den nivå där dramat utspelas. Detta kan kräva djupdykningar i arkiven, men ibland ligger dramat omedelbart på ytan. Det gäller de stora krigen. Här är dramatiken så förtätad att det räcker med att sänka ner håven. Andra världskrigets sista år utgör ett crescendo av våld, blodsutgjutelse, förstörelse och brutalitet som saknar motstycke. 50 procent av totalt 5,3 miljoner dödade tyskar under kriget gick förlorade efter juli 1944, 60 procent av bomberna föll under denna period.

Ian Kershaws bok är både välskriven och empiriskt välgrundad, men framställningen har en viss repetitiv prägel. ”Ohyggligt” och ”fasansfullt” torde vara de mest frekventa adjektiven. Medan världen (inklusive Sverige) höll på att planera för efterkrigstiden levde Tyskland ännu i föreställningen att kriget skulle gå att vända.

Kershaws huvudfrågeställning är just denna: hur kunde tyskarna fortsätta att kämpa så länge som de gjorde? Det är en fråga som egentligen inte kan besvaras enbart genom en skildring av det sista årets kamp, den kräver tillbakablick på specifika drag i den tyska kulturen: pietismen med dess betonande av det individuella samvetet och pliktuppfyllelsen, militärkulturens extrema drag, den tyska nationalismens starka betonande av gemenskapstanken etcetera.

Jag frågade en gång på 70-talet en tysk historieprofessor, vars föreläsningar jag följde, när han trodde kriget var förlorat (han hade inkallats i krigets slutskede). Han vinkade avvärjande med handen: ”Ach, Wunderwaffen und so...”. Men när? ”Omkring 27 april 1945”, blev svaret. Historieprofessorn var inte på något sätt originell. Av Kershaws bok framgår att det tyska folket under det sista krigsåret befann sig i ett tillstånd av bortträngning, resignerad fatalism och kvardröjande förhoppningar. Mirakelvapen var en sådan förhoppning: det gällde att hålla ut tills dessa kunde tas i bruk. Det fanns förvisso nya vapen, V-1, V-2 och jetplanet Me-262, men inget av en sådan kraft att det kunde ha vänt kriget. När rustningsministern Albert Speer på en gauleiterkonferens i september 1944 tillfrågades när mirakelvapnen skulle komma, svarade han brutalt: ”De kommer inte.” De enda som hade ett mirakelvapen var västmakterna, men de talade inte om det.

Kravet på villkorslös kapitulation har betraktats som en faktor som bidrog till att stärka motståndet, men Kershaw menar att detta inte var avgörande. Däremot fanns det en stigande fruktan för vad som skulle hända om ryssarna erövrade Tyskland. Befolkningen var fylld av skräckhistorier om ryska soldater som krossade barns huvuden med yxor. Man måste komma ihåg att det var först den massiva ryska offensiven i januari 1945 som fick det tyska försvaret i öster att bryta samman. Som ett sista hopp framträdde i krigets absoluta slutskede tron att den ”onaturliga” alliansen mellan väst och öst skulle spricka och en kompromissfred i väst bli möjlig. Allt detta var illusioner. På samma sätt som Hitler ständigt återkom till att 1918 inte skulle upprepas, var man på den andra sidan fast besluten om att denna gång skulle inga tvivel om Tysklands nederlag kunna uppstå.

Den oerhört stegrade inre terrorn spelade också en viktig roll. Varje antydan till defaitism slogs obönhörligt ner. Den som uttryckte tvivel togs effektivt hand om av säkerhetspolisen. ”Flygande ståndsrätter” dömde på löpande band påstådda fanflyktingar till döden. Många fortsatte uppenbarligen i ett slags halvdvala att fullgöra sina uppgifter. Kershaw talar om ”hjärndöd lojalitet” och ”förvrängd pliktkänsla”: ”Jag kunde inte uppge min plikt mot staten”, svarade en ledande ämbetsman när han tillfrågades varför han fortsatt att arbeta in i det sista.

Efter attentatet 20 juli 1944 styrdes Tyskland av fyra ”magnater”: Joseph Goebbels, Martin Bormann, Heinrich Himmler och Albert Speer. De intrigerade inbördes, men förenades i en fanatisk trohet mot Hitler. Det tyska samhället nazifierades, genommilitariserades och totalmobiliserades. Den ende som visade tendens till självständighet var Speer. Han var också den ende som såg en framtid även efter kriget.

Men det Kershaw lyfter fram som den centrala orsaken till den fortsatta kampen var Hitlers karismatiska auktoritet, trots att hans popularitet varit i dalande sedan 1941. Den hade fått ett uppsving efter attentatet 1944 för att sedan ånyo sjunka tillbaka. De strukturer som det karismatiska ledarskapet skapat fortsatte emellertid att fungera. Antalet medlemmar i nazistpartiet uppgick till 8 miljoner. I det nazistiska ledarskiktet och bland militärerna var troheten mot Hitler obruten. Så länge Hitler levde var tanken på revolt otänkbar. Hans efterträdare, storamiral Dönitz var en fanatisk nazist beredd att fortsätta kampen till det yttersta, men efter Hitlers död orienterade han sig omedelbart mot fred.

Karisma är ett återkommande ord i boken. Man skulle önskat att Kershaw, som ägnat sitt liv åt Hitler, uppehållit sig mera ingående kring detta begrepp. Han talar om Hitlers ”monstruösa ego” och ”narcissistiska personlighetstyp”, men detta förklarar inte hur Hitler kunde bevara sitt herravälde. Hitler hade inte bara förmåga att dra med sig massorna, han förstod också att på individplanet knyta människor känslomässigt till sig. Han var inte den gormande person som skildras i filmen Undergången, utan en människa med en fenomenal förmåga att argumentera för sin sak. Som talare övertygade han genom sin autenticitet, att han var av ett stycke.

Max Weber definierar karisma som ”en kvalitet hos en individs personlighet vilken skiljer denna från vanliga människor och leder till att han blir bemött som en person med övernaturliga, övermänskliga eller exceptionella krafter”. Det är en karaktäristik som mycket väl passar in på hur Hitlers anhängare såg honom. Karisma är uppenbarligen en kraft i det mänskliga livet som vittnar om människans makt över människan. Som begrepp tycks det ligga mellan kärlek och makt. Den hängivenhet och underkastelse som det karismatiska ger upphov till rymmer uppenbarligen en sexuell komponent. När det gäller Hitler finns det många vittnesbörd om hur personer inför honom känt sig avlyfta existensens börda och omvandlade till en hel människa delaktig i en levande gemenskap. Karisma är en kvalitet som kan stå i det godas eller ondas tjänst. Hitlers ego var inte ”monstruöst”, men hans planer och idéer var det. Hitler hade mött ett sårat och kränkt folk, som gav honom sitt förtroende. Detta förtroende missbrukade han på ett historiskt makalöst sätt och kastade det tyska folket i dess djupaste olycka.

Att frigöra sig från en karismatisk bindning är oerhört svårt. De flesta ledarna i Tyskland kände sig stå i en ödesgemenskap med Hitler. Kershaws bok innehåller flera exempel på detta. Tydligast är kanske Speers fall. Denne tycks redan på hösten 1944 ha insett att kriget var förlorat. I mars 1945 gjorde han i en skrivelse ett försök att klargöra för Hitler att nederlaget var oundvikligt inom fyra till åtta veckor. Han kallades till Hitler. Speer förmådde inte stå upp för sina ståndpunkter. Han förklarade att han ”villkorslöst” stod på Hitlers sida. Speer skulle ägna resten av sitt liv åt grubbla över ”detet”: den bindning till Hitler som han aldrig förmådde bryta.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet