Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Politik & samhälle
Lisa Bjurwald
Skrivbordskrigarna
Hur extrema krafter utnyttjar internet
Natur & Kultur | 276 s | Isbn 789127133556
Recensent: Fredirk Meiton
Högerextremism på internet

I och med internets genombrott har den högerextremistiska saken fått en ny armé av så kallade skrivbordskrigare. De har rekryterats bland helt vanliga människor, som före internet förmodligen aldrig skulle ha kommit i kontakt med organiserad högerextremism. Kommunikationens villkor på nätet har spelat en avgörande roll för denna utveckling. Det är utgångspunkten för Lisa Bjurwalds nya bok.

Som ett resultat av att ha varit uteslutna från mainstreammedier har högerextremister tvingats att bli duktiga på alternativa medel för masskommunikation. Det gäller även internet, där de legat i framkant sedan starten. Internet erbjuder många fördelar för åsiktsgrupperingar utanför samhällets huvudfåra. Deras budskap får global räckvidd; alla med internetuppkoppling blir potentiella rekryter. För de befintliga medlemmarna är internet ett förträffligt sätt att kommunicera internt, såväl som med medier och makthavare.

Genom internet har den högerextremistiska läsekretsen således gått från ett fåtal hängivna till ”dagens tiotusentals skrivbordskrigare för den rasistiska saken”, skriver Bjurwald. Hon uppskattar att det i Sverige numera finns ”111000-116000 personer som stödjer Breiviks idéer, om inte hans dåd”.

Många har noterat att samtalstonen på internet är grövre än på andra håll. Enligt Bjurwald beror det på en dynamik som internet själv genererar. Möjligheten till anonymitet gör att man inte behöver ta samma hänsyn till sociala konventioner och politisk korrekthet. Det ger upphov till en snöbollseffekt; i skydd av sin anonymitet försöker deltagarna ständigt bräcka varandra i intensitet och slagkraft. Denna utveckling förstärks av en annan faktor som Bjurwald tar upp, nämligen internets tendens till enklavisering: I överflödet av information föredrar vi att läsa om det som redan intresserar oss ur källor som bekräftar det vi redan tyckte. Så blir vi alltmer kategoriska i vår världsbild, samtalet förråas, emedan dess gränsvärden förskjuts i allt extremare riktning. Denna utveckling befinner sig i växelverkan med högerextremismen, vars befintliga tendens till radikalisering och svartvitt tänkande förstärks.

Snarare än att bara spegla samhället i stort, spelar internet alltså en aktiv roll i att forma vårt sätt att tänka och tala. Det får konsekvenser även utanför nätet, skriver Bjurwald, som hänvisar till ett inlägg från Anders Behring Breivik från 2000. Då var han noga med att skilja mellan islam och jihadism. När han ett drygt årtionde senare begick sina fruktansvärda dåd, hade han uppenbarligen övergett sådana distinktioner. Enligt Bjurwald exemplifierar Breiviks handlande således den ”yttersta konsekvensen” av den radikaliserande miljö som råder på internet.

Det är ett brinnande viktigt ämne Bjurwald skriver om, och hennes bok innehåller många intressanta resonemang och iakttagelser. Tyvärr är det övergripande intrycket att det gått alldeles för fort när boken skrivits. Boken är illa disponerad. Hon återkommer till samma poäng gång på gång, ibland utan att någonsin utveckla den utöver det mest självklara.

Bjurwald påpekar ofta att forskningen om nätextremism är otillräcklig och det är tydligt att vi lider skrämmande brist på kunskap i ämnet. Men nog finns det relevant forskning på extremism, gruppdynamik och internet som hade kunnat bistå med viktiga pusselbitar, även om de inte är specifikt inriktade på högerextremism på nätet. Men i stället väljer Bjurwald att förlita sig på tämligen spekulativa resonemang.

Spekulationerna verkar oftast rimliga (vilket knappast garanterar att hon har rätt) men vid några tillfällen förefaller hennes uppskattningar synnerligen tvivelaktiga. Det gäller inte minst det sensationella påståendet att drygt 100000 svenskar ”stödjer Breiviks idéer”. Den siffran bygger framför allt på Bjurwalds uppskattning att hälften av besökarna på Avpixlat.info (100000 av totalt 200000) hör till denna skara.

Det är en betydande brist att hon klumpar ihop alla främlingsfientliga människor och organisationer, som om det inte fanns betydelsefulla inbördes skillnader. Enligt Bjurwald ansluter sig alla till ”den högerextrema ideologin” - i bestämd form singular - och den enda skillnaden tycks vara om de talar i ”kodord” eller inte.

Samtliga skrivbordskrigare är föremål för internets ”potential att forma radikaler till terrorister”, enligt Bjurwald, som i fallet Breivik. Det är en tvivelaktig slutsats i ljuset av forskning hon själv hänvisar till, som visar att besökare på högerextrema sajter oftast är ”helt vanliga och socialt integrerade människor utan patologiska personlighetsdrag”. Breivik är således atypisk, och att låta honom stå som modell för nätets radikaliserande effekt förefaller något alarmistiskt.

Bjurwald avfärdar kategoriskt föreställningen att skrivbordskrigarnas föreställningar bottnar i någonting verkligt. Förklaringen till deras världsbild är okunskap och rädsla för förändringar, menar hon. Därför ”tenderar [de] att vända upp och ned på eller ignorera de verkliga förhållandena”. Föreställningen att det inom medierna finns en motvilja mot att diskutera invandringens problem - vanlig i invandringsfientliga kretsar, men inte bara där - avfärdar hon som en ren ”konspirationsteori”.

”I de främlingsfientligas ögon”, skriver Bjurwald, ”verkar alla muslimer ha en extrem agenda.” Så är det nog. Men hur långt ifrån denna summariska inställning ligger Bjurwalds egen, då hon uppskattar att det i Sverige finns drygt 100000 potentiella Breivikar, vilkas extrema agenda kan bli realitet genom blott ett självradikaliserande knapptryck på musen? En större antropologisk ansats hade varit välkommen.

Denna kritik åsido: Bjurwald har skrivit en intressant och tankeväckande bok, kanske lika mycket för dess förtjänster som dess brister. I Skrivbordskrigarna får läsaren en klar bild av en synnerligen problematisk utveckling, och en drabbande insikt i behovet av ytterligare kunskap på området.

Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet