Föregående

nummer

Onsdag 20 augusti 2014

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Politik & samhälle
Martin Gelin
Den amerikanska högern - Republikanernas revolution och USA:s framtid
Natur & Kultur | 494 s | Isbn 9789127131538
Recensent: Erik Åsard
Högklassiga reportage men tunnare analys

Martin Gelin lyckas i de berättande delarna av sin bok göra den alltmer extrema amerikanska högern begriplig. Han låter den komma till tals utan att demonisera eller propagera för dem. De analytiska partierna i boken däremot är ojämna och den innehåller också onödiga faktafel. Trots dessa skavanker kan den varmt rekommenderas till alla som är intresserade av dagens USA och samhällsdebatten generellt.

Mark Twain lär ha sagt, i en av sina många aforismer, att det är svårt att göra förutsägelser, särskilt om framtiden. Det gäller inte minst händelser inom politiken. I mitten av 1980-talet förutsade exempelvis Samuel Huntington, annars mest känd för den omstridda tesen om civilisationernas kamp, att sannolikheten för en demokratisk utveckling i dåvarande Östeuropa var i stort sett obefintlig. Den bedömningen kastades över ända när Berlinmuren rasade 1989 och Sovjetunionen kort därefter imploderade.

En annan prognos som slog helt fel gjordes av den amerikanske högeraktivisten Grover Norquist kort före det att George W. Bush återvaldes som president 2004. Norquist förutspådde då, med illa dold förtjusning, att Bushs omval skulle leda till demokraternas undergång som politiskt parti. Liknande önskedrömmar hyste åtskilliga liberaler efter Barack Obamas valvinst 2008, då de inbillade sig att repub-likanerna snart skulle gå hädan. Även en del konservativa bedömare misströstade efter Obamas triumf. Så frågade sig till exempel Steven Hayward vid American Enterprise Institute om konservatismen var ”hjärndöd” i en artikel där han gick till storms mot den påvra intellektuella nivån inom dagens amerikanska höger.

Reaktionerna på Obamas historiska seger utgör startpunkten för Martin Gelins nya bok Den amerikanska högern - Republikanernas revolution och USA:s framtid. Det är en spänstig och insiktsfull berättelse om USA:s brokiga höger-rörelse och bygger på omfattande resor i det konservativa hjärtlandet, samt på intervjuer med mängder av aktivister, författare och förståsigpåare. Gelin har mött kristna konservativa i South Carolina och Texas, Tea Party-anhängare i West Virginia, invandringskritiker i Arizona, libertarianer i Nevada, mormoner i Utah, journalister och lobbyister i Washington DC, för att nämna några. Genom sitt flitiga resande lyckas Gelin inte bara ge en god beskrivning av de idéer som omfattas av några av Obamas mest fanatiska motståndare - de som ser honom som ett främmande och farligt implantat i den genuina amerikanska samhällskroppen - utan även teckna en levande bild av den debatt och det stämningsläge, som präglat mycket av presidentens första mandatperiod.

Gelin är som bäst när han sakligt beskriver miljöer och individer han träffar och låter intervjupersonerna själva komma till tals. Han lägger band på sin ställvisa förundran över högeraktivisternas aparta åsikter, vilket gör framställningen desto effektivare. Ett och annat ironiskt adjektiv röjer stundom författarens kritiska grundhållning, men i allt väsentligt uppnår han sitt syfte som går ut på att försöka begripliggöra den alltmer extrema amerikanska högern, inte att demonisera eller propagera för den. Vad jag vet finns inget lika omfattande reportage om ämnet på svenska, och i de berättande delarna når skildringen hög klass.

I fokus står den konservativa opposition som snabbt formerade sig efter Obamas valvinst och vars högljudda aktivism har drivit det republikanska partiet ytterligare några snäpp åt höger. Bland de personer som ägnas särskild uppmärksamhet märks antifeministen Phyllis Schlafly (som spelade en nyckelroll för att stoppa ERA, författningstillägget om kvinnornas jämställdhet), journalisten William F. Buckley (vars tidskrift National Review hade stor betydelse för de konservativas opinionsbildning), den nämnde Grover Norquist (vars extrema skattesänkarbudskap närmast blivit religion bland dagens republikaner) samt nutida högerikoner som Barry Goldwater och Ronald Reagan.

Detta är även i hög grad en bok om republikanernas förvandling från ett parti som en gång inrymde såväl konservativa som moderata grupperingar till ett renodlat högerparti. Dess huvudbudskap kan formuleras i en enkel sentens: sänk skatterna för de rika, så skapas jobb och välstånd åt alla. Partiets progressiva eller pragmatiska falang, som trodde på välfärdsstaten och på progressiv beskattning, har i stort sett försvunnit. Bland de rättrogna republikanerna är numera ordet ”moderat” lika förhatligt som ”liberal”. Det har medfört att dagens republikaner förvandlats till det i särklass mest högerorienterade av de konservativa partierna i den utvecklade industrivärlden. Motsvarande partier i Norden framstår som vänstervridna välfärdskramare vid en jämförelse.

Gelin intresserar sig också för vad han kallar för den ”upproriska högerns” föregångare, vilka började organisera sig redan under Dwight Eisenhowers presidentur på 1950-talet, en period som många besvikna konservativa såg som en fortsättning på den liberala New Deal-eran. Efter Barry Goldwaters brakförlust mot Lyndon Johnson 1964 syntes högern och republikanerna, som vid den tiden inte var synonyma storheter, så tillbakaträngda att många av dem misströstade om att någonsin komma tillbaka till makten. Franklin Roosevelts ”New Deal” hade övergått i John F. Kennedys ”New Frontier” och Lyndon Johnsons ”Great Society”, och den liberala ideologiska hegemonin tycktes total. Men som Gelin antyder såddes fröet till de konservativas comeback i Goldwaterkampanjen, organisatoriskt såväl som elektoralt och regionalt. Trots Goldwaters stora nederlag lyckades han göra notabla inbrytningar i demokraternas starka fästen i söder och tiotusentals hängivna högeraktivister fick sina första erfarenheter av hårt kampanjarbete. Det var insikter som de skulle göra bruk av i senare valrörelser, inklusive den kampanj som förde Reagan till makten 1980.

Gelin varvar reportagedelarna med mera analytiska partier, vilka dock är ojämna. Han ger en förtjänstfull beskrivning av den kristna högerns centrala roll och av republikanernas utveckling från ett tolerant till ett alltmer invandrarkritiskt parti. Kapitlet om Ron Paul och libertarianernas växande inflytande är utmärkt. Detsamma gäller redogörelsen för Tea Party-rörelsen, som tog form endast några månader efter att Obama hade flyttat in i Vita huset. Gelin framhäver tre faktorer som särskilt viktiga för Tea Party-rörelsens storlek och styrka: Obamas valseger, den ekonomiska krisen som spred oro långt in i USA:s medelklass och passade rörelsens populistiska budskap som hand i handske, samt amerikanernas sviktande självkänsla, en faktor vars vikt dock inte närmare utreds. Själv vill jag tillägga ytterligare en faktor, nämligen att det stora flertalet av Tea Party-aktivisterna var (är) republikaner, vilket gjorde att partiet blev tvunget att anpassa sig till dem och göra många av deras krav till sina.

En brist i den historiska bakgrundsteckningen är att Gelin ägnar så lite utrymme åt den politiska nyhögerns framväxt under 1960- och 70-talet. Nyckelpersoner som Richard Viguerie, Paul Weyrich, Howard Phillips och William Rusher nämns mera i förbigående utan att det tillräckligt understryks vilken central roll de hade för att bygga upp det konservativa nätverk av grupper och organisationer som tillsammans med den kristna högern beredde marken för Reagan, Bush père et fils samt dagens alarmistiska USA-höger. 1970-talets nya höger var bryggan mellan Goldwatergenerationens unga aktivister och nutidens spretiga högerrörelse. Weyrichs främsta insats bestod i att få nyhögerns politiska och religiösa grenar att samarbeta med varandra under kritiska valkampanjer, Vigueries i att använda sitt stora adressregister för att stödja konservativa kandidater. Dessa båda män har specialstuderats av bland andra den norske USA-kännaren Alf Tomas Tönnessen i avhandlingen How Two Political Entrepreneurs Helped Create the American Conservative Movement, 1973-1981. The Ideas of Richard Viguerie and Paul Weyrich (2009), en bok som saknas i Gelins annars välfyllda litteraturlista. Gelin kunde också ha utvecklat belysningen av den starka dosen av populism i dagens amerikanska höger, ett inslag som hämtar näring i åtskilliga konservativa och reaktionära rörelser i amerikansk historia.

Vidare hade jag gärna sett att Gelin visat större intresse för den avgörande betydelse som Texas haft för republikanernas remarkabla framgångar i södern, en utveckling som står i centrum för Michael Linds läsvärda Made in Texas. George W. Bush and the Southern Takeover of American Politics (2003), en annan bok som saknas i referenslistan. Sedan 1964 har Texas producerat inte mindre än tre presidenter (Johnson, Bush I och II), två vicepresidentkandidater (pappa Bush och Lloyd Bentsen), en oberoende kandidat som 1992 fick hela 19 procent av rösterna (Ross Perot) samt rader av inflytelserika ledare i kongressen. Om inte den nuvarande Texasguvernören Rick Perry hade visat sig vara en så usel kampanjpolitiker skulle han mycket väl ha kunnat bli en allvarlig konkurrent till Mitt Romney om årets republikanska presidentnominering.

Dessvärre innehåller texten, liksom var fallet med Gelins bok om Obamas valkampanj 2008, ett antal onödiga fakta- eller slarvfel som förlaget enkelt skulle ha kunnat åtgärda genom att kosta på manu-skriptet en faktagranskning. Till de smärre sakfelen hör att historikern -George H. Nash på ett ställe får heta Gordon, att Vietnamkrigets slutår anges till 1974 (det var 1975) och att 55 000 amerikanska soldater sägs ha dött i kriget (de var drygt 58 000). Värre är att Gelin genomgående översätter det amerikanska ordet ”government” med ”regering” (den svenska motsvarigheten är ”stat” eller ”statsmakt”), att Michael Steele sägs ha tillsatts och avgått som republikanernas partiordförande under ett och samma år, 2008 (han satt mellan 2009 och 2011) samt att George Wallace vid valet 1968 ska ha varit den mest framgångsrike tredje parti-kandidaten under 1900-talet. I procent räknat var tre kandidater mer framgångsrika: Theodore Roosevelt 1912, Robert La Follette 1924 och Ross Perot 1992 (om man ser till antalet vunna elektorsröster kommer Wallace tvåa). Om Reagan får vi veta att han är den ende republikanske president som omvalts under efterkrigstiden ”utan att sedan bli förödmjukad”. Här glömmer Gelin både Eisenhower och Bush junior, må vara att det är omtvistat hur ”förödmjukad” den senare var vid avgången. Det stämmer inte heller att Reagan ställde upp som presidentkandidat för första gången 1976. I själva verket gjorde han ett första försök redan 1968, men fick då se sig besegrad av Richard Nixon.

Kapitlet om Mitt Romney är lite väl tunt - med tanke på det förestående presidentvalet skulle Gelin ha kunnat skriva betydligt mer om Romneys karriär i affärslivet och perioden som guvernör i Massachusetts. Slutligen är det skada att inte Gelin i källförteckningen anger exakt var han har hämtat de många direktcitaten från diverse böcker och artiklar. Det minskar tyvärr bokens användbarhet i studiesammanhang, eftersom det gör det svårt för läsaren att vid behov kontrollera utsagorna. Men dessa anmärkningar får inte skyla det centrala, nämligen att Martin Gelin har skrivit en bok med stor aktualitet och relevans. Skavankerna till trots vill jag varmt rekommendera den inte bara till allmänt USA-orienterade läsare utan till alla som intresserar sig för samtidens samhällsdebatt och stridsfrågor.

Det ligger mycket i Gelins tes om ”republikanernas revolution”, men den skulle kunna nyanseras och kompletteras i två avseenden. Förutom högerns frammarsch har en annan tendens varit väl så märkbar i USA-politiken under de senaste 15-20 åren: den allt starkare polariseringen mellan partierna och kandidaterna, en aspekt som Gelin noterar men snabbt går förbi. Polariseringen märks inte bara i röstningsmönstret i kongressen, där ledamöterna i allt högre grad enbart röstar på det egna partiets förslag, något som i sin tur beror på att partierna blivit alltmer ideologiskt homogena. Den ökade konfrontationen visar sig också i en hätsk politisk debatt och i ett massmedieklimat präglat av missvisande beskrivningar av motståndarna, förtal och rena lögner.

Den andra aspekten drar lärdom av historien och avser ett ofta förbisett faktum i amerikansk politik, nämligen existensen av regelbundet återkommande cykler. Statsvetenskapliga studier visar att de två stora partiernas väljarandelar alltsedan 1850-talets mitt har svängt fram och tillbaka i ett återkommande cykliskt mönster. Pendeln har svängt från konservativa till mer liberala perioder, och det finns ingen anledning tro att det historiska mönstret kommer att upphöra. Redan Alexis de Tocqueville noterade att den amerikanska ”karaktären” bestod av två huvudingredienser: individualism och privata strävanden å ena sidan samt gemenskap och kollektiva samhällsinsatser å den andra. Temat är uråldrigt och står i centrum för journalisten E. J. Dionnes färska bok Our Divided Political Heart (2012).

Vem som än vinner höstens presidentval lär därför få uppleva att pendeln snart börjar svänga i motsatt riktning. Så fortsätter det cykliska förloppet i den amerikanska politiken tills det är dags för nästa maktskifte.

Erik Åsard är professor emeritus i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap vid Uppsala universitet. Hans senaste bok är Den sårbara supermakten. USA:s väg från John F. Kennedy till Barack Obama, som nyligen utkommit i en reviderad pocketutgåva (Historiska Media 2012).

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet