Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Johanna Ilmakunnas
Ett ståndsmässigt liv
Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet
Atlantis | 524 s | Isbn 9789173535977
Recensent: Elisabeth Mansén
Högadeln levde över sina tillgångar

Johanna Ilmakunnas har kartlagt familjen von Fersens livsstil och konsumtion. Att leva ståndsmässigt på 1700-talet kostade pengar och adelns resurser var till stor del bundna i fast egendom. Adelns livsstil vilade på krediter och banklån.

Axel von Fersen d.y. och hans syster Sophie har fångat mångas fantasi. Han genom att vara Marie Antoinettes favorit och aktiv i de hemliga förhandlingarna kring kungaparets misslyckade flykt från revolutionens Paris, genom att delta i det nordamerikanska frihetskriget och följa med Gustav III på resan till Italien, fast allra mest genom att misshandlas till döds på Stockholms gator. Hon har fångat fantasin genom att vara innerligt älskad av den flitigt dagboksskrivande hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta och genom att engageras så djupt i sin brors liv att hon drabbades av samma ogrundade misstankar om att ha varit inblandad i tronföljaren Karl Augusts död och förklädd måste fly från sitt hem.

Men i Ett ståndsmässigt liv - Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet blir Axel och Sophie insatta i en större och omutligt seriös undersökning av högadelns livsstil och materiella kultur. Johanna Ilmakunnas studerar tre generationer av familjen von Fersen, sammanlagt ett trettiotal personer under drygt hundra år, där Axel och Sophie flankeras av storasyster Hedvig Eleonora och lillebror Fabian, samt omges av diverse kusiner, fastrar och farbröder samt ingifta män och kvinnor.

Det man tror sig veta om tidens högreståndskultur, om vikten av att exponera sin ståndsmässiga livsstil i både arkitektur och personlig apparition, om nödvändigheten att underbygga sin överhetsposition med en grundlig edukation för såväl söner som döttrar, om det högst begränsade valet av karriär och äktenskapspartner, om den allvarliga uppgiften att föra arv och traditioner vidare - allt detta får i Ilmakunnas framställning konkretion och nyanser genom att knytas till olika gestalter och deras livsöden.

Både Axel von Fersen d.y. och hans yngre bror Fabian får tillfälle att göra en grand tour i Europa, men den äldste sonen får fyra år på sig och spenderar ohyggligt mycket mer pengar: ”jag vill varken briljera eller göra mig till åtlöje, endast uppträda som det anstår mig”, försäkrar han (naturligtvis på franska) i brev till sin far.

Både Axel och Fabian satsar på militära karriärer, vilket får den ansvarskännande fadern och hattpolitikern Axel von Fersen d.ä. att köpa sin yngre son ett kompani i Gustaf Mauritz Armfelts regemente, men åt den ärelystne Axel inhandlar han ett helt regemente, le Royal Suédois, om än under protest och efter lång vånda. För Fabian startade karriären tidigt; redan som femåring skrevs han in som sergeant i Östgöta infanteriregemente. Eftersom det var anciennitetsprinciper som gällde för avancemang och befordringar var det tydligen snarare regel än undantag att enrollera sina söner vid låg ålder.

Ämbetsmannabanan var en alternativ karriärväg öppen för adeln, som under större delen av seklet hade ensamrätt till högre ämbeten. Varje utnämning kostade pengar och det var långt ifrån säkert att de var förenade med lön eller att lönen utbetalades i rätt tid. När det var ebb i statskassan kunde tjänstemännen få vänta i månader och år på sina pengar. Hovets internationella kontakter, dess festligheter och sällskapsliv, dess kulturella aktiviteter och politiska relevans lockade adeln till olika positioner av mer eller mindre väldefinierad natur. Även utan formell funktion kunde såväl män som kvinnor ur den fersenska familjekretsen som var knutna till hovet utöva makt och inflytande över rikets styrelse och huvudstadens kulturliv.

Frankrike var landet på modet under större delen av 1700-talet, därom vittnar inte bara sönerna von Fersens bildningsresor utan även det faktum att Axel von Fersen d.ä. sände sin kock i lära i Paris. Mathållningen skulle också vara ståndsmässig och på en dyrbar silverservis serverades hummer och citrusfrukter. Bordssilvret hos Axel von Fersen d.ä. och hans maka Hedvig de la Gardie värderades i bouppteckningen till 2 600 riksdaler och några citroner kunde enligt Ilmakunnas kosta lika mycket som en ny klänning. Dock inte så mycket som Sophie von Fersens brudklänning i vitt atlassiden, med spetsar, sidenband och plymer, samt medföljande silkesstrumpor, solfjädrar och diamantörhängen. Men då hade hon också gift sig enligt faderns önskningar och av plikt snarare än böjelse.

Debatten om lyxkonsumtion var intensiv under 1700-talet, men inom högadeln räknade man ändå med att leva ståndsmässigt och kunna konsumera kaffe och te, socker och exotiska kryddor, liksom att servera mat på ostindiskt porslin och dryck i vackra glas - trots överflödsförordningar, importförbud och extra avgifter på allt från sprit till utländska guvernanter.

Men på 1700-talet eftersträvades trots allt skolad smak och stilfull återhållsamhet, inte pråligt överdåd. Männen borde sikta på ryktbarhet och ära, tapperhet och mod, dygd och trohet mot kung och fosterland. Kvinnorna borde trots sin ståndsmässiga konsumtion och vården av sitt yttre vara dugliga och sparsamma i sin hushållning och rimligt blygsamma. Ilmakunnas material rymmer både sedelärande exempel och lysande undantag. Carl von Fersen, äldre bror till Axel von Fersen d.ä., var känd för sitt slösaktiga leverne och sin obesvärade inställning till ekonomiska frågor. Ännu mer avvikande från förväntningarna var Brita Sofia de la Gardie, den yngre Axel von Fersens moster, som efter några år i Paris konverterade till katolicismen och för all framtid insisterade på att förbli ogift. Hon levde högt över sina tillgångar och förväntade sig ständigt lån och bidrag från gästande släktingar och vänner.

Ett uppenbart problem var att adelns resurser till stor del var bundna till fast egendom som lantgods och stadsvåningar, järnbruk och manufakturer samt till skattebefriad frälsejord. Till släkten von Fersen hörde under en tid också Medevi brunn, ett arv knutet till upptäckarens dotter Anna Maria Soop. Högadelns slottsbyggande skedde främst under 1600-talet, däremot kunde det uppstå stora kostnader för renovering av bostäder.

Ilmakunnas redogör ingående för renoveringen av det Fersenska palatset på Blasieholmen. Huset hade varit uthyrt och lämnats med trasiga fönster och sönderrivna gyllenläderstapeter, nu skulle det få en moderiktig inredning under ledning av Carl Hårleman och Jean Eric Rehn. Stadens bästa hantverkare och målare engagerades. Lorentz Nordin bidrog med ett svart skrivbord i fransk stil och Johan Pasch utförde väggmålningar. Förgyllare Örn var sysselsatt i flera månader och totalt pågick arbetet i över ett decennium. På tomten uppfördes nya mindre byggnader som stall, sadelkammare, vagnsskjul, bagarstuga, brygghus, mangelbod och visthusbod, och mycket pengar lades på att anlägga en terrasserad park ner mot vattnet, med exotiska träd, syrenbuskar, blomsterurnor, gröna häckar och grusade gångar.

Stora utgifter som dessa krävde reda pengar i en omfattning som adelns inkomster inte medgav. Adelns livsstil vilade även i normala fall på krediter och banklån, liksom lån från släkt och vänner. Fastigheterna kunde belånas, liksom silverservisen, och ibland behövdes även privata långivare som familjen Grill. Om förtroendet fanns där gjorde det inte så mycket om det tog lång tid innan lånen kunde återbetalas. I tabeller och diagram kan man studera sammansättningen av de fersenska familjemedlemmarnas intäkter och såväl relationen mellan inkomster och utgifter som utvecklingen över en längre tidsperiod. Och författaren lyckas nästan alltid ge liv och färg åt sina siffror.

Ilmakunnas kartläggning av släkten von Fersens livsstil omfattar de ekonomiska villkoren för familjeliv och barnafödande, utgifter för barnens uppfostran, utbildning och karriär, för bröllop och begravningar, men också kostnader för älskare och älskarinnor, liksom barn födda utom äktenskapet. Allt kostade pengar.

Hon har haft ett överrikt material i form av bouppteckningar, inventarieförteckningar, räkenskapsböcker, brev, dagböcker och memoarer att tillgå för att spåra släkten von Fersens användande av sina ekonomiska resurser, deras inställning till konsumtion av skilda slag och deras motiveringar till enskilda utgifter. Hon har försökt urskilja vad som bottnar i personliga preferenser, vad som grundar sig på släktens krav, vad som är till lyst och vad som betraktas som pliktens bud. En ståndsmässig framtoning krävde inte bara smycken och sista modet från Paris till familjens medlemmar utan också korrekta livréer för kuskar och betjänter samt mat, kläder och husrum för en stor mängd tjänstefolk av båda könen, som dessutom borde tas omhand på äldre dagar. Intill det Fersenska palatset stod det Soopska fattighuset, ett hem för familjens pensionerade tjänstekvinnor.

Släkten von Fersen tycks ge exempel på nästan allt en högadlig familj i 1700-talets Sverige hade att ta ställning till när det gäller konsumtion. Men det finns några undantag som Ilmakunnas klokt noterar. Familjen rymmer ingen riktig samlare, varken av böcker, konst, mineraler, snäckor, uppstoppade fåglar eller något annat av det som tidens många ekorrnaturer kunde välja att lägga sina pengar på. Där finns heller ingen medlem med författardrömmar, extrem upptäckarlust eller vetenskapliga ambitioner som ökade utgifterna. Vissa hade måttliga anspråk som amatörmusiker, men det ledde inte till några större kostnader. I den meningen var den grevliga familjen von Fersen mer ”vanlig”.

Materiell kultur, konsumtion och eliter har stått i fokus för flera studier på senare tid. Henrika Tandefelt har skrivit om Gustav III; Jessica Parland-von Essen om adelsdöttrarnas edukation; Charlotta Wolff om den politiska elitens självförståelse och yttre framtoning; Fredrik Thisner om officerarnas ekonomi och sociala position och Maria Cavallin om de civila ämbetsmännen. Johanna Ilmakunnas gör en fyllig forskningsöversikt, och det är uppenbart att hon själv genom sin bok ger ett substantiellt bidrag. Det är också en prestation av Camilla Frostell att ha översatt hela volymen så att den ger intryck av att vara skriven på svenska. Små skönhetsfel, som att man från beteckningar som ”Georgen” (om en gosse) och ”Pharaon” (om ett spel) inte hittat tillbaka till grundformen, kan vara ett resultat av översättningsprocessen, men kan lika gärna ha funnits där från början. De hindrar i alla händelser inte att den som behöver en allsidig belysning av adelns inkomster och utgifter under 1700-talet med förtroende kan vända sig till Ilmakunnas historik över släkten von Fersen och räkna med att finna såväl översiktlig information som talrika konkreta exempel på allt från anskaffandet av turkiska tapeter till kostnaden för konsertbiljetter.

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet